Frågeformulär Sommar 2011 om hemtjänst har tagits imot från SCB. Huvudfrågan är "Vad tycker du om hemtjänsten?". Min hemtjänst består endast av städning, varför ett antal frågor har begränsad relevans. Frågeformulärets svar kan bli felaktiga eller oanvändbara för bedömning av hemtjänsten. INNEHÅLL Uppdaterat innehåll står att läsa i: www.odell.se och svensk vård  Enkäter  Hemtjänsten  Åldringsvården ENKÄTER Enkäter, av typen där svar på frågor skall ges på en gradskala i kryssrutor eller på en skallinje, har en enda fördel. Resultatet kan utan större bearbetning överlåtas till ett datorprogram för sortering och presentation. Den mest uppenbara nackdelen är, att svaren faktiskt är formulerade av enkätförfattaren. Man får hoppas att syftet med enkäten har varit att inhämta respondentens åsikter kring huvudfrågan. Tyvärr kommer respondentens åsikter inte alltid till tals, annat än som starkt styrda kommentarer till det svar som enkätförfattaren redan har avgivit. Den andra typen av frågeformulär är den med öppna svar, där respondenten själv får formulera och skriva ner svaret. Den metoden är inte alls anpassad till databehandling, att extrahera och förbereda svaren kräver därför stora och dyrbara insatser från personal med djupa kunskaper i ämnet. Den kommer därför sällan till användning när respondenternas antal är tvåsiffrigt eller mer. När man överlåter till enkätförfattaren att förformulera svaren kan man räkna med delvis oanvändbara resultat. Vi kan se på ett exempel från en tidigare enkät, där följande fråga ställdes om väntetiden mellan tidbeställning och erhållen besökstid. Enkäten berörde visserligen inte hemtjänsten utan vårdcentralen, men som problemexempel duger den:    Vad anser du om tiden du fick vänta?    [  ]  Den var acceptabel    [  ]  Den var något för lång    [  ]  Den var alldeles för lång    [  ]  Jag behövde inte vänta    [  ]  Jag var på planerat återbesök Vid tillfället då jag ville telefonbeställa tid fick jag svaret, att det inte fanns någon ledig läkartid inom de tre närmaste veckorna, och vårdcentralen tog inte imot beställningar längre än tre veckor framåt. Av de föreslagna svarsalternativen var det bara ett som passade: "Jag behövde inte vänta". Vid den senare databehandlingen av svaren skulle "Jag behövde inte vänta" förmodligen registreras som maximalt positivt. Men nej, det krysset betyder inte alls att jag var nöjd - utan att jag behövde inte vänta då jag som en följd av 3-veckorsregeln fick omedelbart avslag på min begäran om läkartid. Jag var maximalt missnöjd. Det händer oftare än sällan att enkäterna går i papperskorgen, när de innehåller kryssrutor och färdiga svar. Enkätförfattarna tycks inte veta mycket om den verklighet de frågar om. Icke desto mindre tillverkar de färdiga svarsalternativ. Inför alternativet "Jag var på planerat återbesök" här ovan ställer jag mig frågande. Som framgår av beskrivningar här nedan har vårdcentralerna förbjudit planerade besök, jag måste själv beställa tid för vart enkelt nytt besök. Tillbaka till renodlat städningsavtal med ett hemtjänstföretag via kommunen, utan sjukvård, som är det som gäller i mitt fall. Låt oss se på enkäten Sommar 2011, som jag mottog i augusti. Först frågorna som bara indirekt har samband med enkätens uttalade syfte; att ta reda på vad jag tycker om hemtjänstens städservice: NR FRÅGA RELEVANS % 1a Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd? 30 % 1b Har du besvär av ängslan, oro eller ångest? 0 % 1c Använder du hjälpmedel vid förflyttning inomhus? 30 % 12 Social samvaro och aktiviteter 0 % 14a-i Sjukvården 0 % Om jag skulle vara missnöjd med städningen, kan jag inte bedöma om felet ligger hos städbolaget eller kommunen. Båda instanser påverkar städningens kvalitet genom interna beslut, men varken kommunen eller städbolaget tycks ha intresse av att för min information låta mig skriftligt ta del av detaljerade instruktioner för arbetets utförande. Generellt om frågorna vill jag meddela, att betygen (1) Inte alls nöjd till (10) I högsta grad nöjd måste jag tolka på följande sätt: BETYG TOLKNING 1-4 Servicen uppfyller inte hemtjänstföretagets kontrakt med kommunen 5 Godkänt, uppfyller kontraktet med kommunen, varken mer eller mindre 6-10 Servicen är bättre än kontraktet med kommunen Tyvärr saknade enkäten en bruksanvisning, det duger inte att jag