SM5HF - my opinion försvarsdebatten

Felaktiga försvarsbeslut är svåra att rätta till. De beslutande lär inte ändra sig förrän verkligheten är i uppenbar konflikt med beslutet. I ärenden som berör hotbilden kan det då vara endast dagar eller timmar kvar till katastrofen. Med andra ord är det alltid för sent att återställa ett nedrustat försvar när det gått så långt att politikerna accepterar att upprustning behövs.

1. FöRORD

sammanställt av
b. odell

Underlaget för denna rapport består av brottstycken från publika källor - med möda sammanställda till en skrämmande helhet. Direkta citat föregås i regel av citat-tecken, typ stort.

Norges försvarspolitik 1930-1940, jämfört med Sveriges på 2000-talet, utgör rapportens bakgrund. Den norska politikens resultat illustreras genom 1938-1940 års händelser, i och omkring Norge. Därtill ingår en översikt över vissa intressanta krigshandlingar och regeringsbeslut kring WW2, även i ett geografiskt större sammanhang. Nedrustningar, falska icke-angreppsavtal, politiska lurendrejerier. Listan kan göras mycket längre. Underlinjerade ord är läsvärda länkar.

Svenska politiker borde undvika misstag i stil med den norska regeringens nedrustningar under åren 1930-1940, som slutade med ett katastrofalt resultat.

De ursäkter eller motiveringar som våra politiker på olika sätt har meddelat oss om sina planer och aktiviteter är variabler, som efter otaliga justeringar lätt kan råka motsäga sina tidligare versioner. Om du tänker referera till uppgifter på denna sida bör du hellre söka de senaste versionerna på regeringens och Försvarsmaktens hemsidor, och jämföra. Eventuella skillnader torde vara resultat av myndigheters "mittåt".

1.01 YTTERLIGHETER

Ytterligheterna på försvarsfronten äro tvenne, jämte en och annan medelväg. På ena kanten hittar vi länder som kostar på sig en stark försvarsmakt eller allians, vars blotta närvaro är avskräckande och förmår potentiella angripare att hålla sig på sin egen matta.

Den andra ytterligheten kan bestå av länder vars regering tror att nedrustning, alliansfrihet och icke-angreppspakter skall hålla angripare borta, och avvisar alla tankar på att bygga upp och underhålla en försvarsmakt för andra ändamål än möjligen att skydda presidenten och regeringsmedlemmarna från det egna folkets vrede.

Därimellan hittar vi Sverige, som under kalla krigets dagar höll sig med en stark försvarsmakt, men som efterhand prioriterade andra utgiftsposter. Sedan 1965 har försvaret alltmer närmat sig nollpunkten. Med ett stort nedrustningsbeslut år 2009, då man avskaffade värnplikten och invasionsförsvaret, landade man nära nollpunkten i 2011. Vägen dit har regeringens representanter försökt beskriva som belagd med åtgärder som skall leda fram till högre effektivitet.

1.02 EFFEKTIVITET

Effektivitet är ett lurigt begrepp. I föreliggande fall blev resultatet av "effektivitetshöjningarna" en klen insatsorganisation som knappast kan försvara Sverige. Om den mobiliseras mot en stark angripare kan det bara leda till förstörd infrastruktur och många döda, såväl i insatsförsvaret som civilbefolkningen. Och som oundviklig slutklem en villkorslös kapitulation. Insatsorganisationen duger dock, och behövs, för assistans vid naturkatastrofer, urartade demonstrationer och säkerhetspolisens antiterroristverksamhet.

EFFEKTIVT kan vi kalla ett försvar som är välrustat och finansierat, leds av goda strateger och kan jaga bort en fiende utan att egna förluster blir övermäktiga.

Å andra sidan, ett KOSTNADSEFFEKTIVT försvar kan tydligen vara hur eländigt som helst, bara det kostar mindre än det smakar. När dagens styrande krafter bakom försvarets avveckling talar om EFFEKTIVITET som målsättning får man intrycket, att det är KOSTNADSEFFEKTIVITET man ser i siktet.

Det är mycket ovanligt att ärliga personer klarar av att presentera minus som plus, eller försvagning som förstärkning, utan att blinka - men när det gäller att motivera avvecklingen av Sveriges försvar är allt möjligt. Försvaret bombarderades med påtvingad kostnadseffektivitet under hela perioden från år 1965 till 2010, året då bottenskrapet blev synligt. Och fortsättning följer.

Nedläggningen av nationella försvaret går förmodligen snabbare än väntat. Under perioden 1965-2012 har vi erfarit ett växande behov av högteknologiska og dyrbara vapensystem för att möta utvecklingen i omvärlden. Våra reducerade eller senarelagda anslag till försvarets materialinköp blir därför synnerligen effektfulla. Genom överenskommelse med socialdemokraterna har regeringen i april 2012 banat vägen för en ytterligare reduktion av materialkostnader och logistik, med c:a 2.000.000.000 SEK per år.

Förmodligen måste den reduktionen kompenseras vid kommande budgettillfällen, genom att personal- och driftskostnader inte minskas som tidigare tänkt, utan med någon miljard mindre. Det kan vara tvingande, att inte överdriva minskningen av anslag till personal när föråldrad teknologi inte kommer att ersättas av modern och mindre personalkrävande utrustning.

Äldre utrustning kan orsaka flera reparationer och kräver större reservdelslager, flera transporter och snabba reservdelsleveranser. Reparationsbehovet kommer naturligtvis att nå sitt maximum under kamphandlingar, och drastiskt minska försvarets effektivitet.

Om Sverige inte kan, eller inte vill, hålla sig med ett EFFEKTIVT nationellt försvar, och har redan genom nedrustning skaffat sig ett som med automatik leder till kapitulation, är det då en vettig politik att under decennier fortsätta betala för ett vingskjutet försvar?

Sverige är värt att försvaras på riktigt, men att kasta bort pengar på ett operettförsvar kan inte vara rätt metod.

Alternativet är fullvärdigt medlemskap i NATO. En tredje möjlighet är att varje år spara åtskilliga miljarder genom att direkt förvandla försvaret till en organisation för hantering av naturkatastrofer och polisiära uppgifter, utan tunga vapen. Ytterligare kronor kan sparas genom sammanslagning med brandkåren.

1.03 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

För att vi skall veta vad Försvarsdepartementet har för sig, har regeringen formulerat följande arbetsbeskrivning:

Försvarsdepartementet arbetar för att uppfylla de mål som regeringen och riksdagen bestämt för försvarspolitiken, för skydd och beredskap mot olyckor samt för beredskap mot svåra påfrestningar på samhället i fred."

Med andra ord - Försvarsdepartementets uppdrag och befogenheter beslutas till envar tid av regering och riksdag - men befogenheterna blir allt som oftast starkt beskurna av finansministern som på regeringens uppdrag låter sitt departement upprätta en försvarsbudget i den extrema sparsamhetens tecken.

Budgetsiffrorna hamnar därför som regel i underkant av vad Försvarsmakten behöver för att genomföra sina tilldelade uppdrag. Försvarsmakten blir därigenom regelmässigt underfinansierat, vilket påskyndar försvarets avvecklingstakt.

Normalsvensken har ibland svårt att förstå uppdragen. Exempelvis när regeringen ger uppdraget åt finansministern att avveckla invasionsförsvaret med tillhörande budgetkonton - men kräver samtidigt att Försvarsmakten fortsatt skall behålla uppdraget att försvara Sverige i tilfälle av angrepp. Eller när regeringen ger en vapenvägrare uppdraget som försvarsminister - det kanske inte var helt fel när det övergripande målet var att minimera försvarsbudgeten.

Avvecklingen av det svenska försvaret har krånglats till. Trolig orsak är att en total och omedelbar nedläggning skulle åstadkomma en flod av protester och mediadrev. Istället har man valt att stegvis reducera försvarets funktioner - och beskriva varje steg som en förstärkning av försvaret genom höjd kostnadseffektivitet.

Det påminner om historien om den kuperade hunden; husse som klipper en bit av svansen i taget, för att det skall göra mindre ont. I verkligheten måste summan av åtgärder ses som en synnerligen kostnadskrävande metodik för avveckling av försvaret, tydligast när värnpliktiga ersattes av legosoldater.

Vid budgetprocessen för 2008 beslutade regeringen att kraftigt minska försvarets materialkostnader, och att avveckla invasionsförsvaret. Allt för att krympa försvarskostnaderna och frigöra medel till annat.

Dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg var inte villig att genomföra regeringens avvecklingsplaner, han ansåg förmodligen att försvaret redan hade nått bottenrekordet. Han lämnade in sin avskedsansökan och avgick 2007-09-05.

Försvarsminister Sten Tolgfors tog över 2007-09-05, men lämnade sin post 2012-03-29 som en följd av ett mediadrev han utsattes för. Drevet borde i första hand ha drabbat initiativtagarna till avtalsdiskussionerna med Saudi-Arabien, dvs den regering som styrde Sverige före valet 2006.

Alliansregeringens inblandning i ärendet tycks ha varit begränsad till ett inte helt lyckat försök att, utan att reta gallfeber på Saudi-Arabiens representanter, rädda Sverige ur det läge som socialdemokraterna åstadkom under sin regeringsperiod.

Efter Tolgfors tillsattes Karin Enström som försvarsminister. Hon har bättre kvalifikationer än sin föregångare. Riksdagskvinna, har suttit i riksdagens försvarsutskott, ordförande i utrikesutskottet, kapten i amfibiekåren, har kunskaper i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Märkligt nog var hon, liksom Tolgfors, i ett tidigare skede registrerad som vapenvägrare.

Hittills tycks det ha varit ett avgörande krav på en försvarsminister att kunna agera platshållare, rätta in sig i ledet och följa finansdepartementets instruktioner. Vi avvaktar händelsernas utveckling med stort intresse.

Försvarsdepartementet med Försvarsmakten har varit en sorts expeditionsministär som av Finansdepartementet tilldelas en ständigt krympande budget, godkänd av statsministern å regeringens vägnar - men inte frivilligt av Försvarsmakten. Det finns en uppenbar diskrepans mellan regeringens instruktioner för Försvarsmaktens ansvarsomröden - och Finansdepartementets budgeterade försvarsutgifter. Låt se om försvarsminister Enström har tillräckligt många ben i näsan för att åstadkomma en ändring.

Finansminister Anders Borg har, särskilt i perioden 2008-2012, varit den som såg till att försvarsministern fortsatte spara in på försvarsutgifterna - enligt regeringens intentioner. Såväl Socialdemokratiska som Moderata regeringar har bidragit till avlövningen av det svenska försvaret.

Saudi-Arabien och vapenaffären:
Socialdemokraterna borde i första hand utredas, som initiativtagare till samröret med Saudi-Arabien. Mediadrevet har dock, liksom KU, aldrig visat särskilt stort intresse för oppositionens politik. Den väcker inte samma önskvärda lösnummersäljande uppmärksamhet som när någon med medias benägna assistans begär en regeringsmedlems avgång.

Vi bör därför vänta oss att drevet, när Tolgfors så småningom går ur fokus, kommer att rikta sin udd mot den nya förvarsministern och, varför inte, hela den nuvarande regeringen. De i verkligheten skyldiga satt länge i skydd bland oppositionen och kunde luta sig bekvämt bakåt och rulla tummarna. Något senare drabbades även de av samma bannstråle - och måste förklara sig i KU.

Överskriften "Vi lever i dårarnas paradis" är lånad från en artikel levererad av överste Bo Pellnäs i SvD 2007, som en kommentar till svenska Försvarsmaktens framtidsplaner. I artikeln kunde man bland annat läsa följande reportage från Almedalen 2007:

I Almedalen vet finansminister Anders Borg berätta att försvarsministern säkert kan reducera försvarsbudgeten med 10% nästa år. Han ser på försvarets medel som en ren budgetfråga och detta på ett så uppenbart och skamlöst sätt som få finansministrar dessförinnan vågat gõra offentligt."

På SvD's ledarsida fredagen 23 mars 2012 har Claes Arvidsson vecklat ut sina läsvärda tankar om finansministerns styrning av Försvarsmaktens åtaganden, och Riksrevisionens granskning av ärendet. Hela artikeln står att läsa i SvD's databas, med överskriften: Har Fi blivit försvarets fiende nummer ett?

Ett litet utsnitt:

Riksrevisionens granskning visar hur fjärrstyrningen från Fi och detaljstyrningen från Fö av Försvarsmakten har gått till. Finansdepartementet har en roll som går långt utöver det vanliga när det gäller att styra ett annat departement och dess myndigheter. Den kan sammanfattas med orden påstridig men inte påläst, och med genomförandegruppen som medel för att strunta i reguljära beredningsformer".

Benämningarna "Fi" och "Fö" för Finansdepartementet respektive Försvarsmakten känns lite ovana. Riksrevisionens rapport föranledde inga åtgärder som kan ge försvaret en bättre positionering i Regeringens budgetarbete. Det var ju heller inte att vänta, varken mannen i gatan eller mediadrevet har uttalat sitt stöd åt upprustning eller minskad nedrustning. Men departementschefer borde ju, kan man tro, ha tilldelats sina poster med motiveringen att de har aningen bättre förstånd än genomsnittet och mannen i gatan.

En liknande situation minns vi från Norge under 30-talet, då statsminister Johan Nygaardsvold i samröre med utrikesminister Halvdan Koht begränsade vad norska försvarsministern fick göra, genom att ständigt beordra finansministeriet skära ner på försvarsutgifterna. Resultatet fick vi se den 9:e april 1940, och eftervärldens dom har inte varit nådig.

Man kan undra vilka betyg våra egna regeringsmedlemmar skall tilldelas i efterhand, av framtidens historieskrivare? Men våra regeringsmedlemmar, med undantag för avgångne Odenberg, har nog inte tänkt så långt framåt.

Happy reading!

1.04 SENARE PRESSKOMMENTAR

Maj 2012:

1.1 PERSONALHAVERI

Först en stilla undran. Är Försvarsdepartementet rätt instans för hantering av försvarsfrågor? Sköts våra försvarsärenden av personer som håller kontakt med verkligheten och är trovärdiga när de rapporterar om sina egna framgångar? Kan vi utan vidare lita på vad de säger, eller behövs det en särskild instans som kontrollerar deras rapporter, innan de publiceras och media hittar och ställer ut felaktigheterna till allmänt beskådande?

På Thomas Gürs kolumn i SvD (2011.08.21) finner vi överskriften "Personalhaveri hos försvaret". Därunder förtäljes, att Försvarsmaktens halvårsrapport konstaterade, att antalet ingångna interimskontrakt för tidvis tjänstgörande soldater endast uppgår till 300. I deras 3 månader tidigare avgivna kvartalsrapport påstods, att de redan uppgick till 2700.

Försvarsminister Tolgfors förleddes därför att påstå, i en inlaga (2011.08.06) till SvD Brännpunkt, att Sverige kommer redan i 2011 att ha 2700 anställda på interimskontrakt samt, att rekryteringen av soldater hade gått snabbare och bättre än Försvarsmakten förväntat. Målet för 2011 var redan uppnått.

Emellertid, Tolgfors skrev en vecka senare (2011.08.12) på sin privata blogg:

ÖB Sverker Göranson kontaktade mig igår för att berätta att den siffra Högkvarteret lämnat till Försvarsdepartementet och mig personligen gällande antalet ingångna interimskontrakt för tidvis tjänstgörande soldater har varit fel.

Rätt siffra redovisas nu på Försvarsmaktens hemsida. ÖB bedömer att man i år kommer att nå drygt 2.000 interimskontrakt för tidvis tjänstgörande. Hittills har ca 300 nåtts, inte 2.700 som man lämnat uppgift om.

Försvarsmakten anger att Högkvarteret, trots kontrollfrågor och ambition att kvalitetssäkra siffrorna, har rapporterat förbandens målsättningar för i år som vore det redan ingångna interimskontrakt. Detta är inte acceptabelt för någon, vare sig ÖB, mig eller Försvarsdepartementet."

Att Högkvarteret har skickat ut fel siffror är illa nog. Att de sedan har rättat till felet och gått ut med korrigerade siffror i halvårsrapporten utan att låta försvarsministern i förväg ta del av rättelsen, det gjorde inte saken bättre. Resultatet blev, att försvarsministern (2011.08.06) framstod som mindre vetande. Kanske inte helt orättvist, som minister måste han trots allt ha varit ansvarig för att Försvarsmakten, Högkvarteret och Försvarsdepartementet samarbetar, lämnar ifrån sig korrekt information samt har fungerande internkommunikationer.

Personalproblemen fortsatte. Rekryteringen gick trögt. Jobbet som legosoldat är inte eftertraktat i allmänbildade kretsar. Försvarsmaktens värvare tycks ha svårt att hitta soldatämnen som ståtar med gymnasiekompetens. Förslag lades fram, om reducering av ingångskravet från gymnasium till 9 års grundskola med godkända slutbetyg i ett minimum av tre ämnen - svenska, engelska och matematik. I skrivande stund var det obekant om förslaget leder till regeländringar.

Officersförbundet riktade hård kritik mot sänkta krav. Gymnasiekurser krävs för att få delta i den nya grundutbildningen (GMU) som har ersatt värnplikten. Det kan bli nödvändigt att starta insatstjänstgöringen med utbildning till gymnasiekompetens, därefter GMU. Det kommer inte att snabba upp insatsorganisationens uppbyggnad. Att läsa in gymnasiekursen torde kräva 2-3 års studier efter rekryteringen, innan kandidaten är kvalificerad för deltagande i GMU.

Därtill meddelas, att det nya försvaret inte skall hålla sig med specialiserad bemanning. Alla anställda skall vara redo att fullgöra tjänst antingen hemma i Sverige eller utomlands. Det betyder ökande krav på utbildning och övningar för var och en. Det är skillnad på krigföring mot reguljära trupper, med utrustning avsedd för Sverige - inklusive marin verksamhet i svenskt territorialvatten - och bekämpning av geriljastyrkor utomlands. I väglösa bergsområden, i djungel med sumpmark eller bland sanddynor i öken.

1.2 TEORETISK BEREDSKAP

Det nya "insatsförsvaret" har planerats med förutsättningen, att Sverige 2014 skall ståta med en "insatsorganisation" som skall omfatta c:a 50.000 inhyrda män och kvinnor - och som inom en vecka efter mobilisering skall vara fullt tillgänglig och användbar. Det vill säga, all stridande och bidragande personal redo att förflytta sig med utrustning från mobiliseringsorten till aktuellt stridsområde.

Jämför det norska "försvaret" vid det tyska angreppet 9:e april 1940. Den norska styrkan skulle efter mobilisering ha varit c:a 56.000 man, men någon fullständig mobilisering blev inte av. Fienden hann ockupera stora delar av landet från Oslofjorden upp till Narvik - innan mobiliseringsordern nådde fram till adressaterna. Ordern skickades med brev, samma dag som landet invaderades! Den norska regeringen trodde under 1930-talet på evig fred i Europa och klassade nationellt försvar såsom onödigt. Den svenska har på 2000-talet drabbats av samma virus.

1.3 VERKLIG BEREDSKAP

Tre år efter 2009 års beslut om övergång från invasionsförsvar till insatsförsvar, dvs under året 2012, uppger svenska Försvarsmakten att den behöver 720 dygn (2 år) för att åstadkomma fullständig mobilisering av insatsförsvaret. Varför avskaffa värnplikten innan insatsförsvaret stod på benen och fungerade som planerat?

Det påstås dock, att det idag finns förband med beredskapsnivå 10 dygn - på papperet. Antalet militärpersoner som är mobiliseringsbara på denna beredskapsnivå är emellertid hemligt. Man har kunnat identifiera ett kompani bestående av 150 enbart kontraktanställda personer. Det övervägande antalet av dagens "pappersförband" tros därimot innehålla en stor andel ej inkallade värnpliktiga - som statister representerande de kontraktsanställda som än så länge saknas.

Men värnplikten är avskaffad, värnpliktiga kan därför inte kallas in för övning i fredstid - och blir därför raskt värdelösa för insatser vid plötslig ofred.

1.4 KOSTNADER

Avsikten med övergång till insatsförsvar var, enligt regeringen, att:

gå från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser."

Det låter synnerligen konstruerat. Kanske var man som vanligt bara ute efter reducerade kostnader. Det kan behövas extra pengar till nästa val - för mera publik-knipande åtgärder. Oberoende av det verkliga skälet kan det vara nyttigt att läsa Officersförbundets kommentar. Se förbundets åsikter: Regeringen måste ta in verkligheten.

Tyvärr kunde regeringen redan efter et par år konstatera vad andra tidigare hade förutsett, att kostnaderna ökar kännbart när man ersätter värnpliktiga med stående eller kontraktsanställd personal, som kräver mer än minimilöner och dessutom har en genom lagstiftning begränsad arbetstid. Övertid vid exempelvis övningar kan kräva kompensation genom reducerad "kontorstid".

Med andra ord, det behövs ett större antal kontraktsanställda - och personal i stående förband - än värnpliktiga för samma antal arbetstimmar. Budgeterat belopp räcker inte till - återstår att välja mellan pest och kolera. Antingen minska personalstyrkan och/eller inställa övningar och därmed sänka personalens kunskapsnivå och erfarenheter, eller begära en utökad försvarsbudget.

Dessutom har regeringen beslutat om uppsägning av alla officerare och manskap - även de med värdefulla kunskaper - som inte skriver under på att acceptera tjänst i oroliga områden utanför Sverige. Också vid nyanställningar ställs krav om accept av utlandstjänst. Därigenom har man gjort sig av med officerare som är specialiserade på försvar av just Sverige. Det ställer krav på ökade anslag för nyanställdas vidareutbildning och övningar i försvar av det egna landet, om Sverige överhuvudtaget avses försvarat.

I det nya insatsförsvaret förutsättes, att alla soldater är utbildade för tjänst såväl inom som utom Sverige. När stora delar av manskapet kan vara i tjänst utanför Sverige uppstår problem med koordinering av repetitionsövningar. Det kan betyda dubblerade övningstillfällen, om var och en skall tränas och förbli tränad för strid både i Sverige och i vilket utland som helst.

Dock kan penningbristen medföra vissa fördelar. Pennalismen kan få överlevnadsproblem. Det går inte längre at beordra handplockning av fimpar och tändstickor på exercisfältet, eller golvskurning med tandborstar. Det blir för dyrt när de värnpliktiga är borta och personalen består av högavlönade och tuffa legosoldater.

Märkligt nog beräknas civilanställdas antal vara 5000 både före och efter värnpliktens avveckling. Vem skall ta över alla "civila" jobb som värnpliktiga utförde mot ersättning bestående av kost och logi plus en femma eller två om dagen? Är det legosoldater eller civilanställda som städar för exempelvis 500 SEK per timme istället för någon tia om dagen?

1.5 KRIGET I GEORGIEN 2008

Försvarsminister Tolgfors beskrev Georgienkriget på följande sätt:

Ett krig som utspelades på fem dagar och som avgjordes på två. Det var mindre än 20.000 ryska trupper på plats, men de kom över en natt. Hur hade det svenska försvaret kunnat hantera motsvarande situation?"

Det var en fråga han och övriga regeringen borde ha ställt sig själv, innan man fattade 2009 års svenska försvarsbeslut. Visserligen är Sveriges invasionsförsvar nu helt avskaffat, men man kan ju teoretisera. I 2009 siktade man på en framtida svensk beredskapsnivå där mobilisering av försvaret i allra bästa fall kan klaras av inom 10 dygn. Försvarsmakten blir stridsberedd där den råkar samlas enligt mobiliseringsorder, inte nödvändigtvis där fienden angriper. För transporten dit kan behövas någon eller några extra dagar.

Det är ju en värdefull upplysning för en potentiell angripare som över en natt kan ställa upp med 20.000 man. Eller det dubbla eller tredubbla antalet. Eller fler än det antal som svenska totalförsvaret, tidigast någon vecka efter mobilisering, kan förfoga över. Vid den tidpunkten lär vi redan ha kapitulerat.

Svenska försvarets kontraktanställda kan, enligt uppgift, behöva 3 månaders samövningar efter mobilisering för att bli stridsberädda. Ett krig med sådana förutsättningar bör avslutas med kapitulation innan det hinner börja, om "Försvarsmakten" inte tänker offra alla sina soldater på envishetens altare.

1.6 JÄMFÖRELSE - ANDRA VÄRLDSKRIGET

På följande sidor jämför vi dagens svenska försvarspolitik med händelser före, under och efter 2:a världskriget 1939 till 1945. Vi konstaterar vissa skrämmande likheter mellan den norska regeringens situationsbedömningar 1939-1940 och den svenska regeringens hotbildsanalyser i dagsläget.

Att Norge skulle kunna utsättas för krigshot, det var en fullständigt främmande och omöjlig tanke för den norska regeringen 1940. Den hade beslutat att hot saknades.

I april 1940 fick norrmännen uppleva en revolutionerande situation. Officiellt saknades fortfarande en hotbild men i Norge slogs man redan mot en invaderande fiende, innan regeringen tvingades erkänna att hotet, som enligt regeringen inte ens fanns på bildstadiet, redan representerades av en fientlig vapenmakt, som inom landets gränser var på väg mot huvudstaden och ett flertal av landets större och mindre städer.

Invasionshot mot Sverige är en lika främmande och omöjlig tanke för den svenska regeringen idag. Även den har beslutat att hot saknas. Tyvärr, att lägga ner landets försvar i tron på att framtida krigsherrar skall rätta sig efter den svenska regeringens beslut, det förefaller vara en äventyrlig åtgärd.

1.7 FÖRSVARET DYKER EFTER FÖRSVUNNEN HOTBILD

Mina kommentarer till det svenska försvarets avveckling är till större delen baserade på information hämtad från Internet. Det betyder inte att informationen är korrekt och begriplig - men den är eller var, trots allt, den information som måste anses ha varit lättast tillgänglig för medborgare som vill bilda sig en uppfattning om läget. Det är därför möjligt, att jag inte är den enda medborgaren som bibringats den uppfattning som jag försöker beskriva i detta dokument.

Om vi studerar svenska försvarets utveckling (avveckling) under åren 1965-2010 verkar det rimligt, att från nedan visat diagram dra slutsatsen, att något negativt har hänt med det svenska försvaret. Detta något kan knappast harmoniera med innehållet i Regeringens nedan beskrivna riktlinjer.

Den 1:a april 2011 läste vi på Regeringskansliets hemsida, att Regeringen bygger upp ett försvar av Sverige, efter följande riktlinjer:

Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden. Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild och det snabba händelseförlopp med vilket konflikter uppstår och avgörs. Det kräver ett användbart och tillgängligt insatsförsvar. Därför går det svenska försvaret mot en ny inriktning och blir ett insatsförsvar."

Var det ett aprilskämt? "Försvaret" skall rustas starkt för att försvara såväl landet som landets omvärld, samtidigt som det skall anpassas till en hotbild som inte finns. Denna anomali kräver, enligt Regeringen, ett användbart och tillgängligt insatsförsvar. Därför måste det svenska invasionsförsvaret avvecklas och ersättas av ett insatsförsvar med reducerad bemanning.

Med andra ord, regering och insatsledning (försvarsledning?) lär få full sysselsättning med PR-arbetet som krävs för att motivera och försvara sagan om insatsverksamheten som ett icke-aprilskämt. Sanningen är, att landets försvar har avvecklats för att spara pengar, och ersätts av "insatser" som lindrigt sagt är verkningslösa som försvar mot såväl yttre som inre fiender.

Vapenskölden visar försvarets nya inriktning.

Snabbdykning mot ett alldeles nytt bottenrekord.

Det svenska försvarspusslet innehåller bitar som inte riktigt passar in i helhetsbilden. Bitarna "Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet" och "Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild" föranleder frågorna:

Hur kan man ha till uppgift att stå starkt rustad att försvara LANDET, när man i verkligheten säger upp all erfaren personal som är kompetent och villig att försvara Sverige men som inte är villig att tjänstgöra UTANFÖR LANDET?

Hur kan anpassning till dagens hotbild åstadkomma ett starkt försvar, när såväl regering som opposition och militärledning tycks förena sig i full enighet kring tesen: idag finns inget hot?

Och, varför i hela friden skall försvaret anpassas till dagens hotbild? Det är ju knappast idag vi behöver försvaret, tidigast imorgon men förhoppningsvis en bra bit in i framtiden.

Vill man bygga upp ett försvar som är fullständigt oanvändbart den dag det kommer att behövas, då anpassar man det till den hotbild vi kan identifiera idag. Om man trots allt vill planera ett försvar byggt på en hotbild, då måste man anpassa till hotbilden som den ser ut den dag försvaret måste tas i bruk. Man kan tycka, att den kunskapen måste vara minimikravet för anställning som försvarsminister.

Det tråkiga är att ingen vet när den dagen kommer, ingen vet hur hotbilden kommer att se ut - och ingen vet varifrån den kommer. När den endå kommer, är det definitivt för sent att rusta upp. Trots detta allvarliga handikapp tycks förvirrade politiker välja att anpassa vårt försvar till en situation som liknar dagens. Med andra ord, till en hotbild som man inte lyckats identifiera, och som beslutsfattarna därför tolkar som icke existerande - för all framtid.