själv hittar på en tolkning. Det var orsak nog till att enkäten gick i papperskorgen. Ett förslag som kan flytta enkäterna närmare verkligheten: fråga inte vad vi tycker om personalens uppförande, fråga vad vi tycker om beslutsfattarna - och varför. Men, det kan förmodas att det är just beslutsfattare som beställer enkäterna. Att de skulle kunna tänka sig att beställa frågor som kan kasta ljus över deras egna misstag eller okunskap, det är nog för mycket att hoppas på. OM INTELLIGENSTESTER OCH ENKÄTER Jag drar mig till minnes ett uttalande om intelligenstester, förkunnat av vår statistiklärare vid handelshögskolan "BI", i Oslo. Hans son hade just börjat i småskolan, och utsattes för ett intelligenstest. Pojken kom hem med hängande underläpp och berättade att skolan ansåg, att hans intelligens var undermålig.    Pappan: på vilka frågor svarade du fel?    Pojken: testet frågade, vad är skillnaden mellan ett äpple och ett päron?    Pappan: och vad svarade du?    Pojken: hela äpplet är runt men bara halva päronet    Pappan: och på det svaret fick du fel?    Pojken, med darr på rösten: JA! Pappans reaktion blev följande: "de flesta intelligenstester testar inget annat än testförfattarens intelligens och fantasi". Fantasi behövs för att sätta sig in i hur frågorna kan uppfattas av den som skall svara. Det duger inte att ha enbart i förhand författade svar i facit när bedömning sker. Den svarande kan vara intelligentare och se flera alternativ än den frågande. Efter att ha drabbats av ett antal enkäter tror jag bestämt, att det beskrivna uttalandet omfattar även enkäter. Enkätsvaren är tänkt bilda ett underlag för betygsättning av enkätens objekt - exempelvis hemtjänsten. Men ibland kan det hända, att frågorna istället speglar enkätförfattarens egna begränsningar inom intelligens och fantasi. ENKÄTEN AUGUSTI 2011 Enkäten i augusti 2011 frågar vad jag tycker om hemtjänsten men förhindrar mig att presentera mina egna åsikter. För säkerhets skuld tillåts jag bara att välja mellan ett antal i förväg preparerade svar. Hade man istället låtit mig med egna ord beskriva vad jag tycker om hemtjänsten, kunde svaret ha sett ut ungefär på följande sätt: "Via kommunen har jag tilldelats 1,5 timmar städning varannan vecka. Kommunen anser att ska räcka till 2 av mina 7 rum och kök, jämte badrum, dusch, toaletter, hallar och trappan till övervåning. Städbolagets personal ska utför jobbet enligt kommunens instruktioner. I köket begränsar det sig ungefär till dammsugning och torkning av golvet. Kyl, frys, microugnar, diskmaskin, skåp, skafferi, tvättmaskin, pannrum/torkrum och andra utrymmen städas inte alls. Ingen städning är komplett utan storstädning en eller två gånger pro anno. Det som utförs kallar jag delvis städning. Frågeställningar kring vård hör därför inte hemma i denna enkät. Frågan är helt enkelt om städningen är av tillräckligt god standard för att hålla hygienskt rent i en lägenhet av angiven storlek. Det är den inte, efter ett år blir städningen att bedöma som undermålig - när storstädning saknas. Det är kommunen som bestämmer omfattning och kvalitet, hemtjänstföretaget har bara åtagit sig att hålla med städpersonal som är utbildad och instrueras att utföra arbetet i enlighet med det av hemtjänstbolaget undertecknade avtalet - samt kontrollera att personalen utför arbetet i enlighet med avtalet. Därför är det kommunens ansvar om arbetets omfattning är tillfyllest. Inte hemtjänstföretagets i det fall kommunens instruktioner följs. Om städningen på något sätt är otillräcklig kan jag själv inte avgöra vems felet är, kommunen har inte gett mig en detaljerad beskrivning av sina egna och städföretagets plikter. Arbetets utförande är i stort sett sett bra, endast med undantaget att jag under de senaste par åren sällan eller aldrig fått samma städare två gånger i rad - och städningen gör inte rent hus på lång sikt, pga att periodvis storstädning saknas. Hemtjänstföretaget har gett mig förslaget, att installera personlarm. Därvid har man inte informerat mig fullständigt. Jag har själv fått ta reda på, att om man lämnar ut nyckel till ett hemtjänstföretag, då upphör min stöld- och inbrottsförsäkring att gälla. Med så många olika lokalvårdare som arbetar i mitt hem skulle en eventuell skadeutredning dessutom bli för besvärlig för polisen - som i normalfallet inte gärna