Det återkommande omnämnandet av en hotbild som styr försvarets avveckling blir ännu mera obegripligt sedan man har läst regeringens "förklarande" beskrivning av sin försvarspolitiska strategi, nämligen att:

gå från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar."

Hur skall det uttalandet tolkas? Raderar det hotbildens betydelse för planering av framtida försvar av Sverige? Spelar det någon roll när invasionsförsvaret redan är avskaffat? Får vi, enbart genom övergången till ett "viljestyrt insatsförsvar", ett Sverige vars försvar skall:

stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden."

I syfte att för framtidens beslutsfattare göra livet enklare - men inte säkrare - har vi numera avskaffat såväl värnplikten som hotbilden och invasionsförsvaret. Hur beskrivs ett viljestyrt försvar? Det framgår med tydlighet att det inte är ett invasionsförsvar men det skall vara starkt rustat för att försvara Sverige. Mot vad?

2. KORT SAGT

Kort sagt, Sverige är i färd med att fullständigt avskaffa det nationella försvaret. Om Regeringen verkligen vill, som Försvarsmaktens uppdrag lyder, att "Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet" är det följande som gäller:

Sverige måste, utan att först invänta en överbevisande hotbild, bygga och kontinuerligt uppdatera ett nationellt försvar som avskräcker envar tänkbar angripare.

Med eller utan hjälp av en allians som NATO. Sverige lär dock inte ensamt klara av det, vilket utesluter det ena av de två alternativen.

Diagram över svenska försvarets utveckling 1965-2010, lånat från Internet (Wikipedia).

Så här sa Tolgfors i 2008:

Sverige har ett bra och starkt försvar. Det svenska försvarets kvalitet är långt bättre än vad som hävdas i debatten."

Gul     antalet flygflottiljer
Blå     infanteriregementen
Röd   artilleriregementen
Grön kustartilleri- och amfibieregementet.

Den som kan läsa diagrambilden måste undra vad Tolgfors menade med ett "bra och starkt försvar" i 2008. Nivån sjönk sedan ytterligare fram till 2010, året då värnplikten avskaffades och invasionsförsvaret lades ner. Kurvorna var på väg ned genom golvet.

Regeringskansliet har låtit tillverka en video om Försvarsdepartementets aktiviteter. Den inleds med följande reklamtext:

Försvarsdepartementet

arbetar för att stärka

Sveriges försvar

och krisberedskap

Om det är på det viset, då visar kurvorna här ovan, med all oönskad tydlighet, att det svenska Försvarsdepartmentet har skött sitt ämbete på ett utomordentligt uselt sätt - från det herrans år 1965 och framåt. Det blir inga medaljer där, inte.

Från en annan sida sett har Försvarsdepartementet inte haft något alternativ, de har tvingats anpassa sig till Regeringens och Finansdepartementets pekuniära riktlinjer. Det är där medaljbristen hör hemma.

Om den visade trenden fortsätter torde vi snart ha ett negativt försvar. Hur det kan se ut är inte helt lätt att förutse. Kanske något i stil med en vapenfri turistbyrå - som kan ta imot och guida främmande styrkor till Sveriges attraktioner..

2.1 FÖRSVARSMAKTEN HAR TILLDELATS UPPGIFTER

Vi förflyttade oss till Försvarsmaktens hemsida 2011-04-01, där hittade vi en lista över de uppgifter som Försvarsdepartementet anser att de tilldelats.

Förhoppningsvis uppdateras den sidan efterhand, men 2011-04-01 hade den passerat sitt bäst-före-datum. Vi läste, att Försvarsmakten hade följande fyra huvuduppgifter:

(1) När Sveriges gränser kränks är det Försvarsmakten som avvisar den kränkande parten (hävda landets territoriella integritet).

(2) Om Sverige blir angripet av främmande makt ska Försvarsmakten kunna försvara landet och avvisa angriparen (försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp).

(3) Försvarsmakten stödjer det övriga samhället vid katastrofer, till exempel vid stormar eller översvämningar (Bistå samhället i händelse av kris).

(4) Försvarsmakten skickar trupper till fredsbevarande och fredsframtvingande insatser runt om i världen (verka för fred och säkerhet i vår omvärld)."

Dessutom konstateras:

(5) Försvarsmakten har förmågan till väpnad strid som grund för all verksamhet och är Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument."

Uppgifterna 1 och 2 tycks inte passa in i ett läge där invasionsförsvaret är avskaffat. Emellertid tycks regeringen och Försvarsmakten ha kommit överens om, att Försvarsmakten trots allt skall försvara Sverige mot väpnade angrepp. Hur det skall gå till utan invasionsförsvar kan för den oinvigde synas svårt att förstå.

Uppgift 1 kan ju tolkas på olika sätt. Kravet är så vagt beskrivet, att en enda infanterist eller hemvärnare tillfots eller i en roddbåt med en stoppskylt i handen måste godkännas som uppgiftslösare. Man skall avvisa - det gör man lättast med en stoppskylt. Men, då Sverige har avskaffat det nationella invasionsförsvaret, och inte är medlem av NATO, lär ingen ta avvisningen på allvar.

Uppgift 2 föreskriver inte i klartext, att Sverige skall försvaras med vapen men utan tvekan måste texten tolkas så, att väpnade angripare skall avvisas med vapenmakt. Detta strider dock mot riksdagsbeslutet om slopande av invasionsförsvaret. Det verkar vara en knepig målsättning, att lägga ner invasionsförsvaret men trots allt behålla förmågan att försvara Sverige mot invasion.

Info 5 där man bara konstaterar, att man anser sig "ha förmågan till väpnad strid". Ordalydelsen indikerar dock, att det inte finns något obligatoriskt krav på att använda den förmågan, ej heller på utbyggnad och underhåll av förmågan - till en av omgivningen respekterad nivå.

Angripare som skall avvisas med vapenmakt bör anmodas att anpassa sig till svenska försvarsmöjligheter - och inte skicka för många soldater. Det vore skäl for ytterligare tacksamhet om de, för att jämna ut oddsen, kan låta bli att använda u-båtar, stridsvagnar, flyg, missiler och andra tunga vapen.

Det är tydligt att Försvarsmakten definitivt bör lägga in en brasklapp på sin hemsida:

Försvarsplanen sätter mål som kan nås endast under förutsättningen, att Försvarsmakten tilldelas en budget som täcker kostnaderna för planens genomförande..

2.2 FÖRSVARSMAKTENS AVVECKLINGAR

På Försvarsdepartementets hemsida 2011-04-01 berättades om krav på häftiga neddragningar. Man skall exempelvis reducera försvarets kostnader för materiel, transporter och biträdande personal med mer än 2 miljarder per år:

Försvarsstrukturutredningen har haft i uppdrag att lämna förslag på en mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv stödverksamhet för Försvarsmakten i syfte att frigöra minst 2 miljarder kronor för att göra omställningen till ett mer användbart och tillgängligt försvar möjlig.

Utredningen konstaterar att mot bakgrund av Försvarsmaktens nya uppgifter så föreligger ett omfattande förändringsbehov av stödverksamheten, främst inom materiel- och logistikförsörjningen."

Genom neddragningar i storleksordningen drygt 2 miljarder per år skall insatsorganisationen "göra omställningen till ett mer användbart och tillgängligt försvar möjlig". Bakom det uttalandet tycks ligga en ny och revolutionerande försvarsteori - sålänge det inte specificeras, att miljarderna bara skall flyttas inom försvarets budget.

Under WW2 blev det uppenbart, att många stora slag vanns av den armé som hade lagt huvudvikten på logistik, dvs transporter och materialförsörjning. När nu svenska försvarsdepartementet vill göra tvärtom, vore det intressant att få veta mer om teorierna bakom planen. Om de inte är så revolutionerande, att de måste hållas hemliga. Wehrmachts rekordmässigt katastrofala nederlag vid Stalingrad orsakades utan tvekan av misskött logistik.

Att i samma andetag säkra, att "Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet", och "om Sverige blir angripet av främmande makt ska Försvarsmakten kunna försvara landet och avvisa angriparen (försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp)." samtidigt som invasionsförsvaret är avskaffat, det förutsätter nog att de ansvariga skall kunna trolla med knäna.

Vi bör inte heller glömma att begrunda Försvarsmaktens avvecklingar - som ger ett förstärkt perspektiv, minst lika intressant som inriktningsplanernas.

Från 2:a världskriget minns vi uttrycket "Rom, öppen stad". Det är användbart även i dagens läge: "Sverige, öppet land".

Ett möjligt positivt resultat av röjningarna kan skönjas. När den lede fi förväntar sig möta ett försvar, kan vi hoppas att han skrattar ihjäl sig när han istället möter vår dimunitiva insatsorganisation.

2.3 DET NYA FÖRSVARET

Den 2011-06-13 stod, på Regeringskansliets hemsida, följande att läsa:

2.3.1

Det nya försvaret bygger på en insatsorganisation som består av stående förband och kontraktsförband. Hemvärnet är en viktig del med sina nyinrättade nationella skyddsstyrkor.

Sammanlagt ska försvaret bestå av cirka 50.000 personer, varav 5.000 är civilanställda. Soldater, sjömän samt officerare som bemannar de stående och kontraktsförbanden uppgår till cirka 28.000 personer. Hemvärnet får cirka 5.000 soldater och de nationella skyddsstyrkorna, som fokuseras till insatser i Sverige bildar ett manskap på cirka 17.000 soldater.

De stående förbanden, som främst bemannas av kontinuerligt tjänstgörande personal, står i ständig beredskap, vilket gör dem direkt tillgängliga för snabba insatser i Sverige samt i och utanför närområdet. Kontinuerligt tjänstgörande personal består av två kategorier:

- officerare som är tillsvidareanställda och
- gruppbefäl, soldater och sjömän som anställs på heltid under en period på högst 12 år.

I kontraktsförbanden är majoriteten av soldaterna tidvis tjänstgörande och har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. De har tjänstgöringsskyldighet för utbildning, övning och insats. Innan en insats rycker de in cirka 3 månader i förväg för samövning."

Den 2012-02-08 skyltade Regeringskansliets hemsida med följande text:

2.3.2

ETT ANVÄNDBART FÖRSVAR

Regeringens proposition om försvarets framtida inriktning.
En inriktning som sträcker sig över femårsperioden 2010-2014.

Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet, men också bidra till stabilitet i omvärlden. Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild och det snabba händelseförlopp med vilket konflikter uppstår och avgörs. Det kräver ett användbart och tillgängligt insatsförsvar. Därför fastställer nu regeringen i sin proposition "Ett användbart försvar 2008/09:140" en ny inriktning för det svenska försvaret. En inriktning som ger kraftigt stärkt försvarsförmåga.

I propositionen föreslår regeringen den principiella inriktningen för arbetet med att uppnå ett mer användbart och tillgängligt försvar. Ett försvar som till skillnad från den gamla modellen omedelbart kan sättas in, varhelst det behövs. Försvarsmakten och dess stödjande myndigheter kommer därför att genomföra ett omfattande förändringsarbete, där organisationen ges en helt ny grund och struktur; en nödvändighet för att uppnå det bästa försvaret."

Inte för att vara lustig, men vad är det för inriktning som ger kraftigt stärkt försvarsförmåga? Hela operationen går ut på att avveckla nästan 100% av det starka försvar som fanns 1965. Varför inte berätta sanningen; målsättningen är att avveckla försvaret och frigöra medel för mera publikfriande ändamål. Tyvärr kan det baktända när Sverige i en framtid behöver ett försvar.

2.3.3

INSATSORGANISATIONEN

Det nya försvaret bygger på en insatsorganisation som består av stående förband och kontraktsförband. Hemvärnet är en viktig del med sina nyinrättade nationella skyddsstyrkor.

De stående förbanden, som främst bemannas av heltidsanställd personal, står i ständig beredskap, vilket gör dem direkt tillgängliga för snabba insatser i Sverige samt i och utanför närområdet.

I kontraktsförbanden är majoriteten av soldaterna kontraktsanställda och har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten. De har tjänstgöringsskyldighet för utbildning, övning och insats.

Den fasta förbandsstrukturen ger soldaterna och sjömännen bättre förutsättningar eftersom de utbildas, övas och när det behövs, gör insats med samma förband."

På Försvarsmaktens hemsida 2012-04-13 hittar vi följande kritiska kommentar:

"Enligt kritiker verkade Insatsorganisation 2014 bli ett fiasko. De kontrakt som skulle skrivas för att kalla in soldater och sjömän vid behov fanns inte. Överbefälhavaren meddelade att 'dagens ekonomiska förutsättningar räcker inte för ett långsiktigt genomförande och vidmakthållande av Insatsorganisationen 2014'. Regeringen hade dessutom beslutat att köpa nya helikoptrar för 4,7 miljarder, som hindrade andra militära materielköp.

Arméinspektören generalmajor Berndt Grundevik sade: 'Med arméns insatsorganisation år 2014 är vi begränsade till att uppträda inom brigadledningsförmågan till två platser och ca 6500 soldater på respektive plats. På respektive plats kan traditionellt en motståndare som är tre ggr mindre med säkerhet försättas ur stridbart skick'. Detta uppfattades av militära debattörer och fackliga företrädare som en indirekt kritik mot regeringen och svensk försvarspolitik".

2.3.4

ARMÉSTRIDSKRAFTERNA

Arméstridskrafterna ska bestå av stående förband och kontraktsförband. Endast en mindre andel av soldaterna ska vara heltidsanställda. Arméstridskrafterna ska till största del kunna organiseras i bataljonsstridsgrupper (sju stycken). En bataljonsstridsgrupp sätts samman kring en manöverbataljon, som utgör kärnan i ett förband.

Utifrån aktuella behov och uppgifter byggs manöverbataljonen på med olika delar ur andra förband, till exempel med artilleri-, ingenjör-, eller luftvärnsenheter. Även marin- och flygstridskrafterna ska kunna förstärka bataljonen vid behov, exempelvis för understöd och transporter. Bataljonsstridsgrupperna ska kunna genomföra självständiga insatser och kunna ingå i större förband som också kan vara multinationella.

De sammansatta bataljonsstridsgrupperna har god rörlighet och kommer att kunna förflytta sig snabbt över hela landet. Däremot tar det längre tid för i synnerhet tung materiel såsom stridsvagnar. För att ha en god beredskap på Gotland förrådsställs därför ett kompani stridsvagnar där. Utanför insatsorganisationen kommer en förbandsreserv med fyra mekaniserade bataljoner att finnas."

I stycket här ovan, om arméstridskrafterna, läser vi att endast en mindre del av soldaterna är heltidsanställda. Soldater i stående förband måste nödvändigtvis vara heltidsanställda, om de skall vara omedelbart tillgängliga vid mobilisering. Med andra ord, större delen av av soldaterna är inte heltidsanställda - och därför användbara först 3 månader efter mobilisering.

Därav följer, att mindre än 50% av stridskrafterna skall räcka till för omedelbar mobilisering av armé-, artilleri-, ingenjör-, luftvärn-, marin-, flyg-, understöd-, logistik-, och transportförband. Färdigutbildade och tränade för tjänst såväl inom som utanför Sverige. Förutom en förbandsreserv bestående av 4 bataljoner samt bemanning av ett kompani magasinerade stridsvagner på Gotland.

Vid mobiliseringstillfället lär såväl de stående som kontrakterade förbanden vara reducerade av sjukfrånvaro, semester, kompensationsledighet eller/och redan påbörjad utlandstjänst. Hur många omedelbart mobiliseringsdugliga stridskrafter finns i verkligheten kvar?

Regeringen anser att ett kompani stridsvagnar, förrådsställda på Gotland, är lika med god beredskap. Det är till att ha små krav på vad som får kallas god beredskap.

2.3.5

HEMVÄRNET MED NATIONELLA SKYDDSSTYRKORNA

Hemvärnet ska fortsätta verka över hela landet och ges dessutom en ökad betydelse i det nya insatsförsvaret. Nationella skyddsstyrkor inrättas och modernare materiel och personlig utrustning tillförs. Samtidigt förbättras utbildningen. Det är en ökad satsning på Hemvärnet och den inhemska försvarsförmågan.

De nationella skyddsstyrkorna kan jämföras med dagens insatsplutoner men med betydligt större volym: cirka 17.000 istället för 5.000. De kommer att ha mer kvalificerade åtaganden än övriga organisationen. Soldaterna kontrakteras därför och ska kunna gå från beredskap till insats inom ett dygn. Vidare har de tjänstgöringsskyldighet även i fredstid.

Det traditionella Hemvärnet ska fortsätta verka som frivilligt stöd till samhället i fredstid och komplement till de nationella skyddsstyrkorna i krigstid. Lokaliseringen fortsätter vara regional, men en ökad användbarhet och rörlighet gör att förbanden kan användas i hela landet om så skulle krävas."

För et par år sedan rapporterade Försvarsmakten att Hemvärnet bestod av 35.000 man. I det nya försvaret är Hemvärnet - inklusive 17.000 nationella skyddstyrkor - reducerat till 22.000 man, vilket presenteras som en ökad satsning på Hemvärnet. Dessutom tycks framgå, att 17.000 av de 22.000 har skrivit under på accept av utlandstjänst - och kan befinna sig utomlands när de behövs i Sverige.

2.3.6

MARINSTRIDSKRAFTERNA

Marinstridskrafterna ska verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs. Fartygsförbanden, med stora krav på tillgänglighet och rationellt personalanvändande, ska uteslutande vara stående förband.

Dagens amfibiebataljon övergår till en manöverbataljon med amfibisk förmåga. Den ska i första hand fokusera på kustnära sjöstrid och hamnområden.

Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige samt i och utanför närområdet. Sverige kan därigenom effektivt bidra till skyddet av sjöfart och annan maritim verksamhet."

2.3.7

FLYGSTRIDSKRAFTERNA

Flygstridskrafterna ska ha en hög tillgänglighet och en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer. Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i vårt närområde. Vidare ska de kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder, i Sverige samt i och utanför närområdet. Flygstridskrafterna ska därför till största del bestå av stående förband.

På materielsidan kommer Försvarsmakten att förfoga över cirka 100 JAS 39C/D i fyra divisioner. Därutöver utvecklas helikopterbataljonens förmåga gradvis genom införandet av nya helikoptermodeller. Behovet av helikoptrar för medicinsk evakuering gör också att helikopter 10 modifieras."

Att flygstridskrafterna skall "till största delen" bestå av stående förband säger i princip ingenting om beredskapsgraden, bara att mängden av stående förband kan vara så liten som 51%. Att Försvarsmakten förfogar över 100 JAS behöver inte betyda att ingen av de 100 ligger i malpåse. Det lovas inte ens att det kommer att finnas piloter för alla de plan som eventuellt kan göras startklara.

Även om det övriga insatsförsvaret nedrustas till oanvändbarhet är flyget i sig en värdefull tillgång. Det kan hyras ut till NATO som en komplett tjänst, i utbyte mot NATOs hjälp till försvar av Sverige vid behov.

2.3.8

INSATSER BÅDE HEMMA OCH BORTA

I insatsorganisationen kommer alla förband att ha samma förmåga till insats, i Sverige samt i och utanför närområdet. Det medför att den uppdelning som idag finns mellan en så kallad utlandsstyrka för internationella insatser och övriga förband utgår."

Här tycks en viktig skillnad ha glömts bort. De förband som redan disponeras i utlandstjänst skiljer sig tydlig från övriga. De befinner sig utomlands med sin utrustning, och har inte förmågan till insats i Sverige.

2.3.9

ETT FÖRSVAR BYGGT PÅ FRIVILLIGHET

Omställningen till ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar innebär att alla förband bemannas med personal som frivilligt sökt anställning i Försvarsmakten. Sverige ska ha ett försvar med användbara förband - här och nu. Det fordrar soldater och sjömän som redan under sin utbildningstid bestämt sig för en bana inom Försvarsmakten, och som efter utbildningen är disponibla för insats i Sverige och utomlands.

Utredningen om totalförsvarsplikten har föreslagit att en frivillig militär grundutbildning ska ersätta dagens värnpliktsutbildning. Fördelarna är bland annat att utbildning, samövning och personalplanering kan ske mer effektivt. Den frivilliga utbildningen kommer att föregås av tester och kontroller avseende lämplighet. Men detta betyder inte att totalförsvarsplikten försvinner. Lagen om totalförsvarsplikt finns kvar och kan tillämpas om försvarsberedskapen kräver det. I det fallet blir tjänstgöringsplikten könsneutral."

Med dagens arbetslöshet borde det vara hur lätt som helst att fylla upp alla lediga platser inom "det nya försvaret". Tvärt om, värvningen går oväntat trögt. Tydligt är, att insatsorganisationen inte betraktas som en attraktiv arbetsgivare, i synnerhet inte av arbetslösa med gymnasial utbildning.

Är det rimligt att tro, att det efterhand dyker upp det antal kvalificerade intressenter, som räcker till för att ställa insatsorganisationens 50.000 medlemmar på färdigt utbildade och utrustade, fältmässiga fötter. Redo att inom 1 vecka rycka ut och försvara svenskt territorium, alternativt freden i utländska oroshärdar? I så fall, vilket år?

2.3.10

MATERIEL

De nya vägledande principerna för materielförsörjningen kommer, tillsammans med vissa övriga effektiviseringar och rationaliseringar, bidra till att frigöra medel för den operativa verksamheten. På så sätt kan förändringarna inom materielförsörjningen sägas medverka till att öka försvarets förmåga.

Insatsorganisationen ska förses med ändamålsenlig materiel av god kvalitet och mängd, i förhållande till ställda krav och behov. Så långt som möjligt ska befintlig materiel vidmakthållas och, vid behov av förnyelse, uppgraderas. I den mån det är nödvändigt med nyanskaffning ska i första hand färdigutvecklad och beprövad materiel som finns tillgänglig på marknaden komma ifråga. Utveckling bör genomföras när behoven inte kan tillgodoses på annat sätt."

2.3.11

FAKTARUTA

PERSONALTYP	ANTAL PERSONER
Insatsorganisationen totalt	c:a 50.000
Personal i stående förband samt personal i kontraktsförband	c:a 28.000
Hemvärnet och nationella skyddsstyrkorna	c:a 22.000
Civil personal	c:a 5.000

Med andra ord skall bara en del av de 28.000 militära (soldater, sjömän och officerare) bli ständigt tillgängliga, och användbara inom 10 dagar efter mobilisering. För resterande behövs 3 månader för utskick av mobiliseringsorder, samt vapen- och samövning efter mobilisering - innan de blir användbara. Från de 28.000 hämtas dessutom de som skall tjänstgöra utomlands.

Det är svårt at få en uppfattning om hur många eller hur få stridande som kan mobiliseras inom 10 dagar för att i Sverige ta hand om beväpnade inkräktare. Det framgår inte om de 17.000 i "nationella skyddsstyrkan" skall utrustas för att med vapen bekämpa utländska inkräktare. De behövs nog i stället under orostider som stöd åt samhället vid katastrofer, till exempel vid stormar eller översvämningar. Eller som neutralitetsvakter, industrivakter och för räddnings- och röjningstjänst etc. De 5.000 i hemvärnet, som skall spridas över alla län, räcker bara till för att uppträda som individer eller i smågrupper och slå larm eller rapportera till större militära enheter - om misstänkta händelser.

Vi har hittat ett tryckfel i ovanstående deklaration. Där står "direkt tillgängliga för snabba insatser i Sverige SAMT i och utanför närområdet". De nyinriktade resurserna medger inte samtidiga insatser med samma soldater både i och utanför Sverige. Rätt mening måste vara "direkt tillgängliga för snabba insatser i Sverige ELLER i och utanför närområdet". Soldater kan inte slåss på två ställen samtidigt.

Vissa siffror kan kräva en förklaring, exempelvis: "Hemvärnet får cirka 5.000 soldater och de nationella skyddsstyrkorna, som fokuseras till insatser i Sverige bildar ett manskap på cirka 17.000 soldater.". Insatsförsvaret har, enligt övrig information, sagt upp all befintlig personal som inte accepterar utlandstjänst. Med andra ord kan det inte finnas styrkor som fokuseras till insatser i Sverige. Alla fokuseras till insatser utanför Sverige. Vid prioritering tycks Sverige komma i andra hand, jämfört med insatser i utlandet.

Vi har gjort en kontrollsummering med nedanstående resultat:

Civilanställda	5.000
Militära: soldater, sjömän, officerare	28.000
Hemvärnet	5.000
Nationella skyddsstyrkan (*se kommentar nedan)	17.000
TOTALT	55.000

* Siffrorna har hämtats från Regeringskansliets hemsida, med undantag av totalsumman som enligt kansliet skall bli 50.000. Hur har den differensen uppstått? Kan det vara så, att Hemvärnet med "Nationella skyddsstyrkan" består av 17.000 man? Dvs att skyddsstyrkan, exklusive hemvärnarna, utgörs av endast 12.000 man? Eller har de civilanställda inte räknats som tillhörande insatsstyrkan?

Nej, i 2011 noterade vi följande textutdrag på Regeringskansliets hemsida:

Den texten var tydlig nog, summa 5.000 + 28.000 + 5.000 + 17.000 = 55.000, inte 50.000. Med mindre cirka 50.000 kan anses lika med 55.000.

Det fanns mer om detta förhållande, hos Regeringskansliet:

Men, Försvarsmakten meddelar annorstädes att kontrakterades beredskap uppstår först 3 månader efter mobilisering.

Försvarsmakten meddelar vidare:

På Hemvärnets egen hemsida 2011-06-12 beskrevs Hemvärnet kort och gott som:

Ett tryggt och modernt nationellt försvar. Dagens hemvärn med de nationella skyddsstyrkorna har idag en modern organisation som utvecklas i snabb takt. Utbildning, grundutrustning och materiel är på samma nivå som i resten av Försvarsmaktens insatsorganisation."

Vi noterar, att för de nationella skyddsstyrkorna gäller: "soldaterna kontrakteras - - - och ska kunna gå från beredskap till insats inom ett dygn". Det motiverar en viss förundran, då vi även läser följande om kontraktsförbanden: "innan en insats rycker de in cirka tre månader i förväg för samövning". Båda uppgifterna kommer från Regeringskansliets hemsida.

Nu kan vi göra en jämförelse:

2010-06	2014-06	ÄNDRING	PERSONALTYP
5.000	5.000	±0	Civilanställda
6.000	28.000	+22.000	Soldater, sjömän, officerare
35.000	22.000	-13.000	Hemvärn, inklusive Nationell skyddsstyrka
46.000	55.000	+9.000	TOTALT

Man upphör aldrig att förvånas över hur politiker kan få till det, när de presenterar sin sak. Försvarets storlek slutet juni 2010 var redan rejält nedbantat (se diagrammet). Likafullt har man dragit till med ytterligare personalbantning i det nationella skyddet, inklusive hemvärnet. Från 35.000 i juni 2010 till 22.000 i 2014, en minskning med 13.000 man samtidigt som invasionsförsvaret är avskaffat. Dessa åtgärder skall, enligt vad som ovan preciserats, åstadkomma "en ökad satsning på Hemvärnet och den inhemska försvarsförmågan"

Å andra sidan har man utökat personalgruppen som i teorin skall operera utanför Sverige, med 22.000 man. Det är aningen svårt att se hur denna ökning kan bidra till "en ökad satsning på Hemvärnet och den inhemska försvarsförmågan".

När vi beaktar att vi har en regering, förmodligen även en opposition, som inte ser en hotbild - då ställer vi oss frågan: när kan det tänkas att regeringen ger mobiliseringsorder? Det är en intressant fråga, när vi påminner oss regeringens egen information, att en insats från kontraktanställd militär kan förväntas tidigast tre månader efter mobiliseringsorder.

Kontraktanställda arbetar normalt i civila befattningar utanför försvaret och måste först inkallas till militärtjänst. Därefter måste förbanden samtränas under några veckor eller månader innan de blir användbara. "Soldater, sjömän samt officerare som bemannar de stående och kontraktsförbanden uppgår till cirka 28.000 personer". Det är intressant information. Bland de 28.000 finns det alltså kontraktsförband, användbara tidigast 3 månader efter mobilisering.

I Norge 1940 ville regeringen inte godkänna någon hotbild förrän angriparen stod med foten innanför landets gränser. Först då satte man sig nattetid ner och diskuterade huruvida det kanske var dags att mobilisera. Jodå, man kom fram till att det kanske var lämpligt att mobilisera. Men bara delvis och inte via radio, telefon och tidningar utan med brev till varje soldat!

Med tanke på den grundliga nedrustning som genomförts under 30-talet i Norge - borde första åtgärden, efter konstaterad hotbild, ha varit att rusta upp. Det diskuterades dock aldrig. Det låg väl i bakhuvudet att det var något för sent att ta upp frågan - när invasionen redan var ett faktum och förhandlingar om kapitulation var nära förestående.

Man måste ta sig en funderare kring ordet "mobilisering". Att Sveriges nya "insatsförsvar" har avskaffat det som vi har kallat invasionsförsvar, det har ju inte avskaffat möjligheten att Sverige kan utsättas för en invasion. Har insatsförsvaret överhuvudtaget styrkor som är mobiliserbara, och i så fall mot vad?