åtar sig att slutföra utredningar beträffande stölder i lägenheter, villor, uthus och bilar." ANG HEMTJÄNSTEN Under de första åren var jag tilldelad en manlig städare. Han kom i egen person varje gång, han kom alltid till fastställd tid och han gjorde ett bra arbete. Tyvärr slutade han hos hemtjänstföretaget och startade eget. Därefter tilldelades jag kvinnliga städare, på fredagar. Det är ytterst sällan att jag fick samma personal två gånger i rad. De sista månaderna 2011 har det ändrat sig till det bättre. När det gäller personalen är bemötandet generellt utmärkt. Det finns många orsaker till problem med hemtjänst och vård men problemen genereras sällan av personalen utan mest av beslutsfattare inom kommun och landsting. ÅLDRINGSVÅRDEN Under de socialdemokratiska regeringsperioderna motiverades förhöjda skatteuttag regelmässigt med behovet av pengar för bättre vård och omsorg. För min egen del har jag - trots politikerlöften - bara sett försämringar i primärvården. Den borgerliga Alliansen har inte kunnat bryta den negativa trenden i vårdutvecklingen. Under de senaste 20 åren har kostnaderna för svensk åldringsvård ökat starkt, i kronor räknat. Regeringarna har därför tillåtit sig påstå, att man har satsat mer och mer på vård och omsorg. Den sorgliga sanningen är dock, att för fler och fler kronor har vi varje år fått sämre och sämre vårdleveranser. En inte helt okänd faktor i detta sammanhang är den riktning kronans realvärde har tagit. Först blev 1-öringar, sedan 2-öringar, 5-öringar, 10-öringar, 25-öringar och 50-öringar värdelösa. Nu står 1-kronan på tur att bli utfasad, röster höjs för att ersätta den med en 2-krona. Varför inte vara lite förutseende och satsa på en 3-krona direkt, som en tribut till Sveriges nationalsymbol? Kronans minskade köpkraft har kompletterats med ett ökande antal äldre och vårdkrävande personer. För att återställa vårdleveranser och kvalitet till 1990 års nivå behövs idag 1990 års budgetsiffor multiplicerade med ungefär 20. Alla vet, att SEK har sedan 1990 tappat större delen av sin köpkraft - samt att antalet vårdkrävande äldre har växt till en nivå som vi aldrig tidigare erfarit. Personallöner har stigit i alla branscher, kanske lite mer än den svenska nationalbudgeten tålde. Det har bidragit till kronans fall. I stället för att budgetera för högre, eller åtminstone oförändrade, vårdleveranser har våra politiker valt att satsa pengar på annat, exempelvis jobbskapande åtgärder. Det är ju inte helt fel; med hög arbetslöshet ersätts skatteintäkterna av utgifter till a-kassa, varvid vårdbudgeten får lida tillsammans med andra budgetområden. Men, trots att jobbskapande åtgärder tycks leda till resultat har det tydligen inte räckt till för finansiering av vårdleveransernas återställande. Andra bidragsmottagare än vården har prioriterats, när skatteintäkterna från nya jobb fördelades. Vill man behålla vården måste partiernas övriga käpphästar åderlåtas. Pensionärerna har ökat stort i antal, och har blivit en maktfaktor i valtider. I dragkampen mellan vårdbudget och pensionsbudget torde pensionsbudgeten framstå som vinnare. Politikermajoriteten tycks anse det mindre riskabelt att begränsa vårdutgifterna, än att reducera pensionerna. När pensionen reduceras blir det omedelbart synligt, varje månad vid utbetalningstillfället - och det går inte att maskera eller bortförklara på samma sätt som sänkt vårdkvalitet. Många pensionärer har ännu inte blivit beroende av vården, och märker inte försämringen förrän efter ytterligare ett eller flera riksdagsval. De fortsätter att rösta på sina tidigare favoriter, ett tag. Svenska partier visade stigande kostnadssiffror för äldrevård och omsorg i sin budget inför valet 2010, och skröt av sin vårdvänliga politik. Däremot minns jag ingen ansvarig politiker som har räknat om sifferskrytet till verkliga vårdleveranser. Går vi från regeringens och riksdagens budgetsiffror och ner till landstingsnivå uppenbaras sanningen. Där tävlas inte med höjda budgetsiffror, istället är det nedskärningar och besparingar i vårdleveranserna som är huvudtemat. Med tanke på vad som ovan sagts är det sannolikt så, att stigande budgetsiffror mycket väl kan leda till sjunkande vårdleveranser och kvalitet. Det är mer än sannolikt - det förklarar varför jag upplever ständigt försämrade vårdvillkor. MEDIA Dagspress och TV vältrar sig i institutionsvårdens tillkortakommanden. Olämplig och/eller dålig mat, dålig uppmärksamhet från skötare, misshandel. Däremot tycks intresset med få undantag vara obefintligt när det gäller patienter som bor hemma men som är i sådant skick att de orkar besöka Landstingets vårdcentraler med akut eller förebyggande vård som målsättning. TILL EN BöRJAN När jag i början på 90-talet anslöt mig till pensionärslägret hade jag tidigare påbörjat medicinering för ett mycket högt blodtryck (systoliskt 246, diastoliskt 145). Den använda medicinen var effektiv men bland instruktionerna fanns varningar, bl.a. att medicinen inte fick användas i samband med diabetes. Jag fick därför ett avtal med receptansvarig läkare, som med automatik kallade mig varje halvår till undersökning och full provtagning. 1:A FöRSÄMRINGEN, FÖRBUD MOT VÅRDPLANERING Avtalet fungerade bra under några år, med frekvensen 1 gång per halvår. Sen meddelade vårdcentralen, att sådana avtal inte längre var tillåtna. Jag skulle själv beställa tid för läkarbesök varje gång. Som patient meddelades jag inte beslutet förrän jag själv något år senare började misstänka att systemet hade spårat ur, och kontaktade vårdcentralen. Det var då jag började fundera om Landstinget har tänkt sig en framtid som den nya ättestupan, genom att förkorta livet på de äldsta patienterna som har begynnande Alzheimer eller minnesförlust. Det skulle ligga i linje med andra sparåtgärder. En trâkig biverkan är en tydlig försämring i läkarnas patientintresse. "Husläkaren" har fråntagits sitt ansvar för uppföljning av patientens krämpor. Hela vårdprogrammets genomförande hänger på att patienten själv är aktiv och dessutom aktiverar läkaren. Det är inte bara den åldrande patientens sviktande minne som äventyrar behandlingens fortgång. Bara den som själv är gammal vet att brist på företagsamhet kan vara ett ännu större problem. En så enkel uppgift som att kontakta vårdcentralen kan utsättas dag efter dag. Genom brist på företagsamhet kompletterad med glömska kan uppgiften sedan halka ur minnet, för att återkomma först efter lång tid, eller aldrig. Att det är olämpligt att överlåta till äldre patienter att själva agera läkare och avgöra när det är dags att beställa tid för kontroll av sjukdomens utveckling, det borde även en landstingpolitiker med begränsat omdöme förstå. Det är inte mänskligt att ta bort åldrande och kroniskt sjuka människors rätt att få hjälp med något så viktigt som upprättande och genomförande av en vårdplan, människor som kanske inte ens kan hålla reda på årtalet och är på väg att glömma vad de heter. Det är uppenbart att de politiker som fattar dylika beslut måste sakna förmågan att skämmas. 2:A FöRSÄMRINGEN, REDUCERAD PROVTAGNING Efter ytterligare något år fick jag ett nytt besked. Full provtagning varje halvår var inte längre tillåten. En gång om året var den nya maxgränsen. Om jag skulle råka bli med diabetes i början av året - och fortsätter ett helt år med den medicin som inte får användas av diabetespatienter - vem är då ansvarig för konsekvenserna? Är det landstingets generaldirektör, ledningsgrupp, eller den lokala vårdcentralen? Eller kanske finansministern - som har delegerat krympningen av vårdbudgeten, till Landstinget? När någon som i detta fall fattar beslut som uppenbarligen utgör en fara för patienters hälsa, kan man då dra vederbörande direkt inför ansvarsnämnden, eller måste man vänta tills patienter skadats eller har avlidit? Eller har man eliminerat ansvarsnämnden, av kostnadsskäl? I SvD 31:a maj 2010 läste jag följande epistel beträffande stroke och hjärtsjukdomar, baserad på en intervju med hjärtläkaren Anders Dahlqvist: "För att få bästa resultat menar han att varje enskild patient måste analyseras noga, både medicinskt och när det gäller livsstilen - och sedan följas upp kontinuerligt. Skulle samhället göra detta, och inte ensidigt fokusera på akutvården, skulle 10000 fall av stroke och lika många insjuknanden i hjärtsjukdomar kunna förhindras varje år.". Jag överdriver knappast om jag gissar att flera tusen patienter avlider i förtid varje år, som en följd av försämrade vårdresurser som i sin tur är en följd av politiska beslut. Under senare år har många akutmottagningar dessutom stängts, vilket inte kan ha förbättrat överlevnadsprocenten. Vi skall alla dö, förr