Om jag inte minns fel var Norges totala 1940 års "försvarsmakt" nedbantad till en vilande neutralitetsvakt med 56.000 man, som man inte hann mobilisera innan tyska krigsmakten hade invaderat de flesta större städer från Oslo till Narvik. Antalet 56.000 ansågs bara räcka till neutralitetsvakthållning, och den uppgiften var till större delen överspelad - när invasionen redan var ett faktum.

Antalet var märkvärdigt likt det som, enligt dagens svenska regering, möter kravet på ett svenskt "försvar, starkt rustat för att kunna försvara landet". I det svenska antalet ingår dock all kontraktanställd militär, som blir tillgänglig först 3 månader efter mobiliseringsorder...

Frågan är, om det i Sverige överhuvudtaget finns något kvar, som kan kallas försvarsmakt eller insatsstyrka. Räkna bort all kontraktanställd personal som kräver upp till 3 månaders utbildning/övning för att bli stridsklara efter mobilisering. Räkna likaså bort personal sysselsatt i stödfunktioner. Likaså personal som är kompensationsledig, på semester eller sjuksledig. Dela sedan upp kvarvarande, tillgänglig stridande personal på utlandstjänst, nationell armé, nationella sjöstridskrafter, nationellt flygvapen och tillsist luftvärn. Resulterande mobiliserbart manskap per tjänsteområde lär man få räkna i individer, inte i divisioner

I Norge 1940, som en följd av den norska regeringens mångåriga nedrustningspolitik, var försvaret i stort sett avlövat inför den tyska invasjonen den 9:e april. För invasionen av Oslo-området skickade Hitler därför endast c:a 800-900 fallskärmsoldater, jämte c:a 2.000 man sjövägen. Trots att antalet reducerades, när kryssaren Blücher sänktes vid Oscarsborg, intogs Oslo-området inom några dagar.

Som sifferjämförelse kan nämnas att Hitler, efter invasionen i april-maj 1940, planterade c:a 140.000 man i Norge. Det torde utgöra det antal han bedömde som minimum för att kunna behålla kontrollen över landet. Vid ett senare tillfälle var antalet utökat till c:a 350.000 man.

Det inkluderade soldater som Hitler behövde på andra fronter, han skickade därför inte fler till Norge än han ansåg vara absolut nödvändigt.

I Sverige är vi mycket duktigare och anser att vi kan göra jobbet med bara 17.000 man jämte 5.000 hemvärnare. De 17.000 är tycks dessutom vara anställda och utbildade för att tjänstgöra utanför Sverige. Alla befintliga militärpersoner med erfarenhet, som inte accepterade utlandstjänst, har sagts upp.

I SvD 1:a juli 2011 har professor Wilhelm Agrell satt betyg på Regeringens laborationer:

Satsningen på ett yrkesförsvar med utlandsuppdrag som sin främsta uppgift riskerar att bli en i raden av dyrbara försvarspolitiska dikeskörningar."

Vi hittade Agrells åsikter även hos newsmill.se, på sidan Hela historien om försvarets nedgång och fall. Där hänvisades bla annat till en insändare sommaren 2007 i Svenska Dagbladet under rubriken Vi lever i dårarnas paradis, av överste Bo Pellnäs. Enligt professor Agrell kan överstens artikel beskrivas som:

en bredsida mot tidigare och dåvarande svenska regeringars försvarspolitik och vart den hade lett till i form av nedmontering av förmågan att försvara det egna landet."

2.4 HISTORIENS VINGSLAG

Så sent som i augusti 1939 var den allmänna åsikten i Sverige, att krig var något som behandlades i skolans historietimmar. Den 1:a september 1939 invaderades Polen av tyska trupper, och kriget fick en plats i tidningar och radio. Det var för skandinaver intressant läsning men krig kändes fortfarande som ett ämne för historieböckerna.

Under april 1940 fick Norge en plötslig och tvingande orsak att revidera den åsikten. Dagtid 8:e april levde man i ett fridfullt, neutralt, alliansfritt och nedrustat/nedrustande Norge. Den norska regeringen var fortfarande säker på, att inget hot fanns. Framåt midnatt började saker hända och den 9:e på morgonen var Norge invaderat av främmande trupper - och fullt krig pågick längs hela kusten, från Oslofjorden till Narvik.

Efter en inledande chock sansade sig grannen Sverige och anpassade sig till situationen. Officiellt var Sverige alliansfritt och neutralt - och det var en kuliss som månades om. Man lyckades balansera på gränslinjen mellan krig och fred genom eftergifter åt två håll. Samtidigt som det rudimentära försvaret rustades upp till en, efter några år, användbar nivå.

Kung Haakon och norska regeringen lyckades den 9:e april undkomma de tyska styrkorna och var på flykt från Oslo. Den 12:e april åkte utrikesminister Halfdan Koht, och två andra regeringsrepresentanter, från Drevsjø över svenska gränsen till Särna där de övernattade på hotellet. Den 13:e april åkte de vidare till Sälen turisthotell i Härjedalen. Koht ville stanna några dagar i Sverige, men han fick en anmodan från svenska utrikesministern Christian Günther att lämna Sverige så snart som möjligt.

Koht telefonerade till Günther och frågade, om Konung Haakon kunde få uppehålla sig ett tag i Sverige - och sedan lämna landet när han önskade. Samma dag inngikk svenska regeringens svar vari förklarades att Norges konung jämte honom åtföljande personer naturligtvis kunde komma in i Sverige, men regeringsmakt fick ej utövas där och man kunde icke ge något löfte om att han skulle slippa internering och utreseförbud.

Friherre Hans Beck-Friis bekräftade sedan i ett telefonsamtal med Koht, det Günther hade sagt. Det hos svenska utrikesdepartementet arkiverade dokumentet har följande tre punkter:

1. Konungen jämte följeslagare är naturligvis välkomna til Sverige
2. Statsmaktens befogenheter kunna enligt folkrätten ej utövas på utenländsk territorium
3. Svenska regeringen ville ej på förhand giva garantier beträffande återresa"

Kung Haakon och den norska regeringen fortsatte därför vidare norrut, den 7:e juni lyckades de lämna Norge med destination England, där man inte hade folkrättsliga invändningar mot upprättandet av en norsk exilregering. Det var den bästa lösningen. Om kung Haakon och norska regeringen med sina 50 ton guld hade slagit sig ned i Sverige hade fortsättningen varit förutsägbar. Tyska trupper hade gått in i Sverige och hämtat samtliga - inklusive guldet.

Sveriges roll under WW2 var väl inte särskilt ärorik. Â ena sidan bidrog man till de allierades krigföring, genom vidarebefordran av underrättelser om tyska aktiviteter. Man gav hemligt stöd åt norsk motståndsverksamhet, bland annat genom utbildning av norska "polistrupper", och transitering av ett litet antal norska motståndsmän på väg mot England. Mat och kläder skickades till det ockuperade Norge. Mest berömvärd var nog den verksamhet som räddade livet på ett stort antal judar runt om i Europa. Se även Sverige under WW2 och Baltutlämningen.

Â andra sidan gjorde man stora eftergifter till Hitlertyskland för att om möjligt slippa en invasion, som Sverige inte alls var rustat att möta. Sedan Tyskland hade ockuperat Norge kom exporten av höghaltigt svensk järnmalm till Tysklands krigsindustri upp i 45.000 ton per dag.

Därutöver skickades metaller från Boliden, och svavelkis för sprängämnesproduktion. Från SKF stora mängder av kullager, och maskiner för kullagertillverkning. Sveriges Riksbank tog imot omkring 20 ton guld som tyskarna hade stulit från ockuperade länder. Efter kriget tvingades Riksbanken betala tillbaka delar av guldet, till dets rätta ägare.

Redan i juni 1940 skrev Sverige på ett avtal som tillät transitering av obeväpnade tyska soldater på väg till och från permission, den såkallade permittenttrafiken. I verkligheten skickades krigsmateriel med samma tåg, och i mars 1941 visade kontrollräkning att 4.200 fler soldater hade åkt norrut mot fronten, jämfört med det antal som åkt hem på permission. Men det var bara en försiktig början:

I juni-juli 1941 godkände Regeringen, att 14.712 fullt utrustade soldater tillhörande tyska "division Engelbrecht" skickades med tåg genom Sverige till Finland. Transporten bevakades av 15.000 svenska soldater och fyllde 105 tågset med tyska soldater och krigsmateriel.

Under åren 1940-1943 transporterades med svenskt godkännande inalles otroliga 2.140.000 (tvåmiljoneretthundraförtiotusen!) tyska soldater via Sverige, jämte cirka 100.000 vagnslaster krigsmateriel.

Trafiken upptog tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. Därutöver gick ovan nämnda 45.000 ton järnmalm per dag med malmbanan till Narvik. Med andra ord fick trafiken en omfattning som närapå klassade Sverige som Tysklands allierade.

Efter division Engelbrecht ville Tyskland skicka flera kompletta divisioner rustade soldater med tåg till Finland, men Regeringen tvekade, det hade varit för mycket skriverier i tidningarna. Tågtrafiken upphörde inte men Tyskland erbjöds att skeppa soldater med utrustning, bränsle, stridsfordon, kanoner osv på sina egna fartyg längs svenska kusten. I regel kustnära på svenska vatten från Trelleborg till Svartklubben och sedan vidare via Ålands hav till Finland.

De fick svensk lots genom minfälten, och eskort av svenska jagare. Under åren 1941-1942 lotsades ungefär 120 stora lastfartyg genom svenskt vatten. Från svensk sida hölls inte koll på hur många soldater och hur mycket materiel som skeppades sjövägen. I en rapport från UD 1947 finns en hel del att läsa om transiteringsärenden i övrigt.

Efter 1945 flyttade kriget sakta från verkligheten tillbaka till de svenska historieböckerna. Till en början gjorde det "kalla kriget" sitt till att Sverige höll garden uppe och vårdade sitt försvar. Avståndet till 1940-45 växte och Sveriges regeringar kände att folket började se krig som ett rätt avlägset hot. Möjligheten att överföra försvarspengar till godsaker som kan locka väljare, den utnyttjas friskt.

Situationen blev, i synnerhet från 1965 och framåt, mer och mer lik den vi läser om, i historieskrivningen om Norges försvarspolitik på 1930-talet. Den som förde fram till en situation där Tyskland i april 1940 kunde ockupera Norge med hjälp av en löjligt liten invasionsstyrka.

2.5 DÅ OCH NU

FRÅGA:	Om vi skulle jämföra regeringarnas genomsnittliga IQ, den norska regeringens 1940 och den svenska regeringens 2011, är det troligt att någon avgörande skillnad skulle konstateras?
SVAR:	Nej, även om någon enstaka minister kan ligga utanför genomsnittet.
FRÅGA:	Kan det tänkas att de två regeringarna tenderar att göra likartade bedömningar av likartade situationer?
SVAR:	Ja, varför inte? Vi kan redan konstatera vissa likheter i bedömningen av hotbilder.

Erfarenheterna talar för att politiker har samma svagheter som du och jag - och begår misstag som de ogärna erkänner. Men politikernas misstag tenderar att åtföljas av intressanta konsekvenser, som har dokumenterats av eftervärldens historiker. Dokumenterade misstag kan med fördel tjäna androm till varnagel.

I det följande presenteras några händelser före och under 2:a världskriget (WW2), händelser som på något sätt kan anses ha anknytning till dagens försvarsdebatt.

Nedrustningens sekundära konsekvenser blir synliggjorda, konsekvenser som vi bör undvika genom förutseende planering av det egna landets försvar. Dagens hotbild duger inte som underlag för framtidsplaner.

År 2011 skiljer det minst 10-15 år mellan en fastställd rustningsplan och ett enligt planen fullt utbyggt, högteknologiskt och effektivt fungerande försvar. Det måste vara uppenbart, även för den svagsinte, att det är fullständigt meningslöst att börja planera en upprustning först när man kan identifiera en hotbild.

En seriös försvarsplan måste istället sikta på ett försvar som, såväl kort- som långsiktigt, avskräcker envar tänkbar angripare. Utan att vänta på en överbevisande hotbild.

2.6 FöRSVARSDEBATTEN

I ett inlägg i SvD den 22 augusti 2008 pekade Wilhelm Agrell på, att våra svenska politikers felbedömningar har lagts till grund för omvärldsanalyser, som därigenom saknar trovärdighet. Det hindrar inte dagens svenska politiker att använda sina ifrågasatta analyser som stöd för en politik som styr mot total nedrustning.

Per Albin Hansson 1939:

Vår beredskap är god."

Uttalandet var en helt medveten lögn, men ur säkerhetspolitisk synpunkt var det en vit sådan.

Per Albin Hansson visste självfallet att beredskapen var dålig men han påbörjade trots allt en upprustning och mobilisering som efterhand ledde till ett försvar som enligt dåtidens uppfattning var värt namnet, och som höll stilen fram till 1965. Se Sverige under WW2.

Tolgfors 2008:

Sverige har ett bra och starkt försvar. Det svenska försvarets kvalitet är långt bättre än vad som hävdas i debatten. Försvarets förmåga både vad gäller internationella insatser och värnande av landets territoriella integritet är god. De män och kvinnor som deltar i internationella insatser gör ett utomordentligt arbete."

Sten Tolgfors gav, i likhet med Per Albin Hansson, en överdrivet positiv bild av Sveriges försvarsförmåga. Skillnaden mot Per Albin Hansson är, att 2008 års prioriterade framtidsplaner omfattade fortsatt nedrustning och ett billigare försvar istället för bättre beredskap.

I praktiken har vi kunnat notera, att nedrustningen redan 2008 gått så långt att det krävdes flera månaders varsel bara för att ställa upp med några hundra lämpligt utbildade och svagt utrustade soldater för ett internationellt fredsbevarande uppdrag. Att snabbt kunna mobilisera ett effektivt försvar av det egna landet mot ett överraskande angrepp kunde man bara drömma om.

Fullt så illa som läget var i Norge 1939-40 var det kanske inte i Sverige 2008. Den norska regeringen höll pacifismens, neutralitetens och nedrustningens fanor högt även efter Tysklands "Anschluss" i Österrike, annektering av Sudetenland och Tjeckoslovakien, samt invasion i Polen. Försvarsministern var en osynlig person.

Sverige 2008 hade trots allt kvar en ibland synlig försvarsminister och stora rester av ett modernt flygvapen, även om det delvis låg i malpåse och saknade manskap. Flyget som helhet var med andra ord inte speciellt användbart när det brådskade.

I Sverige 2008 visade en och annan inom den borgerliga alliansen en liten försiktig reaktion på Rysslands invasion i Georgien. Den ryska behandlingen av Abkhasien och Syd-ossetien hade vissa gemensamma slektdrag med Hitlers "Anschluss" i Österrike.

Emellertid, i likhet med norska Stortinget 1939-40, behöll den svenska riksdagsmajoriteten och Regeringen sitt "lugn" i 2008. Den föreslog inga ökade anslag till försvaret, inte ens en reducerad nedrustning.

Varför? Svaret på den frågan är mycket enkelt. Året 2006 kom, med ett nytt val som orsakade regeringsskifte. Tidigare regeringar hade val efter val i sin budget lagt miljard efter miljard på valfläsk - finansierat bl a genom nedrustning av försvaret. År 2006, efter många år av nedrustning (se diagrammet här ovan), var försvaret nära oanvändbart - och kostnaden för att återställa ett fungerande försvar var astronomisk.

Att återställa försvaret till 1965 års nivå skulle kosta hundratals miljarder, och göra det omöjligt för den tillträdande regeringen att finansiera och genomföra egna framtida vallöften. Det skulle göra det fruktlöst för 2006 års tillträdande regeringspartier att försöka vinna 2010 års val.

Det bör därför inte ha kommit som en överraskning, att 2006 års tillträdande regering kände sig tvingad att ansluta till den förra regeringens försvarspolitik, och fortsätta nedrustningen.

Om Sverige skall i tid kunna få en varning om annalkande hot och hinna mobilisera behövs en stark FRA-lag och ett utbyggt underrättelsenät. Ett sådant varningsnät motarbetas av den opposition, som vill avväpna FRA-lagen och låta en svensk Quisling ohämmat stämpla mot rikets säkerhet.

Även efter valet 2010 kan vi leva lugnt vidare, utan att behöva oroa oss för kommande hot - om vi skall tro våra politiker. Regeringen har med stöd av oppositionen beslutat att hotbild saknas - risken är att det beslutet står sig enda fram till den tidpunkt då en eventuell antagonist står beväpnad i farstun - och stöds av femtekolonnare som genom lagstadgad integritet har hunnit organisera sig inför ett maktövertagande. Regeringstanken bakom dagens försvarspolitik är ungefär följande:

"Vi har ingen aaaning om vilka framtida militära hot som kan komma att drabba Sverige. Det är ett faktum och ingen opposition vill eller kan bevisa motsatsen. Därför kan vi tillåta oss att reducera skatterna och lägga ner försvaret."

I sammandrag kan man beskriva det svenska "försvaret" år 2011 och framåt på följande sätt:

Värnplikten är avskaffad i fredstid, och kan i praktiken inte återställas vid ofred.
Invasionsförsvaret är avskaffat och ersätts av en insatsstyrka som inte har till primäruppgift att försvara Sverige mot invasion. Insatsstyrkans medlemmar skall utbildas och tränas för insatser utanför Sveriges gränser. Insatsstyrkan skall bemannas av legosoldater, att anskaffas genom Arbetsförmedlingen.
Befintlig, redan anställd eller kontrakterad personal - som har militär utbildning och erfarenhet men som inte är villig att tjänstgöra utomlands - sägs upp. Det indikerar att alla möjligheter till försvar av svenskt territorium skall avlägsnas. Det skall inte finnas stridande personal reserverad för invasionsförsvar.
Krav vid nyanskaffning av personell till insatsstyrkan är ovillkorlig accept av tjänstgöringsplikt utomlands.
Hemvärnet finns kvar i framtidsplanerna med 5.000 man, inklusive musikkårerna. Därtill nämns något som kallas "Nationella skyddsstyrkan" som skall bestå av 17.000 man. På Försvarsmaktens hemsida 2011-06-12 fanns en lista med länkar till förbanden. I den listan finner vi "Hemvärnet med Nationella skyddsstyrkan" men inte en separat "Nationell skyddsstyrka".
Väljer vi länken "Hemvärnet" kan vi läsa följande beskrivning:

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är ett frivilligt förband i insatsorganisationen som finns över hela landet. I enheterna ingår förutom personal som gjort värnpliktsutbildning en stor andel specialister rekryterade och utbildade av frivilliga försvarsorganisationer. Hemvärnet skyddar, bevakar, ytövervakar och stödjer samhället vid svåra påfrestningar. I Försvarsmaktens insatser vid exempelvis skogsbränder, översvämningar och eftersök/skallgång är det ofta hemvärnssoldater som gör jobbet. I Hemvärnet ingår också ett antal musikkårer. Musikerna i hemvärnets musikkårer är också frivilliga."

Som det faktiskt är skrivet, måste beskrivningen uppfattas som täckande även de nationella skyddstyrkorna. Alltså bildar Hemvärnet och "nationella skyddstyrkorna" en gemensam frivilligkår, med i stort sätt samma arbetsuppgifter. Det vill säga, arbetsuppgifter som inte omfattar invasionsförsvar. Ungefär som neutralitetsvakten under WW2.

På Hemvärnets egen hemsida 2011-06-12 beskrevs Hemvärnet kort och gott som:

Ett tryggt och modernt nationellt försvar. Dagens hemvärn med de nationella skyddsstyrkorna har idag en modern organisation som utvecklas i snabb takt. Utbildning, grundutrustning och materiel är på samma nivå som i resten av Försvarsmaktens insatsorganisation."

Ovanstående två citat tycks bekräfta, att "Nationella skyddstyrkan" ingår i Hemvärnet, samtidigt som det hela är en del av insatsorganisationen där det krävs ovillkårlig acccept av utlandstjänst för att få delta.
Insatsledningen kan se fram mot årliga förhandlingar med personalens fackföreningar. Om facket inte avaktiveras genom lagstiftning kommer facket att ha vetorätt i försvarsfrågor.

Vi har det obligatoriska kravet på accept av utlandstjänst. Rimligtvis borde det inte gälla för de 5.000 hemvärnarna, men det finns inget som säger att de övriga 17.000 i skyddsstyrkan är undantagna från utlandstjänst.

2.7 NAMNFRÅGOR

I samma anda som George Orwell (Eric Arthur Blair) i boken "1984" lät Krigsministeriet döpas om till "Fredsministeriet", döpte Sverige om sin Krigsmakt till "Försvarsmakten". Nu borde det vara dags att döpa om till "Insatsmakten", "Insatsdepartementet" (ID) och "Insatsminister".

Alternativt kan Försvarsdepartementet bli "Fredsdepartementet" (FD). Det innebär också, att Försvarsministern kan kallas Fredsminister.

Emellertid, Insatsdepartementet/Fredsdepartementet förutses koncentrera sig på insatser i utlandet. Sådana uppgifter hör i normalfallet hemma hos UD - tillsammans med övriga utrikes ärenden. Däri ligger besparingsmöjligheter; ett dyrbart kontor, en ministerpost och i någon mån vidhängande personal kan slopas. Det kanske kan finansiera återställande av en nedlagd ambassad.

2.8 OM FRAMTIDEN

Man brukar säga att det inte är lätt att spå, i synnerhet inte om framtiden. Icke desto mindre är det vanligt att politiker finner det lämpligt att agera spåmän. De beslutar dessutom att deras spådom skall anses likvärdig med fakta. Baserat på dessa "fakta" fattar de sedan beslut om långtgående nedskärningar av försvaret, som sedan inte går att återställa i tid inför en situation där Sverige borde försvaras.

Det enda vi med säkerhet kan konstatera är, att om framtidens hotbild vet vi idag ingenting. Att gissa kan vara ett alternativ men man bygger inte gärna ett försvar på renodlade gissningar.

Går vi istället bakåt i tiden och analyserar situationer som i mångt liknar dagens, kan vi extrahera kunskaper och/eller erfarenheter som kanske kan hjälpa oss undvika en upprepning av historiens misstag.

Dagens försvarsplanering måste baseras på teknologier som var okända och inte ens tänkbara för 2:a världskrigets strateger. Risken är, att vi genom användande av backspegeln inriktar framtidens försvar på bekämpning av gårdagens hot. Analysresultatet måste därför anpassas - bland annat till vapenutvecklingen, som vänt upp och ner på strategier och taktik. Och som kommer att fortgå fram till den dag vårt försvar måste aktiveras.

"Folk och Försvar", rikskonferensen 2011, gav ett svagt hopp vad beträffar försvarets överlevnad. Vi citerar från Claes Arvidssons interview med Allan Widman, som återgavs på ledarsidan i SvD 24:e januari 2011:

CA: "Folk och försvars rikskonferens i Sälen avslutades i veckan. Jag fick med hem en känsla av ett omslag i synen på försvarspolitiken. I ett antal inlägg pläderades för en renessans för den nationella dimensionen i försvarspolitiken - - -. Vad är ditt intryck?"

AW: "Kraven på riksförbandsövningar och regionala staber för territoriell ledning har nu fått gehör. Planeringen för försvaret av Sverige intar dock en särställning. Den kommer att ge en tydlig bild av hur långt förfallet fortskridit. Vägen tillbaka blir mödosam. Att fylla på krigsorganisationen är en sak, men att återställa kompetenser, som förmåga till strid i brigad och luftburen ubåtsjakt, kommer att ta decennier snarare än år i anspråk."

CA: "Ett motto för det nya insatsförsvaret är 'Här och nu'. I Sälen undvek försvarsministern att svara på frågan om vilka gripbara krigsförband som vi har idag. Kan du ge besked?"

AW: "Nej, jag frågade Högvarteret, men de kunde inte heller svara...."

2.9 TERRORISMEN

Krig startas av grupper, inte individer, även om det krävs individer som gruppledare och påhejare. Militanta, religiösa grupper tycks ha kommit för att stanna. Världsomfattande religioner där medlemmar anser sig med stöd av "sin" Gud ha rätt och plikt att med våld tvinga såväl medlemmar i andra grupper som egna familjemedlemmar till underkastelse - om nödvändigt med terror och mord. Dessutom ser vi mindre grupper som innanför och utanför de större arbetar för egna målsättningar, med spetsade våldsmetoder.

Terror har fått ett ansikte: USAMA BIN LADEN

Liknande faror hotar från sekulära politiska organisationer som kontrolleras av ledare i totalitärt styrda nationer, eller av ledare i exil. Dessa organisationer liknar de religiösa, men har ersatt Gud med en världslig ledare som har etablerat en personlig form av "religion". Som exempel är Stalin och Hitler användbara, liksom bin Ladin.

De mest militanta grupperna har fått samlingsnamnet terrorister. De för ogärna krig mot beväpnade arméer, utan angriper hellre obeväpnade, civila mål. Guerillametoder och sabotage används mot myndigheter, ett och annat polisiärt eller militärt mål, och andra samhällsfunktioner.

Framtiden får visa hur Sveriges regering har tänkt sig möta terroristhotet. Tar man Jan Guillou på allvar och låter terroristverksamhet som planeras av svenska medborgare och religiösa grupper skyddas av lagstiftning, eller försöker man att skydda lojala medborgare genom att stämma i bäcken och hålla ett vakande öga på medborgargrupper som kan innehålla potentiella terrorister? Det senare är troligen det ända sättet, att i en terrorinfekterad värld försvara så stora delar som möjligt av den öppna demokratin.

De politiker, som är villiga att betala full integritet med ett antal medborgares liv - de bör få det obligatoriska uppdraget att kontakta alla avlidnas familjer och förklara varför de har medvetet valt att låta familjemedlemmar dödas av terrorister - när det varit möjligt att förhindra genom bättre övervakning.

Sedan ambassadockupationen i Stockholm 1975 har det varit relativt lugnt på den lokala terroristfronten. Men den 11:e december 2010 hände det igen, denna gång som ett misslyckat självmordsattentat, utfört av en svensk medborgare. Det är ett varningstecken, att det första självmordsattentatet i Sverige utfördes av en svensk medborgare. Vi har politiker som vill undanta just svenska medborgare från övervakning.

Av den följande rapporteringen kring 2:a världskriget torde det framgå, att upprättande av en effektiv underrättelseorganisation är den viktigaste åtgärden för att möta hot som kommer såväl utifrån (exempelvis Hitler/Stalin) som inifrån (exempelvis Quisling). I backspegeln ser vi att de allvarligaste hoten bildas med stöd av individer eller grupper av infödda eller naturaliserade medborgare innanför det egna landets gränser.

Majoriteten av svenska politiker har hållit fanan högt när det gäller medborgares demokratiska rättigheter; åsiktsfrihet, integritet och skydd mot myndigheters insyn i privatlivet. Det är beundransvärt men när allvarliga hot bevisligen kommer från terrorister eller terroristgrupper bland landets egna medborgare, då står politikerna inför ett svårt vägval.

Skall man med en druckens envishet skydda alla medborgare mot insyn - eller skall man låta säkerhetspolisen övervaka misstänkta medborgare, i syfte att rädda lojala medborgares liv?

Idag finns åtminstone ett par exempel som kan motivera en bättre bevakning av medborgare. Dvs händelserna 2010 i Stockholm och 2011 i Oslo och på Utøya - som gav oss en tydlig bild av aktioner som kan tillåtas genom bristande kontroll över inhemska medborgares planerade och/eller genomförda terroraktioner.

2.10 OM POLITIKER

Detta dokument är tänkt att bl.a. beskriva några av de händelser som i vårt närområde var knutna till 2:a världskriget, och hur ett antal europeiska politiker och regeringsmedlemmar lurades och/eller blev lurade. Dokumentet belyser även några av de krigshandlingar och krigsförbrytelser som drabbade inte minst civilbefolkningen, oftast som en följd av nedrustning och svagt försvar.

På den ena sidan fanns politiker som slarvade med underrättelseverksamheten och fattade ödesdigra beslut eller lät bli att fatta beslut, allt baserat på deras egen amatörmässiga bedömning av hotet från omvärlden. De var naiva personer som trodde att neutralitet, nedrustning, icke-angrepsavtal och alliansfrihet var metoder som skyddar mot angrepp utifrån. Där fanns också de som var villiga att förråda sitt fosterland.

På den andra sidan fanns de som utgjorde det militära hotet - men dolde det bakom icke-angreppsavtal och lögner tills de hade rustat upp sin krigsmaskin för att snabbare kunna invadera och ockupera sina nedrustande grannar.

Några hade befängda idéer som de ansåg var viktigare än några miljoner människoliv - inom den kategorin kan vi placera Hitler (nazismen) och Stalin (kommunismen). Vi kan också inkludera Japans militära ledare (militarismen). Såväl Hitlertyskland som Sovjetunionen och Japan hade imperialistiska ledare och/eller ledargrupper med psykopatiska drag.