eller senare, men när krigsfångar och civila avled i förtid under 2:a världskriget som en följd av politiska beslut dömdes de skyldiga beslutsfattarna av Nürnberg-tribunalen till döden, eller i lindrigare fall livstids fängelse. Avlider svenska patienter i förtid som en följd av politiska beslut, i dagens Sverige, lär den skyldige inte ens få en varning. Vi har i dagspress och TV kunnat konstatera, att rättsväsenet med full kraft slår ner på vårdpersonal som gjort ett enda litet misstag, som drabbade en eller ett par patienter. Varför reagerar inte press och rättsväsen på samma sätt när beslutsfattare ställer till med regeländringar som äventyrar stora patientgruppers liv och hälsa? 3:E FöRSÄMRINGEN, MÄRKLIGA REGLER OM BESÖKSTIDER Nästa angrepp på patienträttigheterna gällde rätten att med läkare diskutera behovet av besökstider. Läkarens roll övertogs av en ordermottagande sköterska utan läkarutbildning. Samtidigt började Vårdcentralen dessutom tillämpa ett märkligt beställningssystem. För ett tag sedan (jan 2008) ansåg ordermottagaren, att jag hade fler frågor än läkaren klarade av på 30 minuter, och föreslog att jag skulle beställa ytterligare ett besök. Att förlänga besöket med några minuter verkade för mig vara en enklare och för alla parter billigare lösning - men det var inte tillåtet. Ej heller tilläts jag beställa två separata besökstider på samma datum. Det var heller inte tillåtet att på samma dag lägga en beställning för två besök på två olika datum. Orsaken var tydligen den, att det inte fanns ledig tid för mer än ett besök inom 3 veckor. Vårdcentralen hade infört en ny regel: man hade infört förbud mot att beställa en tid bortom 3 veckor in i framtiden. Vårdcentralen hade slutat att ta imot beställningar när ingen ledig tid fanns inom 3 veckor. Ville jag beställa två besökstider var jag därför tvungen att först beställa ena besökstiden, vänta ett obestämt antal dagar och därefter lägga en separat beställning för besökstid nummer två. Jag förmodar att endel av dessa underligheter är motiverade av landstingets regler om ersättning till vårdcentralen - per besök istället för per tidsenhet - samt att man av för mig obekant orsak med alla medel vill förhindra att jag själv lägger upp en besöksplan och förbeställer halvårsvis läkarbesök. Även om min läkare anser besöken, inklusive provtagning, behövliga. 4:E FöRSÄMRINGEN, BESTÄLLNING AV BESÖKSTIDER BORTOM 3 VECKOR AVVISAS När jag i oktober 2009 försökte beställa tid hos allmänläkare vid Turebergs vårdcentral, då blev det helt stopp. Ovan nämnda regel som förbjuder vårdcentralen att ta imot beställning av besökstider bortom 3 veckor, den slog till med full kraft.  Enligt mottagningsköterskan hade ingen av vårdcentralens allmänläkare en ledig halvtimme inom de närmaste 3 veckorna.  Hon vägrade först att ta imot min beställning, under hänvisning till vårdcentralens regler, men efter viss diskussion och sökning lyckades hon hitta en avbeställd tid som jag fick överta. Treveckorsregeln måste anses vara ett synnerligen kreativt sätt att reducera vårdens patientköer, åtminstone i statistiken.  När vårdcentralen har lyckats sysselsätta alla läkare under de kommande tre veckorna, då stannar den maximala väntetiden på tre veckor eftersom inga fler patienter får ställa sig i kön. När detta läge innträffar måste patienten kontakta vårdcentralen varje dag, för att inte missa någon tid som blivit ledig under den rullande 3-veckorsperioden. I kombination med begränsad telefontid torde växeln så småningom bli blockerad genom mängden av samtal från dem som försöker beställa en besökstid. Först till kvarn... När vi krävdes på högre skatt motiverades det anmärkningsvärt ofta med behovet av pengar för finansiering av bättre vård. Det har inte varit möjligt att lista ut för vem vården har förbättrats - däremot framstår det tydligt att patienterna har fått nöja sig med försämringar. 