Att höga befattningar i dessa länder kom att besättas med sådana ledare var kanske inte oväntat. Styrelsesättet var långt från demokratiskt - ledarna valdes av en enväldig despot eller styrelsen i härskarpartiet. I en sann demokrati däremot, där hela folket väljer sina ledare, borde de röstande få tillgång till kandidaternas fullständiga Curriculum Vitae. Inklusive en noggrann tillståndsrapport från en eller flera psykologpaneler. Annars finns risken att psykopater kan få folkligt stöd även i en demokrati.

Det skulle dock göra valet mindre spännande, antalet användbara kandidater skulle sjunka till ett minimum. Kanske skulle det bli svårt att överhuvudtaget hitta valbara kandidater.

Här och var i Europa fanns det regeringsmedlemmar som prioriterade finansiering av olika sorters valfläsk. För att säkra återval lockades väljarna med allehanda godor - som avsågs finansierade genom att ställa extra stora krav på bevis för acceptans av rapporterade hotbilder. På så sätt fördröjdes efterfrågan på pengar till upprustning. Det blev möjligt att betala valfläsket med sparade försvarspengar.

Nedrustning verkar ha varit en i det närmaste icke-reversibel åtgärd. Exemplet Norge 1940: En återupprustning kom aldrig på tal förrän regeringen hade erkänt sin felaktiga lägesbedömning. Ett sådant erkännande satt långt inne, i praktiken kom det först när en angripare redan hade tagit sig in över landets gränser. Då hade tåget gått, för såväl upprustning som mobilisering.

Undantaget var alliansen England/USA som i samarbete lyckades rusta upp efter angreppen från Tyskland respektive Japan. Tack vare att moderländerna aldrig invaderades. Det tillät en sällan skådad utbyggnad av försvarsindustrin under pågående krig. Även Sovjetunionen lyckades rusta efter Hitlers invasion men det kostade ohyggligt många soldaters och civilas liv samt ödelagda byar och städer medan vapenindustrin arbetade bakom den ständigt avancerande frontlinjen. Stalin fick också stora mängder vapen och ammunition från USA.

2.11 DET BÖRJADE 1938-1939

Under dessa två år blev det för den uppmärksamme uppenbarat att Tyskland inte bara hade önskemål om extra "Lebensraum", det var Hitlers avsikt att genomföra det med list och våld. Han annekterade Österrike och Sudetenland i 1938. Sudetenland var lillfingret som han fick med stöd från England och Frankrike. Han tog dock hela handen - som omfattade resten av Tjeckoslovakien.

Hans nästa åtgärd - den 1:a september 1939 - blev att med en falsk ursäkt skicka tyska trupper över gränsen in i Polen. Därmed lämnade Hitler förhandlingsstadiet, nu var det fullt krig. Det var signaler som borde ha varnat alla grannar, däribland Norge.

Sverige klarade sig trots sin deklarerade alliansfrihet. Tack vare leveranser av malm till Tysklands krigsindustri, transitering av tyska soldater genom Sverige - och i bakgrunden ett mera dolt stöd åt de allierades underrättelseverksamhet. Man kan möjligen se det som en "anpassad neutralitet". Tyvärr kan man också se det som en form av allians.

Den främsta orsaken till Hitlers framgångar var att det i andra länder fanns gott om enfaldiga politiker som trodde att ikke-angreppsavtal, nedrustning, neutralitet, diplomati, alliansfrihet och andra pacifistiska metoder kunde rädda en nation från krig. Det var populära metoder, i synnerhet som de var billigare än att bygga upp ett militärt försvar.

Resultatet blev, att ingen regering kände sig manad att stoppa Hitler med våld. Efter år av nedrustning saknade de helt enkelt manskap och materiel för den uppgiften.

3. ENGLAND (och Tjeckoslovakien)

Förste man till rakning blev Englands statsminister Neville Chamberlain som kom hem i september 1938 från Tyskland och viftade med ett papper undertecknat av honom själv och Hitler, med följande huvudpunkter:

We, the German Führer and Chancellor, and the British Prime Minister, have had a further meeting today and are agreed in recognizing that the question of Anglo-German relations is of the first importance for two countries and for Europe.

We regard the agreement signed last night and the Anglo-German Naval Agreement as symbolic of the desire of our two peoples never to go to war with one another again.

We are resolved that the method of consultation shall be the method adopted to deal with any other questions that may concern our two countries, and we are determined to continue our efforts to remove possible sources of difference, and thus to contribute to assure the peace of Europe."

Chamberlain såg dokumentet som ett icke-angreppsavtal mellan England och Tyskland, ett avtal som även innehöll Hitlers löfte att göra sitt för att säkra freden i Europa. Vid hemkomsten till England läste Chamberlain upp dokumentet inför en folksamling framför Downing Street 10, och lade till "I believe it is peace in our time!".

Det var ett av många politikers misslyckade försök att bedöma en hotbild, misslyckat trots att det baserats på ett dagsfärskt och skriftligt avtal. I normalfallet är politikers bedömning av en framtida hotbild baserad på rena gissningar. Det torde vara uppenbart att politikerframställda hotbilder inte är användbara som underlag för långtidsplanering av ett lands försvar.

Hitler och Chamberlain träffades i München september 1938, där England, Tyskland, Italien och Frankrike samlades till en konferens för att avgöra framtiden för Tjeckoslovakiens Sudetenland. Hitlers förutsättning för att underteckna ett icke-angreppsavtal med England var, att han fick Sudetenland till skänks.

På bilden tackar Chamberlain "vännen" Hitler för hans underskrift på avtalet, som enligt Chamberlain skulle resultera i "Peace in our time!".

Chamberlain fick sin fullständigt värdelösa personliga pakt med Hitler genom att i maskopi med Frankrike tvinga Tjeckoslovakiens regering att "frivilligt" överlämna sitt Sudetenland till Tyskland. En skamlig och feg bytesaffär. Tjeckoslovakien fick inte själva delta i München-konferensen. Här hittar du en video på YouTube som visar en del av händelserna i sammanhanget.

Som ytterligare belastning av Chamberlains redan anfrätta anseende, tillät sig Hitler att annektera hela Tjeckoslovakien - inte bara Sudetenland.

När Hitler ett år senare angrep Polen behövde ingen längre tvivla på, att Chamberlain blivit grundlurad. Rejält dessutom, Chamberlain hade tecknat ett avtal med Polen, där England (och Frankrike) förband sig att gripa in om Polen invaderades. Nu var det dags att infria löftet men Tysklands militära styrka skrämde. Polen stod ensamt mot Hitlers ondska.

Dessutom, skulle det snart visa sig, hade Hitler och Stalin i hemlighet kommit överens om att sinsemellan dela Polen - vars invånare fick erfara att det fanns två sorters helveten som tävlade om att vara värst.

4. CCCP SOVJETUNIONEN

Som god bedragen tvåa kom Joseph Stalin, född "Ioseb Besarionis dze Jughashvili" på georgiska eller "Iosif Vissarionovich Dzhugashvili" på ryska.

Sovjets (Molotov) och Tysklands (Ribbentrop) utrikesministrar möttes augusti 1939 i Moskva, och med Stalin närvarande undertecknades ett icke-angreppsavtal mellan de två nationerna. Avtalet benämdes av samtiden The Molotov-Ribbentrop Pact. Förutom den offentliga delen innehöll avtalet hemliga avsnitt, där Tyskland och Sovjet bl.a. kom överens om Polens delning.

Aussenminister Ulrich Friedrich Wilhelm Joachim von Ribbentrop

Joachim von Ribbentrop
Han var officer under första världskriget och levde på vinhandel under mellankrigstiden. Han gick med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) först 1932 och blev bekant med Hitler, som han imponerade på med sin stora kunskap om utrikespolitik. Ribbentrop hade bott i Kanada. Han blev snart Hitlers favoritrådgivare i utrikespolitiska frågor och var en av dennes mest lojala män.

I augusti 1936 blev Ribbentrop ambassadör i Storbritannien. Han blev utrikesminister i Tyskland 1938. Han spelade en roll i den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien 1938, liksom i den tysk-sovjetiska Molotov-Ribbentrop pakten.

Våren 1945 blev Ribbentrop avsatt av storamiral Karl Dönitz. Ribbentrop arresterades av de allierade i mitten av juni 1945 och dömdes vid Nürnbergprocessen. Åklagarsidan lade särskild vikt vid Ribbentrops höga ställning i Nazityskland. Han hade gett order om deportationer av judar från Böhmen-Mähren. Ribbentrop nekade till att han hade haft kännedom om koncentrationslägrens existens. Han dömdes till döden och hängdes natten till den 16:e oktober 1946.

Vyacheslav Molotov
Han föddes med efternamnet Skrjabin men är mest känd som Molotov (hammaren). Tillsammans med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop undertecknade han Molotov-Ribbentrop pakten i augusti 1939.

Molotov undertecknade dessutom, tillsammans med andra toppledare, order om avrättning av ett stort antal personer som med uppdiktade anklagelser beskylldes vara Sovjets fiender. Molotov var också en av undertecknarna av beslutet om avrättning av polska officerare i Katyn. Han ställdes aldrig till svars för detta.

På bilden ser vi Stalin mysa, han tycker att han är på väg att göra ett kap. Ribbentrop, stående andra från vänster, visar upp ett pokeransikte. Han vill inte låta motparten se att han vet sig ha lyckats lura byxerna av Stalin. Molotov skriver under på Sovjets vägnar.

Stalin var nu trygg i förvissningen om att Tyskland inte längre var ett hot mot Sovjet. Han trodde sig ha undanröjt risken för anfall från tysk sida, för all framtid. Så var dock inte fallet, vilket såväl för Stalin som för många andra politiker blev en dyr erfarenhet.

Det är troligt att varken Stalin eller Hitler hade tänkt att hålla avtalets löften någon längre tid, men Hitler var snabbast. I juni 1941, 10 månader efter avtalets undertecknande, inledde han Operation Barbarossa. Han ställde upp 3.5 millioner tyska soldater jämte bortåt 1 million från sina allierade och invaderade Ryssland på en 2900 km bred front, utan förvarning.

5. POLEN

Första september 1939 angreps Polen av tyska trupper. Som orsak hänvisade Hitler till "polska" angrepp på Tyskland dagen innan, på den tyska rundradiosändaren Gleiwitz, och ett flertal gränsövergångar. Vid de flesta övergångar kvarlämnades skottskadade lik, utklutade i polska uniformer. Efter krigsslutet 1945 blev området kring Gleiwitz tilldelat Polen. Den 18:e mars 1945 bytte staden namn från Gleiwitz till Gliwice.

De "polska" incidenterna arrangerades på Hitlers order den 31 september 1939, av Reinhard Heydrich och Heinrich Müller. Det var två vidlyftiga herrar som med säkerhet hade dragit på sig dödsstraff vid Nürnbergrättegången, om de hade överlevt kriget.

SS-Obergruppenführer Reinhard Tristan Eugen Heydrich

Reinhard Tristan Eugen Heydrich var chef för "Reich Sicherheit Hauptamt" (huvudkontor för GESTAPO, SD och KRIPO) och ordförande vid Wannsee-konferensen 1942, där judarnas förintelse planerades. På begäran av tjeckiska exilregeringen blev han dödad av motståndsmän maj 1942 i Prag.

Heinrich Müller var underordnad Reinhard Heydrich, som chef för Gestapodivisionen. Müller försvann i samband med krigsslutet, senast sedd i Hitler’s bunker 1:a maj 1945, dagen efter Hitler’s självmord. Han återfanns aldrig. Adolf Eichmann var underordnad Müller och chef för kontoret Amt-IV/Referat-IV B4 som ansvarade för judiska ärenden.

Händelser som startar krig är inte alltid vad de synes vara, och de kan sättas igång när som helst av nästan vem som helst - och med små medel. Det är en av orsakerna varför hotbilden är en synnerligen opålitlig indikator för krigsfara, den kan dyka upp utan förvarning och är oftast omöjlig att förutse.

5.1 Västra Polen under Tyskland

Polen drabbades hårt av den tyska invasionen. I det hemliga tillägget till "Molotov-Ribbentrop Pact" fanns överenskommelsen mellan Hitler och Stalin, att mellan sig dela Polen. Så skedde, men när Tyskland sedan angrep Sovjetunionen och så småningom förlorade blev lösningen en annan. Se Polens Historia (Wikipedia). Polens gränser har ofta utsatts för grannarnas revisionslust.

Hans Michael Frank blev den 26:e oktober 1939 tilldelad titeln "SS Obergruppenführer", som generalguvernör för av Tyskland ockuperade polska landområden.

"Operation AB" var ett av hans första uppdrag, som syftade till utradering av den polska kulturen. Fler än 30.000 polska intellektuella och medlemmar av överklassen arresterades, varav 7.000 togs av daga i en massaker. Frank var också ansvarig för tvångsflyttningen av polska judar till ghetton samt för uttagning av polska medborgare till tvångsarbete i ockupanternas tjänst, där många avled.

Vid krigsslutet försökte Frank begå självmord men hindrades av de allierade, för att senare dömas i Nürnberg - till döden genom hängning.

Alla tyskar blev inte hatade, det fanns en och annan annorlunda individ. En av mina polska vänner var son till en polsk godsägare. Han berättade följande: "Efter angreppet på Polen i 1939 rekvirerade Wehrmacht godset, och beordrade oss att omedelbart ge oss iväg. Vi var en relativt förmögen familj, min mamma rafsade ihop alla smycken samt några andra värdesaker och knöt in dem i en bordsduk, men hon förbjöds att ta knytet med sig. Hon lämnade det till en tysk officer som såg vänlig ut, och bad honom förvara det för hennes räkning. Det märkliga inträffade, att officeren sökte upp henne 6 år senare efter kriget och lämnade tillbaka allt. Inget saknades."

Min gamle vän lantbrukaren Jozef i Weyherowo, salig i åminnelse, berättade för mig om sina krigserfarenheter. I september 1939 kämpade han med polska armén mot tyskarna, som tog honom till fånga och placerade honom i koncentrationsläger - i Tyskland. Efter ett tag tvingade lägerledningen på honom tysk uniform och skickade honom till östfronten. Där togs han till fånga av Sovjet-armén, som placerade honom i Gulag där Jozef mot alla odds lyckades överleva.

Så småningom kom Jozef tillbaka till fäderneslandet Polen, men då han tjänstgjort i tyska Wehrmacht, visserligen ofrivilligt, satte den polska "rättvisan" honom i polskt koncentrationsläger. Enligt Jozefs egen utsago var det polska lägret hårdare än såväl Hitlers som Stalins. Han släpptes dock till slut, för att återuppta sin lantbruksverksamhet i Weiherowo. Han fick där genomlida den sovjetiska ockupationen, som han gav betyget: "Die Deutscher die hier kamen, waren Menschen. Aber die Russen, die Russen!!".

England ansåg med rätta att Tyskland hade brutit avtalet från München, och hotade Hitler med krig om han inte drog tillbaka sina trupper från Polen. England - och Frankrike - hade lovat att ställa sig på Polens sida vid ett eventuellt angrepp från Tyskland. Resultatet blev, att den 3 september 1939 tvingades England och Frankrike deklarera krig mot Tyskland för att inte förlora den sista smulan av trovärdighet.

Det blev inledningen till slaget om England, som började i 1940 och i förlängningen övergick i 2:a världskriget där 50-60 miljoner människor dödades - majoriteten var civila. Det går med andra ord en röd tråd från München-konferansen 1938 och fram till världskrigets utbrott. Det kan inte vara helt fel när vi drar slutsatsen, att världskriget var ett indirekt resultat av icke-angreppsavtalet från München. Det var inte avtalets text som orsakade kriget, utan ena partens syfte med avtalets upprättande; att vinna tid för sina förberedelser till angreppskrig.

Av detta och andra exempel bör vi lära oss att ett icke-angreppsavtal inte nödvändigtvis reducerar krigshot. Tvärtom tycks dylika avtal fungera som kulisser, bakom vilka en eller båda parter kan förbereda angrepp i lugn och ro.

5.2 Förintelsen

Förintelsen var Hitlers "storverk". Den föregick inte enbart i Polen, men de flesta förintelselägren placerades på Hitlers order i Polen:

FÖRINTELSE LÄGER	ANTAL MÖRDADE
AUSCHWITZ II	1.400.000
BELZEC	600.000
CHELMNO	320.000
MAJDANEK	360.000
SOBIBOR	250.000
TREBLINKA	870.000

Förintelselägret CHELMNO låg i Tyskland men det upprättades med huvudsyftet att där döda judarna från ghettot i närliggande Lodz i Polen.

Förintelsens totala antal döda kommer alltid att förbli osäkert - men följande uppskattningar anses ligga på den säkra sidan. För ryska krigsfångar och för några av de mindre grupperna har man inte kunnat hitta komplett siffermaterial. Mörkertalet är stort, och antalet mördade kan ha varit enda upp till det dubbla av det här angivna:

OFFERGRUPP	ANTAL DÖDA
JUDAR	5.900.000
RYSKA KRIGSFÅNGAR	2.000.000
ETNISKA POLACKER	1.800.000
ROMANI	200.000
INVALIDER/EFTERBLIVNA	200.000
FRIMURARE	80.000
HOMOSEXUELLA	5.000
JEHOVAS VITTNEN	2.500

Ungefär 78% av 7,3 mill judar i tysk-ockuperade Europa mördades med nackskott, gas eller misshandel. Eller dog i tyska läger eller fängelser, av svält eller sjukdomar.

Förintelsen av judarna var Hitlers primära målsättning, men hans ondska slog mot flera andra grupper.

Den mest ökände av Hitlers bödlar var Adolf Eichmann, som var ansvarig för - och iscensatte - "judefrågans slutliga lösning". Efter Tysklands kapitulation lyckades han hålla sig undan rättvisan under många år men ställdes slutligen inför en domstol i Jerusalem och befanns skyldig enligt anklagelseakten, som var ett synnerligen innehållsrikt dokument.

SS Obersturmbannführer Adolf Otto Eichmann

Adolf Eichmann var chef för RSHA:s Amt IV D4, som på Hitler's uppdrag ansvarade för judarnas utrotning. Genom Simon Wiesenthals efterforskningar hittades han i Sydamerika, arresterades av Mossad och dömdes i Jerusalem till döden genom hängning.

Ingen behöver idag tvivla på historiens beskrivning av Förintelsen, bevisen är överväldigande. Likafullt finns det (år 2011) nynazister som förnekar allt och vill återvända till Hitlertidens "kultur".

5.3 Östra Polen under Sovjet/NKVD

Den 17:e september 1939 invaderades Polen från öst av Sovjetunionen. I enlighet med "Molotov-Ribbentrop Pact" tog Tyskland och USSR var sin del av Polen. En Sovjetisering påbörjades, med en våg av terror orkestrerad av NKVD och andra Sovjet-organisationer.

De första offren var ungefär 250.000 polska krigsfångar, tagna av Röda Armén under och efter det polska försvarskriget. USSR hade inte undertecknat Geneve-konventionen av 1929. De polska fångarna nekades status som krigsfångar, och klassificerades som antirevolutionära utan mänskliga rättigheter.

Lavrentiy Beria
Den 5:e mars 1940, efter NKVDs möte med Gestapo i Zakopane, presenterade Beria en skriftlig begäran (note 794/B) till Stalin. I denna sin begäran konstaterade han, att de polska krigsfångarna (till större delen officerare men också intellektuella: läkare, präster, jurister, författare, journalister, inalles över 22.000 personer) som befann sig i västra Vitryssland och Ukraina var Sovjetunionens fiender. Beria rekommenderade avrättning.

Som följd av Berias begäran (note 794/B) signerade fyra medlemmar av Sovjetunionens politbyrå den 5:e mars 1940 en order för mördande av 25.700 polska "nationalister och antirevolutionära" som hölls i läger och fängelser i sovjet-ockuperade Ukraina och Vitryssland.

Enligt Sovjetarkiv som öppnades 1990 mördades 21.857 polska fångar efter 3:e april 1940. Därav 14.552 krigsfångar, och 7.305 övriga fångar i Vitryssland och Ukrainska Sovjet. Det var ett något mindre antal än beställt - men förmodligen hann några dö av svält, sjukdomar eller skador innan bödlarna hann fram.

Lavrentiy Beria blev själv avrättad 1953. Khrushchev, Molotov, Bulganin och Zhukov ville då bli av med honom - som bl.a. stört ordningen med ett stort antal våldtäkter och andra sexuella excesser.

Josef Stalin (Dzjugasjvili)
signerade ordern att mörda 25.700 polska "nationalister och antirevolutionära"

Vyacheslav Molotov (Skrjabin)
signerade ordern att mörda 25.700 polska "nationalister och antirevolutionära"

Anastas Mikojan
signerade ordern att mörda 25.700 polska "nationalister och antirevolutionära"

Kliment Voroshilov
signerade ordern att mörda 25.700 polska "nationalister och antirevolutionära"

Stalins NKVD mördade dessutom tillfångatagna polska officerare och soldater, i en massaker vid Katyn nära Smolensk i april-maj 1940. Andra skickades till Gulag. Av 10.000-12.000 polacker som skickades till gulag Kolyma under 1940-41 (de flesta var krigsfångar) överlevde bara 583 - som "frigavs" 1942 för att enrolleras i den polska division som stod under Röda Arméns kommando.

Bland dem som mördades vid Katyn fanns 1 admiral, 2 generaler, 24 överstar, 79 överstelöjtnanter, 258 majorer, 654 kaptener, 17 kommandörkaptener, 3.420 underofficerare, 7 fältpräster, 3 jordägare, 1 prins, 43 administratörer, 85 meniga, and 131 flyktingar. Dessutom 20 universitetsprofessorer, 300 läkare, flera hundra jurister och ingenjörer, över 100 författare och journalister samt 200 piloter. De flesta sköts med nackskott.

Katyn var inte den enda skådeplatsen för mord på polska fångar. NKVD mördade i stort sett halva den polska officerskåren, däribland 14 namngivna generaler.

Tyska trupper hittade NKVDs massgravar vid Katyn, filmade gravöppningen och gjorde ett propagandaspektakel av det hela. Hitlertyskland hade sina egna, vedervärdiga krigsförbrytare men Sovjetunionens massaker på polska militärer vid Katyn hör till 2:a världskrigets mest avskyvärda företeelser. Endast 395 fångar överlevde massakern och förflyttades till lägret vid Yukhnov och därefter till Gryazovets.

Enligt Gulag's arkiver blev 381.000 polska civila från sovjetockuperade områden (Kresy) deporterade till USSR mellan februari 1940 och juni 1941. NKVD betraktade alla civila som hade tjänat polska staten före 17:e september 1939 som skyldiga till "brott mot revolutionen" och "anti-revolutionära aktiviteter" - NKVD klassade båda dessa "brott" såsom kvalificerande till dödsstraff.

NKVD arresterade ett stort antal personer ur "antirevolutionära" grupper: polska intellektuella; bl a politiker, poliser, statstjänstemän, lärare, präster och vetenskapsmän, men även vanliga medborgare som kunde misstänkas utgöra ett hot mot Sovjetmakten. Skolbarn i åldrar från 10-12 år som skrattade åt kommunistpropagandan i skolan kunde dömas till fängelse i upp till 10 år.

Polska fängelser blev snabbt överfyllda, NKVD ökade på kapaciteten genom att öppna tillfälliga fängelser i snart sagt varje stad inom den sovjet-ockuperade landsdelen. Arrestvågen orsakade dessutom tvångsdeportering av stora antal polska "nationalister och antirevolutionära" till Gulag arbetsläger. Ungefär 500.000 polska medborgare skickades till USSR i fyra deportationsvågor. Enligt forskaren Norman Davies befanns nästan hälften vara döda innan Sikorski-Mayski avtalet tecknades i 1941.

Efter NKVD-massakern fanns fortfarande minst 22.000 polska soldater i NKVD's arbetsläger. Enligt en rapport 2:a november 1940 från Beria höll NKVD fortfarande 2 generaler, 39 överstelöjtnanter och överstar, 222 kaptener och majorer, 691 löjtnanter, 4.022 underofficerare och 13.321 meniga som krigsfångar. Ytterligare 3.300 soldater hade tagits som krigsfångar vid ockupationen av Litauen, där de varit internerade sedan september 1939. Vad som sedan hände med dessa polska fångar har jag inte lyckats reda ut.

I motsättning till de tyska krigsförbrytarna, som straffades hårt av Nürnburg-tribunalen, kom USSRs krigförbrytare undan helt utan repressalier. Inte på grund av mindre skuld, men de hade fördelen av att tillhöra alliansen som vann 2:a världskriget.

Märk väl, i före detta Sovjetunionen finns det (år 2011) fortfarande en stor andel ryssar som önskar sig tillbaka till kommuniststyret och till Sovjetimperiet - som de mer än gärna vill utvidga. Det har gått mindre än en mansålder sedan det ovan beskrivna drabbade Polen.

5.4 General Wladyslaw Anders' armé

Många polska militärer och frivilliga lämnade Polen och deltog i Anders' Army, i de allierades kamp mot Hitler. Bland annat vid Narvik, och vid Monte Cassino i Italien där en av mina polska vänner, Marian Krasiewicz, sårades men överlevde. När han återvände efter kriget var hela Polen ockuperat av Sovjetunionen.

General Wladyslaw Anders bildade och ledde "The 2nd Polish Corps", som kämpade i WW2 tillsammans med de västallierade, samtidigt som Anders agiterade för frisläppandet av de polska medborgare som satt i sovjetryska Gulag.

Den polska kåren, vanligen kallad "Anders' Army", deltog i de allierades fälttåg i Italien 1943-1946, och medverkade i hög grad vid erövringen av Monte Cassino.

Marian Krasiewicz' far var polis i Polen före kriget, och själv hade han kämpat med Anders väst-armé. Det var två allvarliga minuspoäng hos sovjetpolitrukerna, som gjorde livet surt för Marian.

Emellertid var språkkunskaper vid den tiden mycket ovanliga i Polen, bortsett från tyska som behärskades av många äldre människor i före detta Ost-Preussen. Marian talade perfekt och flytande polska, italienska, engelska och tyska - och blev efterhand en efterfrågad arbetstagare, trots sitt politiska handikapp.

6. DANMARK

Danmark invaderades tidigt morgonen 9:e april. Tyskland spelade in mängder av propagandafilm där de for fram, redigerad för att visa upp för den tyska hemmafronten hur framgångsrik och human den tyska krigsmaskinen var. Som här UFA Tonwoche, en dagsrevy om ockupationen av Danmark.

Under de första två timmarna förekom motstånd från dansk militär, dryga dussinet danska soldater dödades. Sedan beslutade den danska regeringen att kapitulation var enda möjligheten.

Danmark var deklarerat neutralt och det fanns ett icke-angrepsavtal med Tyskland, ett avtal som danskarna hade litat på. De var inte ensamma om att bli brända av Hitlers fula vana, att rusta upp och förbereda angrepp bakom sådana avtal. Hitler var väl inte särskilt intresserad av att lägga Danmark under sig, men ville ha en kontrollerad genomfart mot Norge - och Narvik som utskeppningshamn för den svenska järnmalmen.

7. NORGE

Nu skall vi se vad som var på gång i Norge. Där var man så säkra på Tysklands vänliga avsikter att man aldrig ens kommit på tanken att teckna ett icke-angreppsavtal. Dessutom hade Norge kliat sina tyska vänner på ryggen, genom att låta Sverige skeppa ut sin malm till Tysklands krigsindustri, via Narviks vintertid isfria hamn. Inte skulle väl norska regeringen behöva misstänka, att bästa vännen i verkligheten var en lömsk fiende? Se även Norge under WW2 och Norwegian campaign.

Beskrivningen av Norges krigserfarenheter är i det följande fokuserad på fälttåget "Weserübung" och tyskarnas invasionsgrupp "5" - som riktade sig mot Oslo.

Regeringen Nygaardsvold (1935.03.20 - 1945.05.31) och därmed Arbeiderpartiet hade i åratal hävdat att Tyskland var en fredlig och mot Norge vänligt sinnad nation, varifrån inget hot var att vänta. Inte heller såg man några tecken på ovänskap från resten av Europa. Baserat på dessa synpunkter hade Norge under 30-talet så gott som avaktiverat försvaret. Här Arbeiderpartiets brevmärke med reklam för "Det brukne gevær". Tro kan möjligen flytta berg men knappast skapa fred.

Under åren 1938-1939 syntes det i omvärlden flera skäl att revidera den norska nedrustningspolitiken. Men den norska regeringen, ledd av Johan Nygaardsvold hade under en rad år satsat all sin trovärdighet på åsikten att Tysklands avsikter var enbart fredliga. Han var statsminister 20:e mars 1935 till 25:e juni 1945.

Att Tysklands avsikter inte var fredliga, det framgick av en rad händelser under 1939 och våren 1940. Men norska regeringen blundade, och framhärdade med sin positiva syn på Tysklands avsikter. Det var alldeles för smärtsamt att erkänna att man hade gjort en grov felbedömning.

Utrikesminister Halvdan Koht och statsminister Johan Nygaardsvold var radarparet som såg till att Norges försvarsbudget höll sig vid lågvattenmärket och därunder. Koht höll posten som utrikesminister från 1935 till 1941. Han fick litet eller inget beröm för sina insatser inom försvarspolitiken. Efter kriget fanns en opinion som ville ställa honom inför riksrätt, men hans partikamrater i Regering och Storting räddade honom.

Birger Ljungberg var norsk försvarsminister 1939-41. Överste och tidigare chef för Østfold Infanteriregiment. Ljungberg övertog när försvarsminister Monsen sjuknade i december 1939. Bytet var tänkt att möta kritiken från militärledningen - som vänt sig mot saknad prioritering av försvaret. Ljungberg fick bära ansvaret för många av de problem och oklarheter som uppstod i samband med den tyska invasionen - oftast som en följd av Nygaardsvolds och Kohts envisa nedrustningspolitik. Han avgick i november 1941.

Hans föregångare, Christian Fredrik Monsen, var försvarsminister under perioden 1936-08-15 till 1939-12-22. Hans verksamhet har inte lämnat några stora spår i Norges försvarshistoria. Förklaringen är nog den, att statsminister Nygaardsvold och utrikesminister Koht var överens om beslutet att Norge saknade tänkbara angripare. De två tillät varken försvarsminister Monsen eller andra regeringsmedlemmar att påverka försvarsbudgetsiffrorna. Vid den tiden avgjorde man inte alltid regeringsfrågor genom omröstning i "plenum". Alla regeringsmedlemmar fick inte komma till tals.

Vi kan citera Norsk biografisk leksikon:

Monsen var en forsvarspolitiker som egentlig var motstander av et militært forsvar. 1932 skrev han en liten bok med tittelen: Militært vanvidd eller civil fornuft. En redegjørelse for det norske Arbeiderpartiets forslag om avskaffelse av militærvesenet og oprettelse av et civilt grenseopsyn."

Titeln låter som om boken, med smärre justeringar, kan ha använts som manual - av dem som arbetat med införandet av Sveriges nya försvarsinriktning. Men försvarsminister Monsen var trots allt inte helt renons på verklighetskänsla. Han uppmärksammade Hitlers framgångar:

Vi citerar igen Norsk biografisk leksikon:

Sammen med flertallet av lederne i Arbeiderpartiet var han i lys av Hitlers og nazismens fremmarsj blitt mer positiv til å ruste opp et norsk forsvar. Men fortsatt var statsminister Nygaardsvold og utenriksminister Koht skeptiske til økte bevilgninger til militæret. Dermed fikk ikke Monsen de pengene han bad om i regjeringens budsjettforhandlinger."

Det fanns dock en gräns för pacifismen, den nåddes då Unternehmen Weserübung drogs igång, och därmed fälttåget i Norge. Kolla tidslinjen för fälttåget, den visar händelserna månad för månad. Se även den komprimerade beskrivningen av angrepet på Norge. Märkligt nog saknar tidslinjen anteckningar om norske medborgaren och förrädaren Quislings besök hos Hitler och andra tyska ledare i slutet 1939. Dessa möten var viktiga händelser på vägen mot tysk ockupation av Norge.

Trots det oroliga läget i Europa med tyska annekteringar av Österrike och Tjeckoslovakien, angrepp på Polen och Altmark-affären i norska farvatten var det först på förmiddagen 8:e april 1940 som de norska militära ledarna började oroa sig - i motsättning till den norska regeringen, vars huvudsysselsättning var fortsatt nedrustning.

Vi citerar det norska kustartilleriets jubileumsskrift "KYSTARTILLERIET 100 ÂR":

Kommanderende Admiral kalte til seg Generalinspektøren og sjefen for Kystartilleriet (GISKA), oberst H.O. Hammerstad ved 10-tiden den 8. april, og åpnet samtalen med 'Nu kommer krigen'. Oberst Hammerstad fick ordre om å varsle festningene om nye innkallinger. I løpet av 8. april gav kommanderende Admiral to ordrer om skjerpet beredskap. Den første ble gitt ca. 1100 og den andre ved 20-tiden om kvelden.

Ingen av ordrene nådde frem til Oscarsborg festning eller Trøndelags sjøforsvarsavsnitt med Agdenes festning. Feilen for dette lå hos sjefene i Horten og Bergen. Mens de øvrige festningene skjerpet beredskapen og bl.a. kjørte frem mer ammunisjon fra magasinene, ble beredskapstiltak først iverksatt på Oskarsborg etter melding om kampene i Ytre Oslofjord.

- - -

Innkalling av personell ble beordret ca. kl. 1800 den 8. april og gjaldt minepersonell ved Oscarsborg, lyskasterpersonell til Rauøy og Bolærne og personell til 12 cm batteriet på Bolærne i Oslofjorden."

Vi återkommer till Oscarsborgs vidare öden, längre fram. Först går vi tillbaka till februari 1940, och bekantar oss med Altmark-affären.

7.1 Altmark-affären

Den 14:e februari 1940 blev den tyska oljetankern Altmark upptäckt av tre engelska flygplan. Hon befann sig då inom den norska territorialgränsen. Britternas uppfattning var, att ett stort antal tillfångatagna engelska sjömän befann sig ombord.

"Altmark" hade varit kopplat till tyska pansarskeppet Admiral Graf Spee som underhållsfartyg. "Graf Spee" härjade under september-december 1939 i södra Atlanten, sänkte brittiska handelsfartyg och tog civila besättningar tillfånga. Fångarna förvarades ombord "Altmark". När "Graf Spee" fastnade i Rio de la Plata och sänktes av det egna manskapet undkom "Altmark", som ensam startade den långa resan hem till Tyskland.

Hon lyckades ta sig osedd från Rio, seglade norr om Storbrittanien, fortsatte till norska kusten och tänkte sedan utnyttja det neutrala Norges territorialvatten så långt det var möjligt.

Hon trodde sig där vara skyddad mot angrepp från brittiska flottan - men hon förföljdes av tre brittiska krigsfartyg in i norska Jøssingfjorden.

Bilden visar "Altmark", ankrad i den trånga Jøssingfjorden.

Två torpedbåtar från norska marinen dök upp och påpekade för britterna att de befann sig på ett neutralt lands territorialvatten - samt påstod att de hade kontrollerat "Altmark". Enligt norrmännen hade de varit ombord tre gånger utan att hitta varken vapen eller fångar. Vi vet inte om det var en medveten lögn eller rent slarv. Eller, kanske hade de bara frågat Altmark's kapten, Heinrich Dau, och trodde att svaret innehöll sanning. Tyskland var ju, enligt norskt regeringsbeslut, en vänligt sinnad nation vars representanter inte utan vidare fick kallas lögnare.

På den militärhistoriska hemsidan http://militaryhistory.about.com/ hittar vi en beskrivning av Altmark-incidenten, med flera detaljer.

Den brittiska kommendörkaptenen Philip Vian kontaktade Admiralty och instruerades då att borda "Altmark", vilket skedde den 16:e februari 1940. I en kortvarig kamp dödades 4 tyskar. Ombord hittades 299 brittiska fångar. "Altmark" var beväpnad med två luftvärnkanoner och ett antal kulsprutor.

Kommendörkapten Viants fartyg HMS Cossack var ledarfartyget i den expedition som hämtade de 299 brittiska fångarna från "Altmark" i Jössingfjorden.

Incidenten utnyttjades av Hitler, som ursäkt för angreppet på Norge. Han sade sig komma som vän, för att skydda Norge mot angriparen Storbrittanien, som hade låtit beväpnade krigsfartyg inleda krigshandlingar på neutralt territorialvatten. Det lät ju vederhäftigt, men även "Altmark" var ett beväpnat krigsfartyg, som gömde sig långt inne i en norsk fjord med civila sjömän som krigsfångar ombord.

Både "Altmark" och de engelska jagarna hade enligt krigslagarna rätt att passera neutralt farvatten, men inte att ankra upp eller utföra krigshandlingar. Det var med andra ord regelbrott från båda sidor. Därimot lär det inte vara svårt att utpeka den som satte igång olagligheterna. Engelsmännen sökte "Altmark" för att frita sina av tyskarna tillfångatagna civila sjömän. "Altmarks" kapten smiter då med sitt beväpnade fartyg och flera hundra fångar - och gömmer sig långt inne på norskt farvatten. Det var en förbjuden manöver, utan den hade incidenten förlupit utan att kränka konventionerna. Att transportera krigsfångar över neutrala vatten var och är en kränkning.

Geneve-konventionen och andra avtal har tecknats, bl.a. för att humanisera krig. Andra världskriget lärde oss, att verkligheten inte alltid följer de i fredstid ingångna avtalen. I trängda lägen, men även när någon av de krigförande parterna tror sig vara nära att vinna kriget, kan avtalen vara brytbara. Krigets vinnare, har vi erfarit, lär sällan riskera åtal för avtalsbrott eller krigsförbrytelser.

7.2 Underrättelser i förvirringens tid

Det är inte helt lätt att få grepp om händelserna strax före 9:e april 1940. Den 5:e april avseglade ett antal fartyg från England, i avsikt att slutföra ett sedan länge planerat uppdrag, utläggning av minor i norska vatten - för att stoppa utskeppningen av den svenska malmen från Narvik. Malmen var ytterst viktig för tysk produktion av krigsmateriel.

Samtidigt uttalade sig Neville Chamberlain: "Hitler har missat bussen". Det hade han inte, Hitlers armada var redan långt på väg mot landstigning längs hela den norska kusten, inklusive Narvik.

Enligt historik från engelska underrättelsecentret Bletchley Park hade man under första kvartalet 1940 noterat många varningar om en förestående tysk invasion av Danmark och Norge. Några av dessa varningar kom från oväntat håll:

General Hans Oster, nästkommanderande inom "Abwehr", den tyska militära underrättelsetjänsten, var en personlig vän av holländarnas marinattaché i Berlin och lär ha hållit holländarna informerade om planerade tyska attacker mot Holland, och mot Norge 9:e april. Samma information kan ha gått vidare till MI-6.

Abwehrs och därmed Osters chef Wilhelm Franz Canaris var antinazist och konspirerade mot Hitler. Även Canaris tros ha utväxlat information med MI-6. Det fanns bara svaga indicier för hans deltagande i attentatet mot Hitler 20:e juli 1944, men 4:e april 1945 upptäcktes Canaris dagbok. Innehållet blev orsaken till att såväl Canaris som Oster blev hängda den 9:e april 1945, mindre än en månad före Hitlers självmord och Tysklands kapitulation. Canaris var en intressant personlighet, som har behandlats i ett antal filmer och böcker.

Liknande varningar sägs ha nått engelska Foreign Office från danska, norska, och svenska auktoriteter, och från brittiska attachéer i diverse huvudstäder. Vi känner till en svensk auktoritet i sammanhanget. Marinattaché Anders Forshell vid svenska beskickningen i Berlin informerade den norska utrikesministern Koht om de tyska styrkorna som redan var på väg mot Norge - men till ingen nytta. Koht bedömde informationen som felaktig.

Flygfotografier av Kiel, tagna från ett Spitfire plan den 7:e april 1940 visade stor hamnaktivitet. Från brittiska Royal Air Force och Royal Navy's u-båtar mottogs rapporter om en tysk expedition på väg mot Narvik.

RAF's underrättelsetjänst tycks ha ignorerat viktiga delar av inkommande rapporter. Den fortsatte att envist rapportera sin uppfattning, att Hitler's våroffensiv skulle begränsas till invasion av Holland, att användas som bas för attack mot England. Hos Foreign Office uttalar sig samtidigt den som var ansvarig för norska underrättelser, med stor säkerhet: "A German descent on Narvik is surely out of the question".

Som i många andra länder, då och senare, ignorerade man inkommande rapporter som inte gav stöd åt de slutsatser som redan hade slagit rot hos underrättelsetjänsternas ledningsgrupper och/eller regeringar. Det hände i Norge, vem kan vara intresserad av att undertrycka tanken på att det kan hända även i Sverige?

7.3 Norge 1940

Efter Hitlers annektering av Sudetenland och Tjeckoslovakien, Anschluss i Österrike och angrepp på Polen tycks norska regeringen fortfarande ha varit beredd att klassa Tyskland som fredlig och vänskaplig nation.

Nästa varning kom när svenska beskickningen i Berlin - några dagar före 9:e april 1940 - meddelade Norges utrikesminister Halvdan Koht att den tyska krigsmakten redan var på väg att invadera Norge. Koht var utrikesminister från 20:e mars 1935 till 7:e juni 1940 i Norge, och fram till 19:e november 1940 i exil. Han ersattes därefter av Trygve Lie.

Ur Kohts synvinkel hade det norska regeringspartiet beslutat att Tyskland inte utgjorde något hot mot Norge. Lojal mot sitt parti bedömde han därför det svenska meddelandet såsom varande baserat på rykten utan substans. Norges underrättelsetjänst var i ett bedrövligt skick, och regeringens egen, amatörmässiga och helt felaktiga bedömning av hotbilden upphöjdes därmed till sanning.

Den roll Koht spelade fram till den tyska invasionen bedöms som svag och oorganiserad. Efter kriget utsattes han för stark kritik från en parlamentarisk kommission - men då hans parti kontrollerade majoriteten i Stortinget både före och efter kriget blev konklusionen något urvattnad. En sammanfattning av omgivningens tyckande kan vara att han menade väl men saknade politisk omdömesförmåga.

Den 8:e april 1940 torpederade den polska ubåten Orzel (Örnen) det tyska frakt- och trupptransportfartyget "Rio de Janeiro" utanför den norska kusten. Mer om Orzel här. Hon försvann med 63 man någon gång mellan 25:e maj och 8:e juni 1940, och har inte återfunnits.

När det tyska trupptransportfartyget Rio de Janeiro sjönk omkom mer än 150 man. Norska fiskare räddade 183 man, varav ungefär hälften var uniformerade tyska soldater. De berättade, att de varit på väg att landstiga i den norska staden Bergen.

Händelserna kring Rio de Janeiros sänkning bör vara av intresse för de svenska politiker som ansvarar för medborgarnas säkerhet. Norges ledning hade under en rad år, i ett Europa som var en uppenbar oroshärd, försäkrat sina medborgare att absolut inget hot från omvärlden existerade - samt att Norge var ett neutralt och alliansfritt land som därigenom var fullständigt säkert och skyddat mot angrepp.

Därför bör det inte förundra någon, att ingen myndighetsperson trodde på polisfullmäktige Nils Onsruds rapport om fartygets invasionsuppdrag. Använd ett par minuter på att läsa in hur det gick när den förtvivlade Onsrud försökte berätta för militärledningen att Tyskland redan var i full gång med att invadera Norge.

Onsruds försök att väcka de sovande var ett tydligt exempel hur det kan gå när en regering får för sig, att det är intelligent politik att rusta ner medan man väntar på en övertydlig hotbild.

Senare anslöt sig Onsrud till motståndsrörelsen. Han blev av tyskarna gripen, torterad och skickad till koncentrationslägret Natzweiler-Struthof där han förvarades som NN-fånge. Onsrud var en av de få som överlevde lägret.

"NN" står för "Nacht und Nebel" som var ett direktiv från Hitler, daterat 1941.12.07 och signerat av general Wilhelm Keitel. Direktivet gällde kidnapping och "slutförvaring" av politiska aktivister och motståndsmedlemmar från tysk-ockuperade territorier. Fångarna skulle hållas isolerade och omvärlden skulle inte få tillgång till information om deras öde. Därav beteckningen "Nacht und Nebel" (Natt och Dimma).

Fallet "Rio de Janeiro" påverkade inte Koht och den norska regeringen, som fortsatte tro på Tysklands fredliga avsikter. Enligt engelska underrättelsekällor:

This information (about the Rio de Janeiro incident) was passed on to Oslo where the Norwegian Parliament, Stortinget, dismissed it as ignorance on the part of the German soldiers and did not set about any defensive measures other than to alert the coastal guard."

Vad orsaken än var, beordrades mobilisering först senare dagen därpå, den 9:e april när fienden redan stod innanför landets gränser på ett antal ställen. Som grädde på moset hade ingen tänkt på att anpassa mobiliseringsordern till föreliggande situation.

Av icke självständigt tänkande byråkrater skickades den därför med personliga brev, utan att meddelas allmänheten. Dessutom bara till vissa distrikt. Att det, under de första dagarna efter invasionen, överhuvudtaget mobiliserades berodde på enskilda och lokala initiativ.

Det norska försvaret var inte bara nedrustat, det lilla som fanns kvar var desorganiserat. Den tyska invasionsstyrka, vars uppdrag var att invadera Oslo och kringliggande områden, var otroligt liten. Med flyg anlände c:a 900 soldater, sjövägen kom c:a 2000, varav et antal dog i samband med Blüchers sänkning vid Oscarsborg.

Därmed blev det bara c:a 2.500 man som nådde fram. Det räckte märkligt nog för ockupation av Oslo med omnäjd, men utan draghjälp från den norska regeringens pacifistiska idéer och motvilja mot mobilisering hade fälttåget mot Oslo varit dömt att misslyckas.

Det var norska regeringens nedrustningar och orubbliga tro på behovet av en övertydlig hotbild för återupprustning och/eller mobilisering som gjort landet särdeles mottagligt för invaderande angripare. Det hade inte gjort någon större skillnad om mobiliseringsordern hade skickats ut i det ögonblick Koht mottog den svenska varningen. Det vore likafullt för sent.

Resultatet av den norska regeringens nedrustningar fram till 1940 var lika förödande som resultatet av de svenska regeringarnas nedläggning av invasionsförsvaret kan bli i en framtida situation.

I liknande lägen utgör landets egna politiker det största hotet mot nationens säkerhet. I det längsta försvarar de hellre sina tidigare och cementerat felaktiga beslut, framför att göra helt om och försvara nationen istället. Med detta konstaterande som bakgrund bör svenska politiker finna skäl att göra en minnesanteckning.

Utrikesminister Koht fick troligen sitt livs överraskning den 9:e april 1940, när tyska styrkor invaderade Norge. Det var ytterst nära att kung Håkon och den norska regeringen tillfångatogs. De klarade trots allt att ta sig ur landet och upprätta en exilregering i England, tack vare en arg överste och en pensionerad kommendörkapten samt några färska rekryter och kökspersonal vid fästningen Oscarsborg - som på morgonen 9:e april lyckades sänka den tyska kryssaren "Blücher" i Oslofjorden. Sänkningen försenade ockupationens genomförande med någon dag. Kung och regering hann lämna Oslo.

Unternehmen Weserübung var tyskarnas täcknamn för angreppen på Danmark och Norge. Operationen planerades, på Hitlers order, av general Nikolaus von Falkenhorst . Falkenhorsts familienamn var vid födseln "Jastrzembski" men han tog namnet "von Falkenhorst" (av Falknäste) som var bättre anpassat till en karriär inom Wehrmacht.

Efter kriget blev Falkenhorst - av en engelsk/norsk militärtribunal - ställd inför rätta för vidarebefordran av en order om arkebusering av ett antal sabotörer. I 1946 fick han en dödsdom men domen ändrades till 20 års fängelse, genom en insats av Sven Hedin. Falkenhorst sjuknade i fängelset och släpptes i 1953. Han dog en naturlig död i 1968. I Norge blev hans eftermäle näst intill positivt. I motsättning till Terboven och Rendulic hade han gentemot civilbefolkningen visat en märkbar grad av omtanke.

Den tyska propagandafilmen UFA Tonwoche 502 blev redigerad för hemmapubliken och beskriver angreppet på Norge som en söndagsutflykt, utan förluster för den tyska krigsmakten. Inte en enda tysk soldat verkar ha dödats eller sårats. Norrmännens sänkning av "Blücher" med 800 döda visas förstås inte i de tyska filmerna.

Den norska oppositionen ville, efter krigsslutet i 1945, ställa Koht och andra medlemmar av Nygårdsvolds regering inför riksrätt för deras hantering av situationen 1939-1940, samt en inte alltför väl dokumenterad förbrukning av Norges guldreserv (50 ton) som togs med i exil. Men Kohts och Nygaardsvolds socialistiska partikamrater i Arbeiderpartiet kontrollerade stortingsmajoriteten såväl i 1940 som i 1945, och var till stor del medskyldiga. De såg därför till att 1940 års regering kom undan med blotta förskräckelsen, utan att behöva plikta för sina synder.

Koht hade, om han trott på underrättelsen om Weserübung från svenskarna i Berlin, haft ett par dagar på sig för att informera resten av regeringen och mobilisera det lilla som fanns av försvar. Men det svenska meddelandet stämplade ju på sätt och vis den norska regeringen som politiskt okunnig och naiv. Kanske var sanningen inte långt därifrån. Det verkar som om Koht skämdes och, bildligt talat, slängde informationen i papperskorgen.

Utrikesminister Kohts omdömesförmåga kan ytterligare illustreras genom hans nominering av Josef Stalin till Nobels fredspris i 1945. Den Gud ger ett ämbete ger han inte alltid förstånd, vilket är en synpunkt som bör beaktas även i Sverige.

7.4 KOHT OCH SPRÅKSTRIDEN

Koht var en mycket aktiv supporter av det påhittade norska språket som kallas nynorsk (även kallat "landsmål"). En stor del av hans och andra stortingsmedlemmars arbetstid förbrukades på häftiga diskussioner kring en radikal omarbetning av det norska språket. För hans egen del, som utrikesminister, borde han istället ha koncentrerat sig på utrikesfrågor i det då turbulenta Europa.

Det var den norske författaren Ivar Aasen som på 1800-talet fick för sig att det officiella norska språket, bokmål (även kallat "riksmål"), var påverkat av danska och tyska och borde ersättas med vad han ansåg vara ett norskare skriftspråk. Han besökte en rad småsamhällen, som under tidigare generationer varit isolerade från omvärlden genom frånvaron av användbara vägar. Där, ansåg han, fanns det norsk-norskaste om man gjorde ett långkok av alla de lokala dialekterna. En sorts dialektisk inavel som kallades "nynorsk". Det var ju ett bra namn på ett alldeles nytt språk som varken skrevs eller talades av då levande medborgare.

Genom Koht och hans allierade språkfanatikers ansträngningar blev Norge, liksom Finland, tvåspråkigt. Två grupper av fanatiker höll på varsin språkversion. Kampen mellan grupperna fann till stor del sin plats i Stortinget, som har använt många dyrbara timmar på detta helt onödiga ärende. Dessutom är kommuner och skolor inblandade, liksom alla statens departement. Den som sökte en statlig anställning blev tvungen att bevisa att han eller hon behärskade båda språken. I varje kommun tvingades man rösta om på vilket språk skolböckerna skulle tryckas. Alla offentliga blanketter skulle finnas på båda språken.

Så småningom dök det opp en ny grupp, som satsade på ett språk som var en kombination av de två existerande. Ett tredje språk som kallades samnorsk. De två språken som skulle kombineras hade som sagt var sina fanatiska anhängare, som inte ville se sitt favoritspråk sammanblandat med motpartens. Med andra ord hade Norge fått tre språk. Denna situation höll sig fram till 1966, då samnorskan avskaffades.

Officiellt blev dock samnorskan slutligen avförd först i 2002, då Odelstinget beslutade att döda "paragrafen 1b i Lov om Norsk Språkråd". Se Norsk språkråd. Den dödade paragrafen föreskrev att:

Språkrådet skal følge utviklingen av norsk skriftspråk og talespråk og på dette grunnlag fremme samarbeid i dyrkingen og normeringen av våre to målformer og støtte opp om utviklingstendenser som på lengre sikt fører målformene nærmere sammen".

Därmed försvann det sista hoppet om ett gemensamt skriftsspråk för Norges hela befolkning. Ungefär 10% av befolkningen använder nynorsk som skriftspråk. Som dagliglivets talspråk används lokala dialekter, sällan eller aldrig "nynorsk" i standardutförandet. Lagstiftat används det dagligen av norsk Rikskringkasting på radio och TV i några nyhetssändningar, i några undertexter samt några få dubbade filmer. Det är en upplevelse alla borde unna sig, att se John Wayne med undertexter på "nynorsk". Om han finns dubbad till nynorsk torde det vara komik i världsklass.

Men, tro inte att samnorskans vapendragare övergav sig så där utan vidare. På hemsidan samnorsk.no hos "Landslaget for språklig samling" pågår fortfarande kampen om norska språkens gemensamma framtid. Läs där om "radikalt bokmål" (samnorsk). Det finns även en komprimerad historiebeskrivning hos Wikipedia: Norska språkstriden.

Tack vare Koht och hans likar kommer nynorsk (landsmål), bokmål (riksmål) och radikalt bokmål att förfölja våra grannar tills Ragnarök sätter punkt för språkstridigheterna.

Språknationalisterna har under många år försökt få fart på en rikstäckande dagstidning på nynorsk - men läsarintresset är uselt. Det närmaste man kommit rikstäckning är med en veckotidning benämnd Dag og Tid. Tidningen startades 1962 men trots 50-åriga ansträngningar har man bara lyckats värva drygt 7.200 läsare. Läs mer om nynorska hos Wikipedia. De mest konservativa av språkfanatikerna vurmar för "høgnorsk", här ett exempel: Hn/Geirfugl

Det kan jämföras med Aftenposten, en rikstäckande dagstidning på bokmål som 2009 stoltserade med en morgonupplaga på drygt 243.000! Konkurrenten Verdens Gang, även den på bokmål, hade 2009 en upplaga på drygt 262.000 - men under 2010 passerades Verdens Gang av Aftenpostens morgonupplaga.

Tillsammans sprids de två bokmålsbaserade dagstidningarna i dryga 500.000 exemplar, att jämföras med nynorsktidningens veckoupplaga med sina ynkliga 7.200. Att kämpa för en rikstäckande nynorsk dagstidning tycks vara ett otacksamt och mer eller mindre bortkastat arbete.

De språkstridande blev, som Cervantes i sin kamp mot väderkvarnar, måltavlor för skämttecknare. Därför hittar vi i Satirarkivet en teckning av Ragnvald Blix (Stig Höök) med texten:

- Nå, hur långt har ni kommit med revolutionen här i Norge?
- Tills vidare slåss vi om hur den stavas.

Norge har, förutom nynorsk, två andra minoritetsspråk, samisk och kvensk. Båda är traditionella och etniskt rotade språk, vars vara eller icke vara är långt mindre kontroversiell än kampen mellan bokmål och nynorsk. Att det finns tre helt olika varianter av samiska är ett internt, samiskt problem.

Moralen är: svenska partier bör välja sina riksdagsrepresentanter och regeringsmedlemmar från en grupp av politiker som inte håller sig med onödiga, tidskrävande och dyrbara käpphästar av mer eller mindre privat eller sektliknande natur, och som istället har tid och intresse kvar för handläggning av viktigare ärenden såsom säkerhets- och försvarsfrågor.

7.5 HÄNDELSER 4-10 APRIL 1940

Tidigt på morgonen 9:e april 1940 väcktes norska beväringar av tyskt flygplansbuller. En del beväringar var dock inte lika pacifistiska som regeringen, utan sprang ut i långkalsongerna och sköt på de tyska flygplanen med gevär, dvs de som hade tilldelats kompletta gevär. Av säkerhetsskäl hade gevären på många håll tagits isär och delarna var lagrade på skilda ställen i avvaktan på den mobiliseringsorder som inte kom. I alla fall inte innan "vännen" plötsligt blev fiende och stod i farstun - beväpnad till tänderna.

Det senare förhållandet är ett litet men tydligt exempel på faran med att genom nedrustning anpassa försvaret till fredstid, i tron att man sedan med ett enkelt beslut kan ställa om till krig. Det är såväl teoretiskt som praktiskt omöjligt att genomföra en sådan omvandling innan det är för sent. Att hitta vapendelar i hemliga förråd och därmed komplettera vapnen ingick inte i fredsövningar - om det överhuvudtaget övades.

Här hittar du en detaljerad beskrivning av angriparnas och försvararnas styrkor vid krigsutbrottet i Norge den 9:e april 1940, även några av händelserna beskrivs. Här finns också en beskrivning av de samtida norska fortifikationerna, inklusive Oscarsborg.

Som svenska beskickningen i Berlin hade meddelat Koht, hade en armada från Kriegsmarine gett sig iväg från Tyskland kring 4:e april. Avgångarna spreds över flera dagar. Några fartyg skulle angöra Narvik, övriga hade sina destinationer längre söderut på norska kusten. Alla var programmerade att börja anlända till sina respektive destinationer samtidigt, på morgonen 9:e april 1940.

I det följande koncentrerar vi oss på den del av armadan som hade till uppgift att besätta Oslo och ta till fånga såväl kung som regering.

Schwerer Kreuzer
Blücher var, ledande en konvoy, på väg in genom Oslofjorden. Blücher var ett nytt och pampigt fartyg. Längd 205.9m, bredd 21.3m, deplacement 18.200 ton, djupgående 7.7m, besättning c:a 1.600.

Ombord befann sig c:a 2.200 man, dvs fartygets besättning samt ett antal personer med specialuppdrag; beväpnad trupp som skulle gripa kung och regering - samt personal som efter ockupationen skulle organisera landets högsta ledning.

Blücher sänktes av Oscarsborgs kanon- och torpedbatterier på morgonen 9:e april 1940. C:a 800 man dog i brännande olja eller följde med henne i djupet. Det är oklart hur de 800 var fördelade mellan fartygsbesättning och soldater. Dykare har studerat Blüchers vrak i Oslofjorden.