5:E FöRSÄMRINGEN, FÖRBUDET MOT VÅRDPLANERING HAR NÅTT DANDERYD Jag fick för några år sedan diagnosen "aktinisk keratos", innebärande en viss risk för övergång till "malignt melanom". Fick därför ett avtal med hudavdelningen Danderyd, kallades 1 gång per år för kontroll. Det började bra, jag kallades avtalsenligt i flera år. Jag har passerat 80, och minnet är inte längre vad det en gång var. Men sista dagarna i juni 2010 växte en varning upp i minnesmörkret; det kändes som om det gått mer än ett år sedan senaste kallelsen. En vätskande och kliande fläck i pannan hade retat mig i flera månader - men jag litade fortfarande på att avtalet med Landstinget fungerade. Till slut fattade jag att någon kallelse inte skulle komma. Jag ringde upp Danderyd, och fick där beskedet att man i likhet med Turebergs vårdcentral (se 1:A FÖRSÄMRINGEN här ovan) hade förbjudit vårdplanering, jag skulle själv ha beställt ny tid. Med andra ord hade politiker och/eller byråkrater ännu en gång suttit i sina gömslen och beslutat bryta ett patientavtal, utan att meddela patienten. När jag ändå hade hudavdelningen på tråden föreföll det vara ett bra tillfälle att beställa ett nytt besök. Men icke, genom Landstingets försorg hade det gått mer än två år sedan förra besöket, och den ursprungliga remissen gällde inte längre - jag måste beställa tid hos allmänläkare för att få ny remiss. Jag ringde omedelbart till Turebergs vårdcentral för att beställa - men klockan var precis 11:00 och dagens telefontid var ute. Nästa dag den 1:a juli lyckades jag beställa en tid den 22:a juli hos husläkaren. Därifrån skickades en ny remiss till Danderyd, som den 29:e juli skickade mig beskedet, att jag fick komma till hudläkaren den 18:e augusti. Inte nog med att Landstinget brutit avtalet och försenat kallelsen med mer än två år - genom stelbent byråkrati introducerades ytterligare 6 veckors försening. Det återstår att hitta en förklaring på Landstingets handlande. Tror man där, att pengar har sparats genom förbud mot vårdplanering? Tror man att ännu mer pengar har sparats genom att låta patienten tro, att vårdavtalet fortfarande gällde? Eller är det helt enkelt så, att Landstingets ledning och medarbetare saknar förstånd och/eller omdöme? 6:E FöRSÄMRINGEN, REDUCERAD ÅTKOMST TILL VÅRDCENTRALEN Det är inte bara vården som sådan, som visar en tydligt nedåtgående trend. Man har med (o)vett och (o)vilja försvårat åtkomsten till vårdcentralen, med siktet inställt på rörelsehindrade patienter. För något år sedan hade Sollentuna sjukhus två ingångar för patienter.  En direktingång vid (2) för besökare till Turebergs vårdcentral - samt huvudingången vid (1). Bild "A" nedan togs på en söndag, och vid en tid på dygnet då besökande bilar lyste med sin frånvaro.  Låt dig inte luras av den fotograferade ledigheten på parkeringsområdet.  Tro mig, parkeringen kan bli överfull vid ett flertal tillfällen under vanliga veckodagar. Vid (3) fanns några parkeringsplatser för rörelsehindrade, vidare ett par platser bredvid huvudingången (1) samt några som var utspridda över parkeringsområdet. Sedan dess har man av okänd orsak gjort omvälvande ändringar utomhus, till stor nackdel för patienterna. Direktingången till Turebergs vårdcentral (2) låstes, och patienterna hänvisades till huvudingången vid (1).  För utomstående, om man i likhet med Landstinget kan beteckna sjukhusets patienter som sådana, ter sig ingreppet helt obegripligt.  Jag försökte ta reda på orsaken men bland personalen var ingen i stånd att lämna en vettig förklaring.  Ett förslag var att man hade misslyckats med att komma överens om vem som skulle ansvara för låsning av dörren vid arbetstidens slut ... Verkliga orsaken visade sig vara ett behov av fikarum för personalen. Någon uppfinningsrik person hade tyckt att fikarummets placering hade högre prioritet än patienternas tillgång till vårdcentralen. Personalen bör utan tvekan ha rätt till ett fikarum - men var det verkligen nödvändigt att placera det som en blockering av patienternas färdväg till vårdcentralen? Och skicka alla patienter, inklusive de rörelsehindrade, via en omväg som kan variera mellan 260 till 520 steg - beroende på var ledig parkeringsplats kan hittas? Beslutsfattare borde genomgå ett obligatoriskt intelligensprov innan de tillåts utöva sin verksamhet. När jag besökte Turebergs vårdcentral en dag i oktober 2009 blev jag varse resultatet av sjukhusledningens intelligenta planering.  Jag var av allmänläkare remitterad till distriktsköterska för att där mäta blodtrycket. Jag kom i egen bil men alla parkeringsplatser var upptagna, utom en ensam plats ungefär 10 meter från den numera stängda ingången vid (2).  Platsen var skyltad som reserverad för rörelsehindrade men ligger 260 steg från den numera enda ingången till sjukhuset, dvs huvudingången.  Jag räknade själv stegen.  När jag nådde fram till huvudingången återstod ytterligare 260 steg inomhus, tillbaka till vårdcentralen, som ligger omedelbart innanför den numera låsta dörren. Som jämförelse var det c:a 20 meter "fågelvägen" från min plats på parkeringen, till vårdcentralens mottagning.  Genom sjukhusledningens ansträngningar har man lyckats förlänga det avståndet till 520 stapplande steg.  Jag hade med andra ord använt 520 steg för att förflytta mig 20 meter. Sjukhusets planeringsspecialister måste vara ensamma om patentet på en så korkad lösning. Jag har balansproblem pga avlidna närvbanor i båda underbenen och måste gå med kryck-käpp och lyfta fötterna högt för varje steg.  Vänsterfoten hänger - och om skotån råkar nudda en sträv golvyta är det kört, då står jag omedelbart på näsan. Gångarten är synnerligen ansträngande, jag brukar få ge upp efter ungefär 100 meter.  I det här fallet var avståndet mer än det tredubbla.  Sedan jag vilat ett tag på en bänk undervägs och så småningom nådde Vårdcentralens reception lyckades jag få vila under ytterligare 20 minuter innan blodtrycket mättes.  Pulsen var trots vilan en bra bit över 100, och blodtrycket var så högt att jourläkare tillkallades för att skriva ut mera medicin. På morgonen hade jag mätt blodtrycket hemma, det var systoliskt 136, diastoliskt 76. Att i dagens läge besöka Turebergs vårdcentral för att kontrollera blodtrycket är i princip meningslöst för patienter med gångsvårigheter.  Det finns två möjliga alternativ: att genom hembesök göra mätningen i patientens bostad eller, om patienten kan ta sig till sjukhuset med egen bil eller taxi, att skjutsa patienten i rullstol från parkering till vårdcentralens läkare. Men Landstingets regelbeslutande politiker tillåter väl inte sådana excesser. Varför inte återställa vårdcentralens direktingång, inklusive närliggande parkeringsplatser för rörelsehindrade? Annars, sätt gärna upp graverade mässingsskyltar vid ingångsdörrarna, med texten "JAG LÅSTE DÖRREN TILL TUREBERGS VÅRDCENTRAL" undertecknat med signatur och namnförtydligande av den som föreslog stängningen. Det vore lämpligt med ett porträtt också, äras den som äras bör. 7:E FÖRSÄMRINGEN, PARKERINGS- och STOPPFöRBUD Flera åtkomsthinder med sikte på rörelsehindrade patienter. Vid (4) på bild "A", relativt nära huvudingången till Sollentuna sjukhus med vårdcentraler, fanns en länga med gott utrymme för parkering av ett tiotal personbilar. Det borde vara lämpliga platser för patienter med egen bil och parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Istället satte ansvarig planerare upp ett antal skyltar med parkeringsförbud. Större delen av platsen framför huvudingången har försätts med en plattläggning (se bild "C") som dels hindrar framkörning av rörelsehindrade till huvudingången, dels utgör en överdrivet bred trottoar, framför vilken man dessutom har anlagt en parkeringsplats för lokalbussen. Genom dessa åtgärder blev utrymmet för en vändplan synnerligen begränsat. För att återställa ett utrymme för vändplan tillkom parkeringsförbudet. Efter noggranna studier av regelverket har jag kunnat konstatera, att patienter med parkeringstillstånd för rörelsehindrad, som vid den tiden besökte Sollentuna sjukhus med egen bil, ägde rätt att parkera gratis på den med parkeringsförbud skyltade längan. Enligt Transportstyrelsens bestämmelser gäller parkerinstillstånd för rörelsehindrad, i landets alla kommuner, för gratis parkering på plats skyltad med parkeringsförbud, med följande tidsbegränsning: under högst 3 timmar där parkering enligt lokal trafikföreskrift är förbjuden, eller tillåten en kortare tid än 3 timmar. Sjukhusförvaltningen tycks själv ha listat ut detta förhållande och bytte därför ut skyltarna med parkeringsförbud mot sådana som anger stoppförbud. Stoppförbud gäller även för rörelsehindrad med parkeringstillstånd. Tyvärr måste nog stoppförbudet anses vara ett slag i luften, om avsikten var att bereda plats för fullvärdig vändplan. Som en följd av den, i förhållande till sitt nyttovärde, gigantiska plattläggningen (se bild "C" nedan) räcker utrymmet ändå inte till för att vända utan att backa, i synnerhet inte när lokalbuss och färdtjänstfordon har tagit platser på det utrymme som avsågs vara vändplan. Enda återstående men obegripliga