Kapitän zur See Heinrich Woldag var fartygets befälhavare när "Blücher" sänktes den 9:e april 1940. Han överlevde men sägs ha omkommit i samband med en flygolycka några dagar senare, den 16:e april. Om ryktet är sant, ligger flygplansvraket i vattnet inte långt från sjunkna "Blücher", nära Hurumlandet i Oslofjorden.

Förutom "Blücher" bestod konvoyen i Oslofjorden av bl a följande fartyg:

Panzerschiff/Schwerer Kreuzer
Lützow, ex Deutschland var byggd enligt Versaille-konventionen som tillät 10.000 tons maximalt deplacement. Sjösatt maj 1931. Namnbytet genomfördes i november 1939.

"Lützow" fick allvarliga skador vid försöket att passera Oscarsborg. Sex döda och 25 sårade, och skeppslasarettet förstördes helt. Hennes befälhavare Thiele vände fartyget och satte iland ombordvarande soldater (bergsjägare) vid Son, söder om Oscarsborg.

Hon återvände till Tyskland men undervägs vid Skagen träffades hon av en torped från brittiska u-båten Spearfish - som slet bort hela aktern och dödade 15 man. Propelleraxel och roder förstördes, hon drev omkring utan framdrift och utan styrning.

Trots allt hade "Lützow" och hennes besättning tur: hon träffades av u-båtens sista torped. Med assistans av tre tillkallade fartyg från tyska marinens 19:e minsveparflotilj kunde "Lützow" bogseras till Kiel, dit hon anlände på kvällen 13:e april.

"Lützow" reparerades men först i juni 1941 blev hon återställd och kunde lämna Kiel. I mars 1945 sänktes hon av britterna på grunt vatten vid Swinemünde. Efter WW2 reparerades hon av ryssarna och bogserades till Leningrad men bedömdes otjänlig och sänktes på mer än 100m djup.

Leichter Kreuzer
Emden byggdes i Wilhelmshaven och sjösattes 7:e januari 1925. Den 3:e maj 1945 satt hon skadad på grund i Heikendorfer Bucht, där hennes befälhavare Kapitänleutnant Helmut Kummer såg till att hon sprängdes.

Dessutom:

3 torpedbåtar
7 följebåtar
2 tankfartyg
16 lastfartyg

Ombord ovan beskriven flotta befann sig ungefär 2000 fullt beväpnade soldater. Timmarna efter 04:00 den 9:e april reducerades antalet genom nedan beskrivna händelser vid Oscarsborgs fästning - då slagskeppet Blücher sänktes.

8:e april 23:07

Den 9:e april 1940 började på sätt och vis redan före midnatt den 8:e. Klockan 23:07 meddelade det lilla norska patrullfartyget "Pol III" att hon såg silhuetterna av två stora, mörklagda krigsfartyg. "Pol III" öppnade eld med ett varningsskott från sin 76mm kanon, och skickade upp tre varningsraketer som observerades av vakthavande på de närliggande kustforten. Utkiken på "Pol III" var upptagen med de två stora fartygen och såg för sent den tyska torpedbåten "Albatros" i dimman. Båtarna kolliderade och "Albatros" besköt "Pol III" med sina kulsprutor.

"Pol III" sattes i brand. Hennes räddningsbåt var skadad men besättningen lyckades sjösätta en mindre roddbåt, och fick med sig sin skadade kapten Welding Olsen. Båten välte och kapten Olsen drunknade. "Albatros" plockade upp de överlevande 11 man och sänkte, trodde man, "Pol III" med sina 20mm kanoner.

Oslofjordens yttre befästningar mötte invasionen på olika sätt. Främmande, oidentifierade krigsfartyg passerade de norska kustforten Rauøy, Bolærne, Håøy och Måkerøy i dimma.

8:e april 23:32

Rauøy sköt ett varningsskott kl 23:32 och sedan fyra skarpa, som bommade på 4500 meters håll. Sedan försvann fartygen i dimman. Kl 23:40 sköt Bolærne ett varningsskott mot tre mindre fartyg som dök upp i dimman, sedan tätnade dimman och hindrade verkningseld. På Håøy arbetade man med förberedelser inför strid.

På Måkerøy var situationen pinsam. Där sköt man inte ens ett varningsskott. När ansvarig officer senare tillfrågades om orsaken blev svaret något överraskande. Man hade, meddelades det, låtit bli at skjuta för att fienden inte skulle upptäcka befästningens position. Den verkliga orsaken var regeringens sparsamhet med försvarsutgifterna. I stället för kompletta granater hade man köpt inalles 2 (två!) granathylsor som måste laddas om för hand mellan skotten. Ett varningsskott bedömdes kunna starta en skottväxling där fortets eldhastighet vid verkningseld, efter varningsskottet, låg kring 1 skott i kvarten.

9:e april 00:15

Strax efter midnatt, natten mellan 8:e och 9:e maj, träffades den norska regeringen i utrikesminister Kohts tjänsterum i Oslo. Alla hade hört att något var på gång i Oslofjorden men man hoppades att det var ett missförstånd. Men när det rapporterades från bevakningsfartyget "Manger", att fartyg med släckta lanternor hade observerats i inloppet till Bergen blev det dags att reagera. "Manger" beordrade fartygen att stanna, men de fortsatte medan de signalerade med aldislampor. Vakten ombord "Manger" tyckte han uppfattade några ord på tyska och rapporterade till admiralstaben, som vidarebefordrade informationen till regeringen.

Det blev en väckarklocka för regeringen, som omedelbart beslutade om den mobilisering som borde satts igång flera dagar tidigare. Det blev också beslutat att be om hjälp från britterna.

Kommanderende General Kristian Kristiansen Laake

Kommanderende General Kristian Laake befann sig vid sin sommarstuga och var först ovillig att lämna den. Till slut gick han med på att resa till Oslo, där han kom överens med försvarsminister Ljungberg att mobilisera endast brigaderna 1 till 4, som militärledningen hade begärt redan 5:e april.

Statsminister Nygaardsvold ringde upp och väckte kong Håkon - och berättade att Norge var i krig. Kungen frågade yrvaket: "Mot hvem?".

Då mobilisering inte blev beslutad för alla mobiliseringsbara styrkor kunde enligt gällande regler inte utlysas allmän utan bara en delvis mobilisering, som inte fick utlysas via radion - endast via personliga brev till soldaterna. En häftig diskussion bröt ut om förfarandet men trots alla inkommande rapporter om skarpt läge trodde general Laake fortfarande att det rörde sig om en övning. Därmed tyckte han det räckte med en delvis mobilisering.

[ Laake lär under generalstabsmöte på Rena 10:e april 1940, och senare inför statsråd Terje Wold, ha gått imot regeringen och ansåg att vidare motstånd mot tyska styrkor vore meningslöst. Samma dag blev han i möte på Nybergsund av regeringen anmodad söka avsked. Otto Ruge utnämndes 11:e april till ny Kommanderende General. ]

9:e april 07:55

Besättningen på Rauøy beordrades av Ytre Oslofjord sjöforsvarsavsnitt att överge sig, vilket man gjorde "under protest". Fortet ockuperades strax av fienden.

9:e april 09:30

Fienden hade ockuperat Rauøy. Därifrån angrep man Bolærne kl 09:30 - och senare vid 12-tiden. Tyska flygplan bombade Bolærne flera gånger under eftermiddagen, och försvårade besättningens arbete - att göra fortet klart för strid.

Det hindrade emellertid inte fortet från att fortsätta sina förberedelser. Bolærne förblev sedan stridsdugligt fram till 10:e april, även sedan tyska trupper intagit Oscarsborg. På morgonen 10:e april var Bolærne det enda fortet som var redo att stoppa tyska fartyg från att nå Oslo. Vid 7-tiden observerades ett inkommande försörjningsfartyg.

Fortet bad försvarsledningen om instruktioner, och fick följande svar:

Fremmede krigsfartøyer gis først varselskudd. Hvis fartøyet ikke stopper skall fartøyet beskytes. Handelsfartøyer passerer uhindret, med mindre man er sikker på att det er tyske transportfartøyer".

Krig hade då pågått mer än ett dygn. Att man fortfarande beordrade varningsskott före verkningseld tyder på en starkt förmörkad omdömesförmåga. Trots denna svagsinta order fortsatte Bolærne att bekämpa inkräktarna, i huvudsak med skarpa varningsskott för att förmå fartygen att vända. Kanonerna var av undermålig kvalitet och havererade gång på gång - men reparerades tills reservdelarna tog slut. Ammunitionen var inte bättre, det förekom att den exploderade innan den lämnat kanonröret.

Förvirringen var fullständig. Norge var nu i krig, men regeringen hade bara några timmar tidigare vidhållit sitt påstående, att krigshot saknades. Tack vare den norska regeln om obligatoriska varningsskott hade angriparnas huvudstyrka passerat yttre Oslofjordens försvarspositioner, utan egna skador.

8:e april 23:07

Nu går vi tillbaka till tiden för nattens drabbning mellan tyska "Albatros" och norska "Pol III", och koncentrerar oss på händelserna vid Oscarsborg.

I 1940 var Fortet, som sådant, i princip nedlagt men dets urmodiga och museala vapen skulle visa sig vara ödesdigert farligare än fienden väntat sig.

Idag är Oscarsborg en turistattraktion, öppen för besökare.

Hitlers underrättelsetjänst var, i motsättning till den obefintliga norska, med dåtidens mått mätt en relativt effektiv sådan. På en punkt hade emellertid tyskarna missat viktig information - de visste för lite om Oscarsborgs kanon- och torpedbatterier från perioden 1893-1901, placerade i Oslofjorden nära Dröbak.

Torpedbatteriet var väl kamuflerat, så gott som osynligt, och fienden saknade kunskaper om dets existens.

En tysk videopresentation av Oscarsborg.

Fartygen Blücher, Lützen och Emden försöker passera Dröbaksundet.

De tyska fartygen hade utsatts för varningsskott från norska bevakningsfartyg och fort längre ut i fjorden. Den norska patrullbåten "Pol III" sköt varningsskott och rammade sedan tyska torpedbåten "Albatros", som med kulsprutor satte "Pol III" i brand och sårade den norska kaptenen, som drunknade när besättningen lämnade fartyget. "Albatros" plockade upp de överlevande och försökte skjuta "Pol III" i sank.

Befälhavaren på Oscarsborg, 64-årige översten Birger Eriksen, blev därom underrättad och arg. Han tolkade reglerna på ett försvarsmässigt sätt. När varningsskott var skickat och ignorerat, var det sedan fritt fram för honom att skjuta skarpt - oavsett vem inkräktaren var och oavsett vem som hade skjutit varningsskott. Nu var kryssaren "Blücher" på väg mot Oscarsborgs huvudbatteri på Kaholmen Syd.

Eriksen var en modig yrkesmilitär som på egen hand beslutade ta upp kampen mot inkräktarna. Två skott hann avlossnas medan fartyget passerade. Den ena 28cm projektilen träffade tornet med fartygets grova 20,3cm kanoner och satte eldledningscentralen ur funktion. Den andra hittade vägen till flyghangaren där det fanns flygbränsle, oljor och bomber - och ställde till med en häftig brand, rökutveckling och explosioner.

Den beskrivning som nu följer, redovisar personliga initiativ som åstadkom ett försvar som varken var planerat eller tillstyrkt av regering eller försvarsledning. De norska försvarsinstruktionerna toppstyrdes av försvarsbegränsande regler, det var tack vare regelbrott som det blev resultat. Det torde inte vara fel att i ett för framtiden planerat försvar lämna öppningar för personliga initiativ.

Vid Oscarsborgs kanonbatteri på Kaholmen Syd (den större ön på bilden här ovan) hade de ålderdomliga kanonerna varit obemannade. På ön pågick emellertid en kurs för ett antal sedan 7 dagar nyinkallade rekryter vid "Befalsskolen for Kystartilleriet", som genom överste Eriksens försorg raskt befordrades till artillerister med rätt att döda. Det således framtrollade manskapet var för litet, varför översten förstärkte med fortets kökspersonal.

Därmed blev antalet nätt och jämnt tillräckligt för att bemanna två av batteriets tre 28cm kanoner från 1800-talet, de två som lystrade till öknamnen "Moses" och "Aron". Den tredje kanonen, "Josva" som var laddad men saknade besättning, fick bara titta på.

Kryssaren "Blücher" närmade sig Oscarsborg. Läget var då följande:
Batteriet hade tre laddade 28cm kanoner varav två blev bemannade. Det lilla och oerfarna manskapet skulle inte hinna ladda om innan fartyget hade passerat. Överste Eriksen avvaktade därför tålmodigt, tills fartyget var i ett läge som garanterade träff. Batteriets strålkastare var tillfälligt ur funktion, som en följd av underhållsarbete.

Blücher's befälhavare Heinrich Woldag tolkade situationen på följande sätt:
Om batteriet vore bemannat borde besättningen ha använt strålkastarna och börjat skjuta så snart fartyget var inom räckhåll. När inga strålkastare syntes och inga skott avlossades från Oscarsborg utgick han från teorien att fortet var övergivet. Han seglade därför obekymrat vidare mot "träffpunkten", utan att beskjuta fortet.

Möjligen kände Woldag dessutom till, att i 1938 hade en av fortets två telefonister sparkats för att hans lön, 200kr i månaden, inte skulle belasta försvarets budget. Därefter hade fortets telefonväxel varit stängd nattetid, medan den ende kvarvarande telefonisten sov. Det kunde ha gett Woldag intrycket, att fortets vaktpolicy var av det lättsinnigare slaget.

Nu styrde han mot Oslo i ett fartyg som kostat motsvarande ungefär 140 millioner dåtidens norska kronor att bygga, dvs fem gånger det totala årsbelopp som Norge hade beviljat sitt försvar. Woldag väntade sig inget stordåd från fortets sida. Men fel tog han.

Officiellt var Norge neutralt. När "Blücher" närmade sig Oscarsborg var kryssarens nationalitet fortfarande okänd för överste Eriksen. Han misstänkte att fartyget var tyskt och trodde sig veta att regeringen var benägen att stå på Englands sida om Norge skulle bli inblandat i kriget. Säker var han inte, men han hade väntat i 30 år på att få skjuta verkningseld med sina kanoner.

Vid Oscarsborg fanns sedan 1800-talet ett undervattenshinder av stora stenblock utlagt, som hindrade stora fartyg från att passera via västra leden, mellan Oscarsborg och Hurumlandet. "Blücher" var således tvingad att välja den östra leden, mellan Oscarsborg och Drøbak, där det fanns förberedda siktpunkter för Oscarsborgs kanoner och torpeder. Om utrustningen fungerade var det näst intill omöjligt att missa.

9:e april 04:21

Kanonbatteriets eldledare siktade, men avståndsmätaren (Orografen) var obrukbar, belysningen i trådkorset hade slocknat. Turligt nog kom Eriksen ihåg avståndsvärden från tidigare övningar. Innan Eriksen beordrade första skottet den 9:e april klockan 04:21 sa han något i stil med: "Antingen får jag medalj eller blir ställd inför krigsrätt. SKJUT!".

9:e april 04:35

Men det var först 04:35, en kvart efter första skottet, som överste Eriksen genom ett meddelande från den norska minsveparen "Otra" fick bekräftat att fartyget var tyskt. Regeringen tycks ha fått samma information någon timme tidigare - men meddelade inte försvarsledningen. Tyskland var ju, enligt norska regeringens beslut, en vänligt sinnad nation. Då kan man ju inte utan vidare acceptera och vidarebefordra en rapport som säger att Tyskland har invaderat Norge.

En regel som den dåvarande norska, som villkorslöst beordrade varningsskott före verkningseld för varje enskild försvarspostering, får katastrofala följder. En angripare besvarar, naturligt nog, varningsskott med verkningseld. Försvararen, som väntar på en mera verbal reaktion efter varningsskottet, lär sättas ur spel utan att hinna svara med egen verkningseld.

Skickar man varningsskott framför ett fartyg som passerar nära ett kanon- eller torpedbatteri måste batteriet vänta på en reaktion - innan verkningseld kan tillåtas. Ett fartyg, stort som "Blücher", kräver mycket lång bromssträcka. Även om befälhavaren lyder varningen och slår stopp i maskinen är det inte säkert, att batteriet uppfattar någon större fartreduktion innan fartyget har lämnat fortets skjutsektor. Att slå full back med ett så stort fartyg i ett så trångt farvatten som Drøbaksundet är en manöver som ingen befälhavare satsar på - det skulle med viss sannolikhet ställa fartyget på grund.

Varningsskott är användbart endast mot vanligtvis obeväpnade och fredliga fartyg, som man vill stoppa och förhöra. Att skicka varningsskott framför en tung kryssare som trängt sig in i en smal fjord på väg mot landets huvudstad och som med släckta lampor, och grova kanoner pekande åt alla håll, fortsätter efter sänkning av ett vaktfartyg, det torde vara en handling som för envar tänkande batterichef måste framstå som idiotisk. Det var även Eriksens uppfattning. Vissa militärbyråkrater klandrade honom för detta, de tyckte det var fel att ge honom medalj för ordervägran.

[ Vi föregriper nu begivenheternas gång och noterar, att efter krigsslutet fick Eriksen Norges högsta militära utmärkelse, Krigskorset med Sverd för sin insats. Förutom det norska Krigskorset belönades överste Eriksen med såväl franska Croix de Guerre som Légion d'honneur. ]

Främmande krigsfartyg, som utan inbjudan befinner sig på nationellt vatten, nattetid och med släckta lanternor, borde utsättas för verkningseld direkt. Varningsskott och eventuellt påföljande verbala kontakter med angriparen lär inte vara en bra lösning. Läs också om norska marinens fartyg Eidsvold och Norge, och deras öde.

Den tyska kryssaren "Blücher" på väg mot Oslo träffades först av två 28cm kanonprojektiler från Oscarsborgs huvudbatteri.

Fartyget sattes i brand och hennes eldledningscentral förstördes.

Kanonen 'Moses' installerad 1893, kaliber 280mm

Kanonbatteriets besättning hann bara avlossa två skott från de gamla 28cm kanonerna kallade "Moses" och "Aaron", installerade 1893. Båda skotten träffade Blücher. Den tredje befintliga kanonen "Josva" var laddad men saknade besättning.

Kanonen "Moses" fick sitt namn då den hade hamnat i fjorden när den lastades av transportfartyget vid ankomsten till Oscarsborg. Som Gamla Testamentets Moses räddades den ur vattnet.

Brinnande och i det närmaste försvarslös seglade "Blücher" vidare och träffades av 15cm granater från Kopås batteri på fastlandet. En av granaterna förstörde hennes styrsystem och tvingade besättningen att styra genom växelvis aktivering av styrbord och babord maskiner. "Blücher" saknade eldledning och sköt okontrollerat åt alla håll, sänkte ett oskyldigt handelsfartyg, träffade hus på landbacken och dödade två damer i Dröbak.

"Blücher" glider nu med möda fram mot Oscarsborgs torpedbatteri på Kaholmen Nord, som också varit obemannat - men överste Eriksen hade under kvällen tagit kontakt med den sedan 13 år pensionerade kommendörkaptenen Andreas Anderssen som bodde på östra sidan sundet, i Dröbak. Anderssen hade tjänstgjort vid torpedbatteriet 1909-1927.

Han drog på sig sin uniform från 1:a världskriget, tog sig i en båt över sundet och ställde upp. När han ser den brinnande "Blücher" komma glidande ringer han upp överste Eriksen på fälttelefonen och frågar på god norska: "Skal hun torpederes?". Enligt loggen svarade Eriksen: "Torpedobatteriet skal avgi torpedoskudd". Ryktet säger att den muntliga versionen var: "Visst fanden skal der skytes skarpt!"

9:e april 04:30

Anderssen skickade då iväg två 40 år gamla torpeder som båda oväntat fungerade och träffade "Blücher". Den ena tog död på kryssarens maskiner, den andra träffade fartygets torpedlager och orsakade våldsamma explosioner. Det bidrog till slutet för det nästan nya fartyget, som tagits i bruk endast 6 månader tidigare. Det finns en mera detaljerad beskrivning av händelserna, hos Wikipedia: Battle of Drøbak Sound

Torpedbatteriets Anderssen lyckades få in två fullträffar som bidrog till sänkningen av "Blücher". Hon sjönk kl 06:22 den 9:e april 1940, på 90 meters djup.

Vad som tycks ha sänkt "Blücher" var dock branden, orsakad av artilleriskotten, som nådde ett ammunitionslager - och som sprängde ett stort hål i skrovet.

Tunga kryssaren Blücher sjönk 9:e april 1940 kl 06:22

9:e april 06:22

"Blücher" sjönk, c:a 1400 man räddades medan c:a 800 gick ner med fartyget eller dog i brännande olja. Däribland några från de grupper som enligt planen skulle besätta Oslo och ta till fånga kung och regering. Många döda var ordinarie besättningmän. Kaptenen gav personerna med specialuppdrag företräde vid livbåtarna. Resten av armadan fann det lönlöst att försöka passera Oscarsborg, och beslutade avvakta Luftwaffes neutralisering av fortet.

Tyska Luftwaffe utsatte nu Oscarsborg för häftiga bombanfall. Bombernas effektivitet var det si som så med. Ingen dog, ingen skadades och alla vapen var intakta efter de tyska anfallen.

Bombningen av Oscarsborg festning 9:e april 1940

Så småningom tog sig tyskarna in på Oscarsborg och förundrade sig storligen över det faktum att ingen på fortet hade fått en skråma under bombningarna. Luftwaffe hade släppt fler än 500 bomber över Oscarsborg.

Det lilla antalet norska militärpersoner som befann sig i området räckte inte ens till att ta hand om skadade och döda från "Blücher". De skulle ha tagit till fånga de räddade tyskarna. Överlevande officerare från den tyska specialstyrkan bekymrade sig inte om fartygets skadade och döda. De tog sig därför ganska raskt upp till huvudvägen mot Oslo, där de med vapenmakt rekvirerade förbipasserande fordon. Några kom därför fram till Oslo utan större försening - och tog in på hotell Continental. Även de i Son landsatta soldaterna tog sig sammaledes till Oslo på huvudvägen.

Senare på dagen den 9:e april anlände c:a 900 väl rustade, flygburna tyska trupper till Fornebu flygfält vid Oslo. Till en början erfors problem med vädret och flygfältets kulsprutenästen, som gjorde motstånd tills ammunitionen tog slut. Försvarets besparingskampanj tycks inte ha lämnat pengar för ammunitionsbehov utöver ett par timmars krig.

Sedan marscherade de tyska trupperna in i Oslo med hornmusik i spetsen, medan invånarna tittade på med förvåningens finger i häpnadens öppna mun. Se tyskarnas propagandafilm. Norska regeringen hade visserligen tutat i sina undersåtar att någon hotbild inte fanns men vad man nu såg var på gränsen - även om det inte liknade ett traditionellt hot. Fienden påstod att den kom som vän, för att rädda Norge från engelsmännens onda avsikter.

Vidkun Quisling, som av tyskarna Schreiber och Scheidt samt "norska" Hagelin blev överbevisad om att han hade Hitlers fulla förtroende, beslutade på eftermiddagen 9:e april att genomföra en statskupp och utnämnde sig själv till norsk statsminister genom ett radiotal till Norges folk kl 19:30.

Talet upprepades kl 22:00 samma kväll. Sändningarna hördes inte över hela landet men det var inte så viktigt, Quislings statsministerstatus varade inte länge. Schreibers och Scheidts stöd åt Quisling visade sig var av mera personlig än officiell karaktär. Läs mera under punkterna 7.6 - 7.10 här nedan.

Det fortsatta kriget i Norge var en annan historia. Hitler, som från början hävdade att han kom som vän för att försvara Norge mot engelsk invasion, tröttnade på motståndet efter 3 veckor och förklarade krig mot Norge. Engelska, franska och polska styrkor anslöt sig norrut till de norska under perioden från 10:e april fram till 7:e juni då de drogs tillbaka för att sättas in i kriget mot Tyskland på andra håll. Den närmast obefintliga norska styrkan vid Narvik lämnades ensam kvar, i en hopplös situation.

Genom insatsen från Oscarsborgs alerta kommandant och besättningar hade dock kung och regering fått det andrum som behövdes för att ta seg ut ur angreppszonen. Efter flera förflyttningar inom landet lämnade de Norge den 7:e juni och upprättade en exilregering i England. De tog med sig guldreserven (50 ton!).

Vad har händelserna i Norge före och under 9:e april 1940 med den svenska försvarsdebatten att göra? Jo, händelserna visar hur regering, utrikesminister, försvarsminister, försvarsledning och parlament hade fått det mesta om bakfoten - och bör fungera som varnande exempel.

På en betygsskala från 1 till 10, där 1:an är reserverad för dem som gjorde allt fel, torde de flesta politiker förtjäna som högst en 2:a eller 3:a. De hade gett militärledningen förhållningsorder och utrustningsnivå som i bästa fall borde leda till en smärre katastrof, i sämsta fall till en stor sådan.

Att det trots allt blev en sorts mobilisering i vissa regioner berodde helt och fullt på "privata" initiativ, och att den regering som på rockuppslaget bar antimilitaristernas klubbmärke "Det brukne gevær" inte hade lyckats ta hela iniativlusten från samtliga officerare.

Den 10:e juni kapitulerade 6:e divisionen - de sista norska försvararna - utan villkor. Från London fortsatte kung och regering att i exil leda norska styrkor som utanför Norge deltog i de allierades offensiv mot Hitlers Tyskland.

7.6 FÖRVALTNINGEN AV LANDET NORGE, 1940-45

När Norge kapitulerat uppstod ett politisk dilemma. Kungen och Nygaardsvolds regering hade etablerat sig i exil, i Storbritannien. I Norge hade den tyska ockupationsmakten problem. Man hade urprungligen meddelat att man kommit som vän för att rädda Norge från det engelska krigshotet. Det var önskvärt att etablera en lokal styrelseform som rimmade någorlunda med det påståendet.

Men redan 9:april 1940 tog Quisling initiativet. Han gjorde statskupp, bildade regering och upphöjde sig själv till statsminister.

Vi citerar "Store Norske":

Quislings forsøk på regjeringsdannelse ble en fiasko, for ingen, hverken i embetsverket, i næringslivet eller i organisasjonene ville ha noe med han og hans regjering å gjøre. Det var åpenbart at det kunne gå mot fullstendig kaos i den sivile forvaltning i de tysk okkuperte områdene med Quislings selvoppnevnte regjering."

Det var inte riktigt vad Hitler hade tänkt sig, Quisling och hans första regering blev avpolleterad redan 15:e april 1940. Han ersattes av Administrasjonsrådet, som tillkom genom initiativ av Paal Berg och leddes av Ingolf Elster Christensen. Etableringen genomfördes av norska Høyesterett, med stöd av tyska representanter.

Vi citerar igen "Store Norske":

Da Konge, regjering og Storting var på flukt, var det bare Høyesterett av de tre statsmakter som var til stede i Oslo. Høyesterettsjustitiarius Paal Berg tok initiativ til å få dannet et sivilt myndighetsorgan for å lede administrasjonen i de områder som tyskerne hadde besatt. Dette organ skulle ikke være ei regjering, det skulle ikke ha politiske funksjoner, men bestå av embets- og tjenestemenn som skulle holde samfunnsmaskineriet i gang.

Den 15. april ble et Administrasjonsråd dannet som skulle lede den sivile forvaltning i de besatte områder. Alle medlemmer var gode nordmenn som var lojale mot Konge og regjering."

Från 15:e april och fram till slutet september 1940 spelade Høyesterett en central roll i det politiska skeendet, och som "höyesterettsjustitiarius" föll större delen av ansvaret på Paal Berg.

Dessutom var Berg vid krigsslutet chef för den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten. Efter kriget - i 1945 - framstod Berg som en attraktiv statsministerkandidat men lyckades inte samla en regering. Uppdraget gick istället till Einar Gerhardsen.

Den 22:a september 1940, när Administrationsrådet inte velat följa Reichskommisar Terbovens direktiv, ersatte han rådet med ett antal mera tyskvänliga "Kommisariske Statsråd". Hitler hade ju övergett sin ursprungliga idé, att uppträda som Norges bästa vän och beskyddare. Nu skulle ordningen återställas i ockuperat område, det hade blivit nödvändigt att låta området administreras av personer som gick i ockupanternas ledband.

Den 1:a februari 1942 återinsattes Quisling som "ministerpresident" av Terboven. Quislings inflytande förblev dock begränsat, han styrdes till 100% av Reichskommisar Josef Terboven.

Nygaardsvolds exilregering hade meddelat, att vid krigsslutet ville den omedelbart avgå. Det skedde ju också, när den tyska ockupationen avvecklades 7-8:e maj 1945 - genom Tysklands kapitulation. Det blev ett brådskande ärende, att samla ett nytt Administrationsråd som skulle fungera som tillfällig regering fram till nyval vid första möjliga tidpunkt.