förklaringen måste vara att förvaltningen vill försvåra för rörelsehindrad med egen bil att parkera nära huvudingången. Kanske vill man att rörelsehindrade skall tvingas utnyttja någon rullstolsskyltad plats som fortfarande finns nära den sedan ett par år låsta ingången till Turebergs vårdcentral. Visserligen har otillräckliga tre rullstolsmarkerade platser reserverats relativt nära huvudingången (bild "C" togs innan detta hände) men man har stängt för framkörning av färdtjänstens bilar till huvudingången. Färdtjänstens chaufförer parkerar därför bakom de tre reserverade och i regel upptagna invalidplatserna. Rörelsehindrade som vill parkera hindras, och de som vill backa ut och lämna platsen blockeras. Sedan krånglar färdtjänsten ut sina rullstolsbundna passagerare ur bilen, trillar dem fram till huvudingången och därefter till rätt avdelning inne i sjukhuset. Om det gäller Turebergs vårdcentral har sjåförerna 520 steg att avverka, 260 dit och 260 tillbaka till huvudingången. När patienten sedan skall skjutsas tillbaka blir det samma föreställning en gång till. Under tiden står färdtjänstens bilar kvar bakom parkerade, rörelsehindrade patienter som måste vänta kvar i sina biler. De kan inte backa ut. Jag har själv fått vänta upptill 10 minuter, två gånger. Väntetiden har jag utnyttjat till att försöka förstå varför förvaltningen har valt att överlåta trafikplaneringen på amatörer. På bilden "C" här ovan ser man den nya plattsättningen som hindrar färdtjänst, privatbilar och lokalbuss från att köra fram rörelsehindrade till huvudingången (1). Plattsättningen tar dessutom upp en stor del av den yta som skulle behövas för att åstadkomma en riktig vändplan jämte utrymme för ett antal parkeringsplatser för rörelsehindrade. Närmast kameran syns den onödigt breda trottoar som upptar en stor del av den tilltänkta vändplanen. Där har jag aldrig sett fler än två fotgängare i bredd. Ta bort drygt halva trottoaren. På motsatt sida kommer det då att rymmas 6-7 bilplatser i rad vid muren, för rörelsehindrade, utan att vändplanen reduceras. Det är tänkt att rörelsehindrade skall släppas av vid bänken (5) längst ned till vänster på bilden. Därifrån är det en bra bit fram till ingången (1). Därimot har man placerat ett cykelstall nära ingången (högst upp till vänster på bilden), vilket antyder att enligt sjukhusledningens åsikt är det svårare för cyklister att ta sig fram till fots, än för dokumenterat rörelsehindrade med parkeringstillstånd eller behov av färdtjänst. Jag ställde frågan "VARFÖR?" till ett antal personer, och fick så småningom ett svar, som dock inte är bekräftat: "Området framför huvudingången saknar en underliggande förstärkning, som behövs för att tillåta biltrafik". Må så vara - men varför rättar man inte till det felet istället? Stänga av patienttrafiken genom ingång (2) bild "A", och skicka alla till huvudingången. Var det en vettig åtgärd, när området framför huvudingången inte tål trafik? Är det inte på tiden att leta efter lösningar som istället underlättar för patienterna? Där patienterna hade sin ingång till Turebergs vårdcentral finns ett fikarum för personalen. Jag missunnar inte personalen ett fikarum men var det verkligen nödvändigt att skicka alla vårdcentralens patienter, rörelsehindrade eller inte, på en 260-520 stegs omväg till fots? Finns det ingen landstingsmänniska som kan föreslå en annan plats för fikarummet? Eller är det helt enkelt så, att patienternas intressen skall nedprioriteras vid landstingets vårdinrättningar. I min enfald har jag tidigare trott, att vårdinrättningarna byggdes just för att ta hand om patienterna på bästa sätt. Numera tycks det finnas ledarpersoner som har en helt annan uppfattning om målsättningen. EFTERTANKE Förbudet mot årsplanering av läkarbesök för kroniskt sjuka lär inte reducera några vårdkostnader, såvida inte beslutande politiker kallt räknar med att patienter med försämrade minnesfunktioner skall glömma att beställa tid för behövliga läkarbesök. Den glömskan kan ge viss kostnadsreduktion i vårdverksamheten. Skulle patienten avlida i förtid pga av missade läkarbesök kan besparingen förstås bli avsevärd på sikt. Så illa skall vi väl inte tro om våra politikers avsikter men då måste förbudet ha en annan förklaring. Jag har inte kunnat komma på någon, än. Sollentuna, 2011-08-29 Björn Odell to top