Vi citerar än en gång "Store Norske":

Det var også enighet om at ei brei samlingsregjering, som først og fremst skulle ha administrative oppgaver, skulle dannes og sitte inntil nytt stortingsvalg kunne avholdes. Kong Haakon fikk det råd å anmode Paal Berg, høyesterettsjustitiarius og leder for Hjemmefronten, om å danne denne regjeringen.

Da regjeringslisten skulle sammensettes, oppstod det motsetninger av forskjellige slag blant parlamentarikere, representanter for de som hadde vært ute under krigen, de som hadde vært med i hjemmefronten, de som hadde sittet i tysk fangenskap og andre grupperinger, og flere kandidater ble kastet. Til slutt bad Berg seg fritatt for oppgaven, uten at han egentlig hadde prøvd å tvinge gjennom sine krav og ønsker."

7.7 LANDSFÖRRÄDAREN

Med tanke på diskussionerna kring FRA-lagen i Sverige kan man undra om inte läget varit annorlunda om Norge hade haft en fungerande underrättelseorganisation. Förutsatt att den inte neutraliserades med en lagstiftning i syfte att hindra organisationen att kontrollera landets egna medborgare - av typen Vidkun Quisling och hans hejdukar i partiet Nasjonal Samling, där i stort sett alla var norska medborgare.

Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling (1887-1945) var norsk militärattaché i Petrograd 1918-19 och i Helsingfors 1919-21. Han grundade 1930 en fascistisk rörelse som kom att benämnas Nasjonal Samling.

Han var norsk försvarsminister 1931-33 och ställde i stortingsvalen 1933 och 1936 upp som ledare för Nasjonal Samling men med ett för honom mediokert, för inte att säga katastrofalt, resultat.

Efter det tyska anfallet 9:e april 1940 försökte Quisling genom statskupp ta makten, men han gjorde sig snabbt omöjlig och redan 15:e april ersattes Quislings "regering" med ett Administrationsråd.

Den 1:a februari 1942 återinsattes Quisling som "ministerpresident" av Terboven. Quislings inflytande förblev begränsat, men han framstod som prototypen för en landsförrädare. Den såkallade "statsakten" på Akershus fästning anordnades i första hand som en PR-tillställning till Terbovens ära. Det lyckades nog inget vidare. För Quislings del blev det en pampig bekräftelse på hans landsförräderi.

Quislings manövrer för att få audiens hos Hitler var en komplicerad historia, läs mera under punkterna 7.8 - 7.10 här nedan. Oddvar Høidal har i sin bok "QUISLING" (ISBN 82-00-18401-3) redovisat sin forskning i saken.

Villa Grande på Bygdø vid Oslo, som Quisling tog i besittning när han blev utnämnd till "ministerpresident" 1942. Han döpte huset "Gimle" (gudarnas boning).

Som en kontrast hyser byggnaden numera en permanent utställning kring nazismens mest avskyvärda brott.

Quislings residens 'Gimle', ex 'Villa Grande'

Quislings förkärlek för ord och symboler från vikingarna och från medeltiden kom även till uttryck vid hans bildande av en egen vaktgrupp, en paramilitär organisation som han kallade Hirden. Den motsvarade Hitlers "SA" (SturmAbteilung) och var bl a behjälplig med hämtning av norska judar som skulle skeppas till koncentrationsläger. Begreppet "Hird" var namnet på kungars livvakter under medeltiden.

Quisling ville inte vara sämre än Hitler. Som symbol för "Hirden" valde han emellertid solkorset med svärd, istället för hakkorset. Solkorset har varit använt i Norden i olika sammanhang sedan bronsåldern men från och med 2:a världskriget blev det en föraktad symbol i Norge.

Quislings partifana, gult kors på röd botten

Quislings fascistparti "Nasjonal Samling" ståtade med en fana som ser ut som en kopia av den skånska flaggan. Fascisternas missbruk av gult kors på röd botten har i Norge orsakat en viss skepsis riktad mot Skånelands flagga.

7.8 QUISLINGS KONTAKTER I "TREDJE RIKET"

Quisling reste under december 1939 till Tyskland och samtalade bl.a. med storadmiral Raeder och Hitler. Quisling besökte Hitler såväl 14:e som 18:e december. Resultatet blev, att Hitler överbevisades om nödvändigheten av en invasion i Norge, i första hand för att säkra den svenska malmens transport via Narvik. Raeder och Hitler tycks har varit imponerade av det faktum att Quisling varit Norges försvarsminister.

Der Führer Adolf Hitler tog imot Quisling två gånger i 1939, 14:e och 18:e december. Vid Quislings första möte med Hitler deltog även Hagelin, storadmiral Raeder, general Keitel, general Jodl och korvettenkapitän Karl von Puttkammer, Hitlers marinadjutant. Raeder höll ett orienterande föredrag där han klargjorde, att Quisling var redo att ta över norska regeringsmakten och anhålla om militärt stöd från Tyskland. Quisling var dessutom beredd att med Wehrmacht diskutera de militära förberedelserna för en ockupation av Norge.

Storadmiral Erich Raeder var en av de kanaler som Quisling utnyttjade för att nå fram till Hitler. Quisling och Hagelin mötte Raeder den 11:e december 1939. Mötet var lyckat, Raeder blev överbevisad och i ett samtal med Hitler ställde han sig bakom Quislings samarbetsförslag. Hitler blev intresserad och kallade Quisling till audiens den 14:e december. Raeder ställdes 1945 inför Nürnbergtribunalen och blev anklagad för anstiftan av ett angreppskrig, genom sitt deltagande i planering av angreppet på Norge. Raeder dömdes till livstids fängelse men han frigavs 1955 pga sjukdom. Han dog 1960.

Reichsleiter Alfred Rosenberg, utsågs 1933 av Hitler till chef för "Aussenpolitische Amt der NSDAP" (APA). Via Rosenbergs underordnade Scheidt kunde Quisling utnyttja Rosenberg som språngbräda för att nå direktkontakt med Hitler. Efter Tysklands nederlag i 1945 anklagades Rosenberg av Nürnbergtribunalen för konspiration och brott mot freden. Vidare för att ha planlagt, startat och genomfört angreppskrig, samt för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tribunalen dömde Rosenberg till döden genom hängning.

Hans-Wilhelm Scheidt var 1939-40 ledare för Norden-avdelningen inom Rosenbergs organisation, och följaktligen den som höll kontakten med Vidkun Quisling och Albert Viljam Hagelin. Under 1940, såväl före som efter invasionen, befann sig Scheidt i Norge på uppdrag av Hitler. Som en följd av sina täta kontakter med Quisling fick Scheidt en nyckelroll i förberedelserna för, och genomföringen av, invasionen i Norge. Hans politiska omdöme var nog inte det bästa. Utan större kunskaper om norska förhållanden gick han in för Quislings sak med liv och lust.

Korvettenkapitän, Marineattaché Richard Schreiber

Richard Schreiber, "Korvettenkapitän" och tysk marinattaché i Oslo som rapporterade till storadmiral Raeder. När Terboven stängde tyska legationen blev Schreiber adjutant hos kommanderande tyska admiralen Boehm i Norge. Schreiber samarbetade med Scheidt och Hagelin, och hjälpte till att ordna mötet mellan Quisling och storadmiral Raeder. Den 9:e april 1940 sågs Schreiber och Scheidt uppträda tillsammans. Samma dag träffade Schreiber Quisling förste gången. Som sin chef storadmiral Raeder arbetade Schreiber aktivt för att låta Quisling få makten i Norge.

Albert Viljam Hagelin var affärsman, operasångare och norsk politiker (Nasjonal Samling). Hans far var svensk, hans mor dansk, men han var norsk medborgare. Hagelin var 1939 mer eller mindre bosatt i Dresden, Tyskland. Hagelin var Quisling behjälplig i kontakterna med tyska politiker och militärer, och inte minst med Adolf Hitler. Han blev handelsminister i Quislings första regering den 9:e april 1940, och inrikesminister i Quislings andra regering (1942-). Hagelin blev, liksom Vidkun Quisling och Ragnar Skancke, dömd för landsförräderi och arkebuserad 1945.

7.9 LANDSSVIKOPPGJÖRET

Det norska landssvikoppgjøret efter 2:a världskriget omfattade rättegångar mot bl a medlemmar av det nationalsocialistiska partiet Nasjonal Samling (NS) och tyskarnas kollaboratörer i Norge. Det började med omfattande arresteringar omedelbart efter den tyska kapitulationen den 8:e mai 1945.

I Sverige har vi ett antal politiker som anser, att söka förrädare bland svenska medborgare är en meningslös aktivitet. Förmodligen tror man, att här finns så få och betydelselösa kandidater, att man bör lagstifta mot en sökning. Det anses viktigare, att alla svenska medborgare av integritetsskäl klassificeras som ofarliga.

1940 års norska regering tycks ha haft en liknande uppfattning - men i motsättning till dagens Sverige tycks där inte ha funnits någon avvikande åsikt. I avsaknad av en användbar underrättelseorganisation fanns där ingen med kunskaper och auktoritet som kunde bekräfta eller korrigera regeringens gissningar.

I Norge konstaterades, tyvärr först efter kriget, att 92.805 misstänkta landsvikare borde granskas. Resultatet blev, att omkring 50.000 straffades. Dömda till döden 45 personer, fängelse ungefär 17.000, övriga dömdes till böter av varierande storlek.

Det stora antalet dömda norska medborgare/landsförrädare bör representera en väckarklocka för dem bland våra egna politiker, som med lagstiftning vill förbjuda säkerhetstjänstens kontroll av svenska medborgare.

Med domarna följde förlust av medborgarliga rättigheter, liksom rösträtt, vanligen för en period om tio år.

"Frontkjempere" (4 894) dömdes för landssvik, inte för gärningar utförda i tysk tjänst.

Dödsdömda blev 12 tyska medborgare jämte 25 norrmän varav 11 från Rinnangruppen.

Sista dödsdomen verkställdes i augusti 1948. De fyra sista av urpsrungliga 80 livstidsfångar benådades i oktober 1957.

ÅTGÄRD	LANDSSVIK	KRIGSFÖRBR
DÖDSDOM	30	15
FÄNGELSE	17000	66
D:O FORELEGG*	3120	0
ANNAT STRAFF	3450	0
D:O FORELEGG*	25180	0
FRIKÄNDA	1375	5
ÅTALSEFTERG.	5500	0
SAKNADES BEVIS	37150	261
SUMMA	92805	342

* "Forelegg" är den norska metoden för strafftilldelning utan föregående åtal och rättegång. Av polis eller annan utredande myndighet "föreläggs" den skäligen misstänkte ett bestraffnings-förslag, som han eller hon erbjuds acceptera. Avböjer den misstänkte, går ärendet till åtal och rättegång.

Det bör dock nämnas, att rättegångarna i efterhand utsattes för kritik. Det fanns jurister som tyckte, att Quislings dödsdom inte var juridisk korrekt. Han borde istället ha frikänts pga psykisk sjukdom. Som exempel på de diskussioner som följde domsluten finns på YouTube en video där bl.a. statsminister Gerhardsen vädrar sin uppfattning.

7.10 NEKROLOGEN

Efter krigsslutet dömdes Vidkun Quisling av norsk domstol till döden och arkebuserades. Hans arv till eftervärlden blev ett nytt ord: en "quisling" blev synonymet för en landsförrädare.

Den norske politiske tecknaren Ragnvald Blix (pseudonymen Stig Höök) presenterade under 1944 i GHT en numera berömd ritning av Quisling - som med nazisthälsning vill passera vaktchefen vid Hitlers tillhåll:

Vaktchefen: Halt, hvem der!
Quisling: Jeg er quisling!
Vaktchefen: Javel, men hva heter De?

Tillhörande ritning och flera finns att beskåda på adressen www.satirarkivet.se.

Från vänster Heinrich Himmler, ministerpresident Vidkun Quisling och handelsminister Albert Viljam Hagelin i Quislings regering. Såväl Quisling som Hagelin dömdes som landsförrädare till döden efter kriget, och avrättades.

Himmler var den som bildade organisationen SS (Schutz-Staffel) och blev så småningom chef för Gestapo. Han blev arresterad av de allierade i 1945, och begick självmord.

7.11 FRA-LAGEN

I Sverige har vi idag ett antal politiker som tycker att svenskt medborgarskap skall inkludera en frisedel som medger att quislingar och femtekolonnare får arbeta i fred inomlands, utan risk för kontroll och avlyssning. Precis som i Norge 1940, men i Sverige kallas det att skydda medborgares integritet, och man vill göra det obligatoriskt genom lagstiftning.

Samtidigt slopar dessa integritetsskyddande politiker alla hänsyn till majoriteten av landets medborgare, den majoritet som blir offer för de kriminella handlingar som kan sättas i verket av illojala svenska medborgare med den föreslagna lagändringens stöd - utan insyn från de institutioner som ansvarar för landets säkerhet och försvar.

Att man på 30-talet i Norge saknade politisk vilja och tekniska möjligheter för att hålla koll på Quisling och hans anhang var en av orsakerna till att landet fick genomlida 5 års tysk ockupation, inklusive en fullständig utplåning av landets norra delar. Att någon i dagens Sverige kan föreslå en lagstiftning som syftar till att låta liknande medborgargrupper operera ostörda under beskydd av lagstiftning - det är obegripligt.

Quisling arkebuserades 1945 efter att ha dömts till döden som landsförrädare. Som en kuriositet kan nämnas, att han 1929 hade belönats av Storbritannien med utmärkelsen Brittiska Imperieorden. Den återkallades så småningom.

Den som anser att FRA-lagen skall förbjuda kontroll av landets egna medborgare bör läsa historien om Rinnangruppen, eller "Sonderabteilung Lola" som uppdragsgivaren GESTAPO kallade organisationen, och den rättegång där 11 medlemmar av gruppen dömdes till döden.

Det är otroligt vad "vanliga" medborgare kan hitta på, och genomföra med stöd av en ockupationsmakt. Gruppens huvudman Henry Oliver Rinnan byggde upp sitt gäng efter 9:e april 1940 i samarbete med ockupationsmaktens hemliga polis, GESTAPO. Även om Norge hade haft en effektiv underrättelsetjänst före 9:e april hade den knappast skäl att intressera sig för den då ensamme Rinnan - men fallet Rinnan visar hur lätt det är även för en misslyckad person att på kort tid rekrytera ett antal medborgare som alla var villiga att förråda sitt land och sina landsmän på de mest avskyvärda sätt.

Fallet Quisling var speciellt. En känd ledare som var norsk medborgare, känd för sina nationalsocialistiska sympatier och som före 9:e april 1940 hade byggt upp en fascistisk partiorganisation i direktkontakt med Hitler, storadmiral Raeder och tyska NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei).

Norge hade ingen användbar underrättelsetjänst, den tjänsten sköttes amatörmässigt av regeringsmedlemmar som sorterade bort all information som inte passade in i regeringens redan etablerade åsikter. Quisling fick syssla med sitt, utan att besväras av en säkerhetstjänst.

I nästan varje land finns det potentiella hot från personer som med olika motiveringar vill störta regeringen och/eller försvaga landets försvar mot inre eller yttre fiender - och som inte drar sig för att hämta sina vapendragare från utlandet. Personer som är medborgare eller som söker medborgarskap för att kunna fullfölja sina planer med mindre risk för upptäckt.

Som exemplen Quisling och Rinnan visar, ger medborgarskap inte någon garanti för lojalitet. Tvärtom, vid angrepp utifrån är det just den illojala gruppen bland landets egna medborgare som utgör det största hotet mot landets självständighet och lojala medborgares säkerhet.

Innehav av viktiga positioner i samhället får heller inte automatiskt frita en medborgare från all kontroll. Det är just i denna grupp som risken är störst att hitta personer av typen Quisling - som har ambitionen att med alla medel förbättra sin maktposition. Farligast torde före detta makthavare vara, de som av en ny regering är avpolleterade - eller placerade i avsides positioner.

7.12 FÖRÖDELSE

Förödelsen orsakad av krigshandlingarna i Norge under 1940 var relativt småskalig, jämfört med tyskarnas behandling av norra Norge under 1944 - när de av ryssarna trycktes tillbaka från området nära Murmansk och finska Lappland samt retirerade söderut i Norge. Dessutom hade ryssarna bombat Kirkenes, Vardö och Vadsö.

Reichskommisar Josef Antonius Heinrich Terboven

Josef Terboven var en hatad man i Norge, och var heller inte särskilt respekterad av sina landsmen. Som Reichskomisar styrde han Norge som en diktator, även sedan Quisling återinsatts som ministerpresident. Terboven bygde Falstad och Bretvet koncentrationsläger, och var den som drog igång - och tryckte på - ödeläggelsen av Finmark och Troms. När de tyska trupperna gav upp i Norge 8:e maj 1945 begick han självmord med en sprängladdning på 50 kg i en bunker vid Skaugum.

Den 28:e oktober 1944 skickade Hitler ut följande "Führerbefehl", som en bekräftelse på Reichskomisar Terbovens minst sagt omänskliga plan:

"På grunn av befolkningens ringe beredvillighet til frivillig evakuering har der Führer samtykket i Reichkommisars forslag og befalt at hele den norske befolkning østenfor Lyngenfjord for sin egen sikkerhets skyld skal tvangsevakueres og alle boliger nedbrennes, respektive ödelegges. Øverstkommanderende for Nord-Finland er ansvarlig for at Führerbefalingen gjennomføres hensynsløst. Medlidenhet med befolkningen er ikke på sin plass."

Det var den brända jordens taktik, som blev den största katastrofen i Norges historia. Hela Finnmark och Nord-Troms län blev lagt öde av tyska trupper. Alla privata, offentliga och industriella byggnader brändes eller jämnades med jorden.

Efter kriget ålades alla norska husägare utanför det drabbade området att betala en "krigsskadeavgift", som skulle finansiera återuppbyggnaden av Nordnorge.

Drygt 50.000 personer evakuerades med tvång och vapenhot från Nord-Troms och Finnmark, medan c:a 25.000 lyckades hålla sig undan och bodde i ruiner och jordhålor. C:a 1000 ensamma barn fraktades söderut till Solör och Odalen.

Wehrmachtgarnisonens befälhavare i Norge, generaloberst Nikolaus von Falkenhorst, fann aktionen varande såväl onödig som utrikespolitiskt belastande. Han opponerade mot Terboven men till ingen nytta, och förflyttades till annan tjänst.

Generaloberst Lothar Rendulic blev i juni 1944 utnämnd till överbefälhavare för tyska trupper stationerade i Finland och Norge. När Finland undertecknade separat fredsavtal med Ryssland tvingades tyskarna lämna landet, varvid Rendulic brände staden Rovaniemi. Han beordrades därefter, som kvalificerad pyroman, att genomföra tvångsevakueringen från Finnmark och Troms.

Vi citerar Store Norske:

Høsten 1944 måtte den tyske hæren som stod inne i finsk Lappland trekke seg tilbake gjennom Finmark. For å forhindre at sovjetiske styrker rykket inn i Norge, bestemte den tyske general Rendulic at hele Finmark og Nord-Troms til Lyngen skulle brennes. Det ble gjort med tysk grundighet, og befolkningen ble drevet på flukt, eller evakuert, som det het."

Resultatet av Rendulics härjningar i Norge blev att 11000 bostadshus, 4700 stall och uthus, 27 kyrkor, 140 bönehus och församlingshus, alla Finnmarks prästgårdar, 21 sjukhus och sjukstugor, 53 hotell och gästgiverier, 306 fiskebruk, 420 affärshus, 60 offentliga administrationsbyggnader, 106 skolor och 230 industri- och hantverksbyggnader blev eldens eller dynamitens offer. Ungefär 400 civila dog som en följd av aktionen.

Dessutom, vägarna förstördes och minerades, 350 broar revs, 22000 telefonstolpar sprängdes. Alla båtar som inte rekvirerades till evakueringen ble antingen förstörda på land eller sänkta. Kajer och fyrar sprängdes. På de flesta ställen slaktades alla husdjur.

Efter andra världskriget dömdes Rendulic för krigsförbrytelser mot civila i Jugoslavien - men frikändes märkligt nog i en liknande rättegång beträffande tvångsevakueringen i Norge, trots det stora antalet döda civila. De allierade ansåg att "den brända jordens taktik" var en tillåten militär aktion.

Vad har nu denna förödelse med Sveriges försvarsinriktning att göra? Nja, den är bara ett exempel på vad som kan hända när man inte har ett starkt invasionsförsvar, och dessutom saknar ett avtal med en extern försvarsmakt som avskräcker potentiella angripare från att ge sig på Sverige. En sådan försvarsmakt finns numera. Den heter NATO men många svenska politiker, precis som de norska i 1940, tror fortfarande att alliansfrihet är ett tillstånd som skyddar det egna landet mot krig och ockupation.

7.13 EFTERDYNINGAR

Efter kriget, i 1945, kom en våg av beröm och anklagelser. För att åstadkomma en nollställning började man med att suspendera samtliga norska officerare - inför en granskning och klassning av var och en. Klasserna tycks ha varit:

Hjältar
Godkända
"Finner at det ikke er grunn til å gjøre rettslig ansvar gjeldende".
"Landssvikere"

Klassning 3 måste ha varit mindre positiv än "Godkänd", den kan ha använts i de fall då den klassificerande organisationen antingen (a) hade noterat förekomsten av obekräftade, respektive obevisbara, negativa rapporter/rykten eller (b) hade egna, känslomässiga skäl att inte gilla den klassade.

Oberst Eriksen och kommandørkaptein Anderssen var redan pensionerade och hamnade därför inte bland de suspenderade, men båda utnämndes till hjältar såväl av Sjøforsvarets Overkommando som av norrmän i allmänhet - de två kandiderade till Krigskorset med sverd.

Kommandørkaptein Andreas Anderssen tilldelades samma medalj som oberst Eriksen - men tyckte förmodligen att det var "hans" torpeder som sänkte Blücher, inte kanonbatteriets träffar. Men, han hade inte vågat ta initiativet utan bad Eriksen om tillstånd att skicka iväg sina torpeder. Det var Eriksen som hade motet och tog risken att beordra torpedsalvan: "Visst fanden skal der skytes med skarpt!"

Oberst Eriksen belönades med motiveringen:

Under disse forhold, da den alminnelige situasjon ellers syntes uklar, viste oberst Eriksen utmerket dømmekraft, ansvarsbevisst och resolutt opptreden som leder, samt også personlig uforferdethet i striden. Han overvåket personlig ledelsen av festningens hovedbatteri fra en av traversene på Søndre Kaholmen."

Kommandørkaptein Anderssen belönades för "kaldblodig, dyktig og vel beregnet ledelse av torpedobatteriet". Han drabbades dock av stroke och dog i slutet på december 1945.

7.13.1 MEDALJSTRIDEN

Medaljutdelningarna framkallade hätska diskussioner. Ett sammandrag av såväl händelserna som deras bakgrund hittar du på en separat sida: Äras den som äras bör

7.14 HOTBILD, MOBILISERING OCH UPPRUSTNING

Att basera upp- eller nedrustning på den aktuella eller kortsiktiga hotbilden är mindre intelligent än att singla slant. Med slanten har man hela 50% chans till rätt beslut. Den enda säkra kunskapen om dagens hotbild är att den är en dagslända. Som långsiktigt beslutsunderlag i rustningsfrågor är den helt oanvändbar.

I Norge kikade regeringen ut genom fönstret under hela 1939, och den var oförmögen att identifiera det minsta lilla hot mot landets säkerhet. Varken Tysklands annektering av Österrike, Sudetenland och Tjeckoslovakien eller angreppet på Polen oroade. I den norska regeringens sinnesvärld var Tyskland fortfarande en vänligt sinnad nation som aldrig skulle ge sig på Norge med militära medel. Bland norska regeringsmedlemmar härskade ständigt uppfattningen, att hot saknades.

Fram till och med den 8:e april 1940 stod nedrustning fortfarande högt på den norska dagordningen. En stressad utrikesminister Koht hade avvisat den helt korrrekta svenska underrättelsen om en stor invasionsstyrka på väg att invadera Norge, täcknamn Weserübung.

Den 8:e april blev tyska trupptransportfartyget "Rio de Janeiro" sänkt av en polsk ubåt utanför Norge. Norska fiskare rapporterade att uniformerade tyska soldater hade räddats vid förlisningen. Soldaterna hade glatt berättat att de var på väg att landsättas i Bergen, för att rädda Norge från engelsmännen. Den norska regeringen reagerade fortfarande inte.

Klockan 23:07 den 8:e april, medan den norska regeringen fortfarande höll en knapp på tyskt vänskap, meddelade den norska patrullbåten "Pol III" i yttre Oslofjorden att "flere fartøyer trenger frem". Hon sköt ett varningsskott, samtidigt som hon skickade upp signalraketer för att varna kringliggande befästningar. Sedan rammade hon en av främlingarna.

Det visade sig vara tyska "Albatros" som besköt henne med sina kulsprutor. "Pol III" sattes i brand, besättning och kapten tvingades lämna fartyget i en liten båt som välte, varvid den sårade kaptenen Welding Olsen drunknade. "Albatros" plockade upp de överlevande och fortsatte färden mot Oslo efter att ha sänkt "Pol III" med 20mm kanoneld.

Fiskefartyget 'Arnøytrans' ex bevakningsfartyget 'POL III'

Trodde man, men "Pol III" höll sig flytande och reparerades. Till en början tjänade hon tyska Kriegsmarine, men efter kriget byggdes hon i flera omgångar om till fiskefartyg.

"Pol III" blev en överlevare vars historia finns att läsa på Internet. På bilden ses hon i sitt absolut bästa skick som fiskefartyget "Arnøytrans" på 2000-talet.

Incidenten blev startskottet till ett med hast sammankallat regeringsmöte strax efter midnatt. Till en början kunde församlingen inte besluta, om det var skarpt läge eller bara ett missförstånd. Det var först när en ny rapport om inkräktare mottogs från området kring Bergen som regeringen och militärledningen fann orsak att komma överens om mobilisering.

Det blev dock en halvmesyr. Endast vissa distrikt mobiliserades och det norska regelverket tillät därför inte "allmän" mobilisering, med kallelse via radio och tidningar. Det blev "delvis" mobilisering som, enligt reglerna, bara fick genomföras per brev. Här satt Norges högsta och förmodat mest intelligenta ledare och fattade ett synnerligen originellt beslut, när fienden redan befann sig på norskt territorium.

Då - på morgonen 9:e april - gläntade den norska regeringen åter på fönstret. Vad såg man? Jo, det var plötsligt fullt krig med sjöslag mellan England och Tyskland, tyska marinen är på väg med en armada in genom Oslofjorden, tyska trupper och utrustning sätts i land och besätter Moss och Horten. Övriga tyska sjöstyrkor besätter Arendal, Kristiansand, Egersund, Bergen, Trondheim och Narvik. Luftburna styrkor besätter Oslo/Fornebu och Stavanger/Sola. Senare samma dag utropar sig Quisling till norsk statsminister och håller radiotal i Norsk Rikskringkasting. Allt på en enda vårdag.

Nu var hotbilden plötsligt helt tydlig. Med andra ord, det var dags för upprustning.....

7.15 UPPRUSTNING?

Idag kan man höra svenska politiker som i likhet med Nygårdsvolds norska regering på 30-talet inte kan identifiera möjliga hot från omgivningen, och därför stöder fortsatt nedrustning med brasklappen "rusta upp kan man göra när det blir nödvändigt". De försvarar, och vill genomföra, sina nedrustningsidéer sålänge det enligt deras uppfattning saknas bombsäkra bevis på existensen av allvarliga och omedelbara hot mot rikets säkerhet. Därmed blir de själva en viktig del av hotbilden.

Norska statsministern Nygaardsvold och hans utrikesminister Koht såg på upprustning på det viset, och de är knappast de enda politiker i sitt slag som - vare sig förtjänt eller inte - hamnat i regeringsställning. Olustigt nog tycks beviskravet slopas i sin helhet när det gäller politikers egen bedömning av hotbilden, medan beviskravet är långt utöver 100-procentigt när det gäller nödvändigheten av upprustning eller mobilisering.

Med andra ord ser vi vissa likheter mellan Norge 1939-1940 och dagens Sverige, på den rustningspolitiska sidan. Den huvudsakliga skillnaden är att i dagens situation är det ett högteknologiskt försvar som behöver rustas upp, kompletteras eller bytas ut. Det räcker inte att, som på 1800-talet och en bit in på 1900-talet, köpa eller tillverka nya gevär, kulsprutor, en och annan kanon - och ett minimum av ammunition.

Det räcker heller inte att plocka fram materiel som legat i malpåse så länge att den blivit utdaterad i jämförelse med angriparens modernare utrustning, och många som var tränade att hitta eller använda materielen har passerat pensioneringsåldern eller är döda.

Efter en långtgående nedrustning kan det i framtiden krävas en 10-årsperiod av våldsamt kostsamma investeringar för återställande av ett någotsånär avskräckande försvar. Nya specialister måste anställas och utbildas för hantering och underhåll av komplicerad utrustning.

Därtill kommer att Sverige hyser ett antal högröstade individer som anser att den inhemska vapenproduktionen och delar av underrättelseverksamheten skall helt eller delvis läggas ner eller förbjudas genom lagstiftning.

8. LEVERANSER

Lägger vi ner vår inhemska vapenproduktion är inköp från utlandet inget långsiktigt alternativ. Vi kan inte lita på leverans av utländsk materiel, inte ens om beställningen gjordes i vad som troddes vara god tid. Leverantörslandet kan också behöva rusta upp och prioriterar leveranser till den egna militären. Riktigt illa kan det bli om Sverige och leverantörslandet hamnar på var sin sida i en uppseglande konflikt, då blir det även ett akut problem med reservdelar till tidigare leveranser.

Beträffande leveranstider kan vi extrapolera från 2010 års verklighet, som bland annat omfattar Försvarets beryktade upphandling av helikoptrar. Räkna även med mycket smärtsamma prishöjningar på vapen och vapensystem när brådskande leveranser efterfrågas.

9. ÄRAN I BEHÅLL

En politiker som vill ha äran i behåll ser till att försvarets resurser ständig hålls på en nivå som medger att våra regeringsmedlemmar inte ljuger när de säger att "Vår beredskap är god". Det kan aldrig vara fallet med medlemmar av den regering som enat sig om uttalanden i likhet med "Upprustning skall ske när en hotbild gör det nödvändigt". Så här ser sanningen ut:

Antingen har man ett försvar som fungerar avskräckande i alla tänkbara framtida lägen - eller man har ett upprustningsbehov som man ALDRIG hinner fylla innan det är för sent!

10. GOTT RÅD

Ett gott råd till Sveriges politiker. Glöm dagens hotbild eller avsaknad av en hotbild. Lägg istället ner arbete på att göra en realistisk bedömning av hur mycket tid som behövs för att återställa försvaret till avskräckande skick efter genomförd nedrustning. Ta med en nedlagd svensk försvarsindustri i beräkningen. Om svaret är kortare tid än 10 år, sudda och gör bättre!

Gör sedan en beräkning av den tid det kan ta för en väl rustad närliggande stormakt att placera en övermakt i svenska hamnar och på svenska flygfält, när våra nedrustningar är genomförda. Om den beräkningen visar mer än någon dag, gör om den och räkna rätt!

Det torde inte vara svårt att komma fram till slutsatsen att nedrustat är nedrustat, det finns absolut ingen möjlighet att rusta upp inför ett angrepp. Om det över huvudtaget är önskvärt att ha ett svenskt försvar som får en möjlig fi att tveka, då måste det försvaret byggas upp utan att vänta på en hotbild.

Det krävs ett så starkt försvar att det är tydligt avskräckande. Ett halvdant försvar avskräcker inte en potentiell angripare - och om vi använder det mot en övermäktig fiende är det lätt att förutse resultatet. Döda, sårade, materiell förödelse och i slutet en villkorslös kapitulation. Ett ensamt Sverige kan aldrig vinna mot en rustad stormakt som av någon anledning vill inkludera Sverige i sitt imperium.

Därför är det inte svårt att konstatera, att NATO är det enda nu existerande alternativet - om Sverige skall säkras mot potentiella angripare. Att vifta med skylten "alliansfritt" är lika med "kom och ta oss".

11. UNDERRÄTTELSEORGANISATIONEN

Så länge drömmen om ett neutralt och alliansfritt Sverige kontrollerar Riksdag och Regering lär det stanna med att vi får hålla oss med ett låtsasförsvar. I en krissituation har vi det försvar vi har, och det måste vi skaffa oss långt innan vi har en aning om när det behövs.

Framförallt måste vi se till att vi har en väl utbyggd underrättelseorganisation, som kan fortlöpande och utan fördröjning informera oss om potentiella inkräktares avsikter, och som inte minst kan hålla ett öga på Sveriges inre fiender och medlöpare. Vi måste kunna slå till mot femtekolonnare innan fienden står innanför våra gränser.

Och vad gör vi? Vi håller oss med politiker som genom lagstiftning vill hindra vår underrättelseorganisation att samla in den information som behövs. Man anser att potentiella landsförrädares integritet är viktigare än landets försvar.

12. EN SVENSK TIGER

Sverige är på många sätt ett märkligt land. Det som borde vara militära hemligheter ventileras i media som om det vore den naturligaste sak.

En potentiell fiende kan spara större delen av sin underrät-telsebudget bara genom att läsa svenska tidningar, lyssna på svensk radio och titta på svensk TV.

De som är ansvariga för rikets säkerhet kan från tid till annan finna det olämpligt att låta alla försvarsdetaljer vara öppet tillgängliga. Men, det behöver inte dröja länge förrän journalister gräver fram och publicerar detaljerna. Lagen skyddar såväl den som lämnat ut information till journalister som journalisterna själva. På så sätt skiljer sig journalisterna från konventionella spioner. De bedriver sin verksamhet med stöd av lagen.

13. VART ÄR VI PÅVÄG?

Politikernas huvuduppgift måste vara, att besluta hur Sverige skall försvaras:

  (1) med egna medel
  (2) med hjälp av en försvarsallians
  (3) inte alls.

Det finns en 4:e möjlighet, en variant av (3) som för närvarande tycks vara vald. Att satsa på ett låtsasförsvar, som fungerar ungefär som ett nyårsfyrverkeri. Det skrämmer ingen men det ser snyggt ut på Försvarsmaktens reklambilder. När dagen kommer, smäller det ett tag - men sedan dör det ut och vi sitter kvar i mörkret vid de rykande resterna och undrar varför vi använde pengar på något så onödigt och farligt.

Uppgifter som cirkulerar på Internet:

Första halvåret 2010, före 1:a juli, kunde Sverige enligt uppgift mobilisera 41.000 militärer, varav 1.300 officerare, 4.700 värnpliktiga samt 35.000 hemvärnssoldater med en beslutad bantning till 22.000. Fördelat på armén, flygvapnet och marinen kunde det knappast kallas ett försvar. Dessutom ansågs det behövas 12 månaders varsel för att hinna med mobilisering av alla 41.000.

Med kortare varsel, exempelvis 2-3 månader, skulle endast c:a 1.980 bli tillgängliga, varav 780 officerare och 1.200 värnpliktiga. Den 14:e januari 2010 beslutade Riksdagen att avskaffa värnplikten i fredstid, per 1:a juli 2010.

Sedan dess finns inga värnpliktiga alls att mobilisera, det dröjer några år innan legosoldater kan anställas/kontraheras och utbildas som ersättning. Det hade beslutats, att samtidigt med värnpliktens avskaffande skall invasionsförsvaret avskaffas och ersättas av en "insatsorganisation" bestående av enbart anställd/kontraherad personal.

Man skulle tro att Försvarsdepartementet hade förberedt övergången genom att anställa nödvändig personal innan värnplikten avskaffades. Så var dock inte fallet. Enligt inriktningsbeslutet borde insatsorganisationen vara fullt bemannad 2014 men en brasklapp har skjutits in i texten.

Intaget av anställd personal kommer inte att vara fullfört förrän tidigast 2015, eventuellt ännu senare. Därefter skall utbildningen slutföras. Enligt Riksdagens inriktningsbeslut (nedan) skall 1700 personer ur insatsorganisationen sysselsättas kontinuerligt i internationella insatser.

Den som vill göra egen research kring inriktningsbeslutet kan börja hos Officersförbundet och Officersförbundets Officersinfo

14. FÖRSVARETS NYA INRIKTNING

Följande text är hämtad från Officersförbundets hemsida mars 2010:

Regeringen fattade den 14:e januari 2010 ett inriktningsbeslut för Försvarsmakten under perioden 2010-2014. Detta tillsammans med de årliga regleringsbreven, samt instruktionen för Försvarsmakten ska numera utgöra regeringens övergripande inriktning. Oppositionen säger numera att de, om de vinner valet, vill utvärdera den avskaffade värnplikten 2011. Grunddragen är:

Värnplikten avskaffas i fredstid från den 1:a juli 2010.
Försvaret ska bestå av anställd personal.
Kostnader för stödfunktioner (personal-, materiel- och logistikförsörjning samt stödfunktioner) ska minskas till förmån för insatsförband med anställd personal.
Insatsorganisationen bör vara intagen 2014, men vissa förband bedöms inte vara fullt operativa vid den tidpunkten.
Förbandsmålsättningar ska i huvudsak fastställas under 2010.
För arméns del ska de nya förbanden i huvudsak vara klara till början av 2015."

14.1 KOMMENTAR

I grunddragen saknas det viktigaste. Vem skall försvaret försvara oss mot? Vad skall försvaret försvara oss mot, och när skall det försvara oss? Om vi inte har något svar på dessa tre frågor, hur kan vi då kunna planera ett försvar? Eller skall vi bita i det sura äpplet direkt, och klart och tydligt erkänna att försvaret helt skall läggas ner och ersättas av en "reducerad insatsorganisation"? Då kan vi inte längre använda orden "försvar" och "försvara", de är avskaffade.

Man försöker att registrera insatser i utlandet som om de vore ett utflyttat försvar av svenskt territorium. Man skall ta kål på potentiella fiender utan att behöva släppa in dem i Sverige först. Därigenom skall man kunna få hjälp av andra, med bekämpning av gemensamma fiender. Det är en synnerligen långsökt förklaring, som är svår att ta på allvar.

Istället drar våra insatstrupper ut till främmande länder - och skaffar oss nya ovänner. Ovänner som är lierade med internationella terrorister.

Därmed är vi tillbaka till grunddragen, i ruta noll. Vad menas med mobilisering av en insatsorganisation, när invasionsförsvaret är avskaffat, och en stor del av insatsorganisationen typ stridande personal befinner sig med sin utrustning på fredsbevarande uppdrag i fjärran land?

En ovanligt stor procent av kvarvarande bemanning torde då bestå av stödpersonal som är anställd eller kontraherad, och utbildad för befattningar inom t.ex. kommunikation, administration, utbildning, fysisk träning, sjukvård, psykologi, logistik, bespisning, fordons- och maskinservice, elektronikservice, flygplansservice, fartygsservice, materialvård, vakttjänst och renhållning, etc.

Dessutom måste semesterfrånvaron beaktas. Stridande och stödpersonal som har tjänstgjort utomlands kommer att ha många extra semesterveckor att ta ut som kompensation för förlorade lördagar, söndagar, helgdagar, fridagar samt övertid (utanför normala svenska arbetstider). Facket kommer att se till, att allt inte kompenseras via avlöningen.

När sjuka, sårade, dödade och krigsfångar också räknats bort lär resterande, disponibel och stridsberedd personal vara en synnerligen reducerad skara.

Om mobilisering talas det tyst. Det är begriplig när invasionsförsvaret är avskaffat. Tillsvidareanställda skall hålla ständig beredskap och vara insatsklara inom ett dygn. Kontraktanställda skall vara insatsklara inom 3 månader. Insatsklara mot vad? Hur går det ihop med målsättningen: "Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet". När vi har större delen av användbart materiel och utbildade soldater på uppdrag utomlands, skall de vara i stridbart skick hemma, med 1 veckas varsel?

Nästa fråga; mobilisering slutförd inom en vecka efter vad? Det kan ju inte vara 1 vecka efter första invasionsdagen - då lär Sverige hinna kapitulera innan mobiliseringen har genomförts. Dessutom är, enligt inriktningsbeslutet, invasionsförsvaret avskaffat och kan inte gärna mobiliseras.

Vi vet inte heller om regeringen tänkt bygga upp en underrättelseorganisation som är effektiv nog att kunna förutse ett hostilt angrepp minst 1 vecka innan det sker. Vi kan jämföra med Norge 1939-40:

Den norska underrättelseorganisationen 1939-1940 fungerade inte alls. Den såg inga hot, den larmade inte i tid och när information endå flöt in förkastades den av regeringen som inte trodde på underrättelserna - de var i konflikt med regeringens egna gissningar och sedan länge förda ut- och inrikespolitik. Man anpassade därför försvaret till den hotbild som enligt regeringen inte fanns.
Som en följd av den norska regeringens usla underrättelseverksamhet och enfaldiga tro på en obefintlig hotbild och på en kombination av nedrustning, neutralitet och alliansfrihet som effektivt skydd mot potentiella fiender var Vidkun Quisling och hans närmaste medskyldiga troligen de enda som visste, eller trodde att de visste, vad som komma skulle. Quisling hade flera sammanträden med Hitler i december 1939.

Några militärhistoriker menar, att inte heller Quisling var informerad om tidplanen för "Weserübung", men han var misstänkt snabb att dra igång sin statskupp redan första ockupationsdagen, den 9:e april 1940. Han hördes presentera sig själv som Norges statsminister i ett radiotal kl 19:30.

Det norska Stortinget 1940 tycks ha resonerat som vissa svenska riksdagsledamoter idag, det var ingen som ifrågasatte den norska medborgaren Quislings lojalitet eller lät säkerhetstjänsten hålla ett öga (eller öra) på honom. Visserligen hade Norge ingen FRA-lag som förbjöd säkerhetstjänsten att bevaka norska medborgare, men med en obefintlig säkerhetstjänst och en regering som inte hade förmågan att identifiera hotbilder uppnådde Norge samma resultat som Sverige kan få med en tandlös FRA-lag.
I Norge dröjde det tills efter de första skotten, innan angriparlandet blev identifierat. I huvudsak som följd av en starkt eftersatt underrättelseverksamhet som inte ens höll reda på vad norska medborgare, som Quisling och hans kumpaner i Nasjonal Samling, hade för sig. Dessutom hade regeringen satt sin ära i pant på att någon hotbild inte fanns, allra minst från det vänligt sinnade Tyskland.
Angreppen mot Danmark och Norge i 1940 skedde utan krigsförklaring, och lämnade noll tid för mobilisering, och ännu mindre för upprustning. Dagens teknologi medger ännu snabbare angrepp medan svenska regeringen tycker det räcker att kunna ställa försvaret på fötter inom 1 vecka, någon gång i framtiden.
Lärdomen bör vara att satsa på en särdeles effektiv och förutseende underrättelseorganisation. En sådan finns inte ens nämnd i ovanstående svenska sammandrag av försvarsinriktingen.

Istället har vi politiker som vill slipa ner FRA-lagen för att eliminera varje möjlighet att hitta och neutralisera medborgare av typen Stig Wennerström, Stig Bergling och Vidkun Quisling. Förrädaren Quisling hade dessutom medlöpare som i stor omfattning gick in för att bistå fienden under ockupationstiden. Kolla landssvikoppgjøret.
Det svenska beslutet om avskaffande av värnplikten i fredstid verkar ha tagits utan alltför mycket tankearbete. Bland annat kommer det att öka ungdomsarbetslöshet och förmodligen även ungdomskriminalitet, med ty åtföljande krav på försäkringskassa, fritidsaktiviteter och fler poliser.

Enligt inriktningesbeslutet har "värnplikten avskaffats i fredstid". Det måste betyda, att den inte är avskaffad i krigstid. Militärt innebär det, att vid ett överraskande angrepp måste Riksdagen eller ett förberett krigsråd samlas och konstatera, att krig pågår. Om de inte är på semester.

Därefter kan rekryter inkallas. De måste organiseras och utrustas med uniform, vapen och ammunition och ges åtminstone en grundutbildning i vapenbruk och uppförande. Mobiliseringsfönstret är 1 vecka. Den tidsfristen skall innehållas, även i semestertid och vid långhelger.

Det behövs ingen utbildning för att förstå, att värnpliktiga inte kan bidra till landets försvar i krig när värnplikten i fredstid är avskaffad.
Hemvärnet skall tydligen vara omedelbart tillgängligt men vem vill ta på sig ansvaret att skicka hemvärnsmen med lätta vapen mot en tungt rustad inkräktare som är vida överlägsen i antal och teknologi? För att spara liv bör varje hemvärnspatrulls utrustning omfatta en förtryckt deklaration "VILLKORSLÖS KAPITULATION" på flera språk, samt en hoprullad vit flagga. För att understryka att försvarsvilja finns kan patrullerna utrustas med en alternativ skylt: TILLTRÄDE FÖRBJUDET!

Hemvärnet rustas för att skydda samhällsfunktioner som kärnkraftverk, mot Greenpeace och likartade organisationer. Hemvärnet kan inte användas mot terrorister, infanteri, artilleri, stridsvagnar eller flygangrepp.

Med fast anställda soldater har vi ett speciellt problem att lösa. Kan försvarets vara eller icke vara bli beroende av årligen återkommande förhandlingar med facket? Så länge försvaret var byggt på värnplikt var det ingen större fråga - men hur blir det i framtiden? Kan försvarsanställdas strejkrätt, rätt till semester - och fackets makt mot försvaret som arbetsgivare - lagstiftas bort? Eller måste vi överlåta beslutsrätten i försvarsfrågor till en kommitté, där facket är ordförande med vetorätt?

Vi kan förmodligen vänta oss att antalet anställda officerare och manskap blir det minsta möjliga, av kostnadsskäl. Den som vill ge sig på Sverige kommer att välja en sommarmånad, då en tredjedel av Sveriges försvar kan vara på semester utomlands.

Förlåt, jag glömde att vi avskaffat invasionsförsvaret. Fienden är ju välkommen året om.

14.2 MITTÅT

Under april/maj månad 2011 har insatsledningen konstaterat, att tidigare kalkyler har varit överoptimistiska. De verkliga kostnaderna för anställd och kontraherad personal kommer inte alls att rymmas inom den budget som ligger till grund för det nya "försvaret". Âterstår tre möjligheter:

minska personalen ännu mera, men botten är troligen redan nådd
slopa insatsorganisationen helt, avskaffa allt "försvar" och alla insatser
sudda, göra bättre - och utöka budget med ett antal extra miljarder

Vill vi ha en insatsorganisation måste vi bereda rejält utrymme för felräkningar. Vi måste inte minst ta höjd för löneökningar som beslutas av facket, inklusive risktillägg som kan nå oanade höjder när hotbilden växer till sig.

Varken kontraktsbunden eller tillsvidareanställd personal tillåts, får man tro, att lämna sin tjänst innan en - i avtal eller lagstiftning - fastspikad uppsägningstid är passerad. Hur har man tänkt att hantera situationen, när orosmolnen svartnar vid horisonten, och personalen begär rejäla risktillägg för att stanna kvar?

Vilka regler gäller för personal som inte accepterar erbjudet risktillägg och (1) slutar i enlighet med avtalad uppsägningstid eller (2) slutar genom att bryta avtal? I det senare fallet, räknas det som desertering? Hotar arkebusering, dekapitering, fängelse eller böter?

14.3 HOTBILDEN

I riktlinjerna för det nya "försvaret" hittar vi motsägande uppgifter. Exempelvis följande två utav regeringens arbetshypoteser:

a "Sveriges försvar ska stå starkt rustat för att kunna försvara landet" och "Det kräver ett försvar som är anpassat till dagens hotbild"

b "gå från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser"

Den som hittar samstämmighet i dessa uttalanden torde vara kvalificerad som överbefälhavare i den svenska insatsmakten.

Säkerhetspolisens instruktioner om personskydd ger svar på frågan "Vad är en hotbild och hur hanteras den?". Har Insatsorganisationen på samma sätt deklarerat sin definition av hotbilden mot Sverige? Inte? Hur kan man annars veta om det finns eller inte finns en hotbild mot Sverige - och hur den måste hanteras?

Regeras vi av politiker som väntar på en "hotbild" måste vi vänja oss vid följande scenario när Riksdag och Regering slutligen accepterar att det föreligger ett hot: Materielen ligger till stor del i malpåse eller är inköpt med flera års leveranstid. Vissa inköp har dessutom lagts på is, det fanns ingen "hotbild". Tillhörande personal är varken anställd eller utbildad. I detta läge säger alltså försvarets inriktningsplan att mobilisering skall fullgöras inom 1 vecka....

Den politiker som tror sig ha läst hela detta mitt dokument och fortfarande tror att "hotbild" är något som kan användas för planering av ett lands försvar - den bör omedelbart läsa allt en gång till och inte hoppa över rader.

Man kan se en hotbild när den redan är ett faktum och det är för sent att rusta upp eller mobilisera. Att förutse en framtida hotbild och med säkerhet konstatera varifrån den kommer, hur den ser ut och när den inträffar, det kräver mer än gott omdöme - det kräver övernaturliga själsgåvor och en mullvad i varje potentiell fiendes huvudkvarter - samt noggrann och kontinuerlig bevakning av varje misstänkbar illojal medborgare i det egna landet.

Det är med andra ord en förutsättning att vi vet vilka som är landets potentiella fiender, externa och interna. Det visste man inte i Norge den 9:e april 1940, vilket var ett naturligt tillstånd när man inte hade tagit reda på det.

Har man trots svårigheter lyckats samla all tillgänglig information för korrekt bedömning av dagens hotbild, då återstår bara att konstatera det man kunde vänta sig, att den identifierade samtida hotbilden är helt oanvändarbar som underlag för långsiktig planering av landets försvar. Den således insamlade informationen kan inte användas för annat än att bekräfta, huruvida det redan är för sent att aktivera upprustning och/eller mobilisering. Någon insyn i framtiden ger den samtida hotbilden inte.

Det hindrar förstås inte, att regeringspolitiker kan ha en annan uppfattning, som då måste klassificeras som en gissning. Att basera en försvarspolitik på gissningar är ungefär lika klokt som att bygga kärnkraftverk i tsunamiområden.

Den politiker som använder sig av "hotbilder" som faktor i planeringen av det svenska försvaret på sikt, den utgör själv ett hot mot landets framtida självständighet och bör förpassas till ett arbetsområde som inte ställer för stora krav på omdöme. Att för bedömning av framtidens försvarsbehov använda den hotbild man kan se eller befara idag, det placerar en politiker utanför det område som kräver omdöme. Det bör vara dags att repetera:

Antingen har man redan byggt och underhåller ett försvar som fungerar avskräckande i alla tänkbara framtida lägen - eller man har ett stort upprustningsbehov som man ALDRIG hinner fylla innan det är för sent!

Hittills har Sverige med stor möda och år av förberedelser lyckats skrapa ihop ett minimalt manskap med otillräcklig utrustning för fredsbevarande verksamheter utomlands. När det gäller det egna landet är invasionsförsvaret avskaffat och en sk "insatsorganisation" är under uppbyggnad som ersättning. Det är för den gemene man oklart hur och vad organisationen skall försvara men det har genom invasionsförsvarets avskaffande tydligt specificerats att den inte skall försvara Sverige mot invasion - militärledning och Regering ser ingen hotbild.

15. OMVÄRLDEN REAGERAR LÅNGSAMT

Under 30-talet, i andra europeiska länder växte misstron mot Tysklands nya ledarskap men de flesta hade rustat ner och tordes inte gripa till vapen för att stoppa utvecklingen. Hotet från Tyskland ansågs ännu inte så stort att det överbevisade politiker i omvärlden. De var fortfarande imponerade av Tysklands framgångar under Hitlers styre - och ville inte acceptera att det kunde finnas en hotbild som riktade sig mot just deras land: "Mot andra länder, kanske. Men mot mitt eget neutrala och alliansfria land, aldrig!".

Man tecknade istället avtal med Hitler, om fred och vänskap. Hitler bröt varje avtal, angrep ytterligare grannländer. Ett land i taget utan att de andra ingrep.

Till slut nödgades omvärlden acceptera att det fanns ett hot som kunde drabba alla länder. Då insåg alla, utom de mest hårdnackade pacifistländerna, nödvändigheten av att bilda en allians och ta till vapen mot Tysklands expansion. Man hade redan prövat alla andra metoder; neutralitet, alliansfrihet, pacifism, nedrustning, öppen diplomati, tyst diplomati, icke-angreppsavtal och, som i Norge, ett sista och desperat försök med varningsskott när invasionen redan var ett faktum.

Allt medan man lät Hitler upprusta, angripa sina grannar och döda fler och fler militära och civila män, kvinnor och barn. Till slut blir det nödvändigt att gemensamt ta till vapen mot den galne mannen, kosta vad det kosta må.

Sen gick det som vi alla vet - andra världskriget dödade många tiotals millioner människor, civila så väl som militära. Eftervärlden tycks lägga huvudparten av skulden på Hitler, nazismen och den tyska nationen som lät Hitler hållas. Resten av skulden fördelas mellan Japan och nationalismen samt Stalin och kommunismen.

Anhöriga till de millioner som dödades eller invalidiserades har nog många gånger tänkt, att en bättre rustad och mindre mjäkig omvärld kunde ha stoppat Hitler i tid och räddat någon eller några miljoner från en för tidig död. Nedrustning dödar - den sanningen bevisades under 2:a världskriget.

Om färre nationer hade rustat ner och därmed bevarat maktbalansen, hade de kunnat stoppa Hitler i tid? Hade det räddat millioner liv? Om svaret är ja, vem skall då dela på skulden?

Olustigt nog finns det fortfarande politiker som tror att det egna landets pacifism, neutralitet, alliansfrihet och nedrustning är nycklarna till bestående fred, sparar liv, och är en garanti för landets långsiktiga självständighet.

16. NATO

Det enda intelligenta försvarsalternativet för Sverige är att ansluta till NATO. Det ger en avskräckningseffekt som även en stormakt måste beakta om den inte är ute efter att starta ett nytt världskrig.

Dessutom kan svensk försvarsindustri få ett lyft. Jaktflyg som Gripen får en naturligare öppning till NATO-länderna som marknad. Bofors är fortfarande ett namn när det gäller luftvärnskanoner, som spelade en viktig roll när amerikanska hangarfartyg lyckades övermanna Japans flotta och flygvapen. Hägglunds kan tillverka stridsvagnar och varvsindustrin är bra på ubåtar och korvetter. I norra Europa kan varken Finland, Norge eller Danmark erbjuda NATO likvärdiga forsknings- och produktionstillgångar.

Avstår vi från NATO i tron att NATO endå kommer att försvara Sverige om vi angrips? Kanske är det en teoretisk möjlighet - men när det blir aktuellt måste NATOs medlemmar först besluta om de verkligen vill vara med om att starta ett nytt världskrig för att hjälpa Sverige - som inte vill vara medlem och ta ansvar. Det kan ta några dagar eller veckor, och då är Sverige redan ockuperat.

Om ett fullrustat NATO hade funnits i 1939, och Polen var medlem - hade 2:a världskriget startat ändå? Troligen inte. Hitler hade inte vågat anfalla Polen eller annan NATO-medlem. Hade han ändå i övermod försökt sig lär det ha stannat vid ett första försök. Millioner av liv hade sparats.

17. SVERIGE PÅ EGEN HAND?

Sverige kommer aldrig att finansiera ett eget svenskt försvar på en nivå som avskräcker potentiella angripare. Allt egenförsvar som inte når den nivån förorsaker enbart döda och skadade medborgare, förstörd infrastruktur och egendom. Det slutar alltid med villkorslös kapitulation.

Det kanske är insikt om detta som har förmått regeringen att avskaffa invasionsförsvaret och värnplikten - och på så sätt förbereda en omedelbar kapitulation i händelse av ett angrepp. Men då bör man inte låtsas att det finns ett försvar.

Utan en allierad organisation typ NATO kan kriget i sin enklaste form bestå av ett e-postmeddelande från angriparen till den svenska regeringen:

"Vi invaderar under morgontimmarna, för att med våra vapen skydda Sverige mot inkräktare. Om ni inte skjuter på oss skadar vi ingen. Skjuter ni på oss har vi redan färdigriktade missiler som slår ut alla svenska knutpunkter för telekommunikation och järnvägar, alla broar, alla flygfält, alla viktiga försvarsanläggningar samt alla kraftstationer och ledningsnät på några minuter. Vänligen bekräfta att vi är välkomna. PS bifoga gärna en protestnot."

Tyvärr har vi svenska landsmän och politiker som fortfarande drömmer om alliansfrihet och neutralitet som försvar mot angripare. Nästa gång kan det betyda ett annekterat fosterland, dömt att under överskådlig framtid styras av en främmande makt.

Att Norge skulle kunna utsättas för krigshot, det var en fullständigt främmande och omöjlig tanke för den norska regeringen 1940. Den hade beslutat att hot saknades. Lika fullt hände det.

Det är en lika främmande och omöjlig tanke för den svenska regeringen 2012. Även den har beslutat att hot saknas. Att lägga ner landets försvar i tron på att framtida krigsherrar skall rätta sig efter den svenska regeringens beslut, det förefaller vara en äventyrlig åtgärd.

Är det kanske dags att byta ut ordet "försvar" i svenska, militära sammanhang? Skall vi byta ut "försvarspolitik" mot insatspolitik, "försvarsdepartementet" mot insatsdepartementet, "försvarsminister" mot insatsminister osv? Efter de senaste friseringarna av "försvaret" torde det vara uppenbart för såväl vän som fiende att Sverige har slutat försvara det egna landet - och att den planerade och reducerade insatsorganisationen inte på något sätt kan bedömas ha till uppgift att försvara Sverige mot anfall utifrån.

18. STRATEGI

Det mest anmärkningsvärda måste vara att Sverige tycks sakna en övergripande försvarsstrategi för det egna territoriet. En sådan skulle ha varit ett värdefullt ledljus vid upprättandet av insatsministeriets detaljplaner.

Alternativ 1:
"Sverige skall söka medlemskap i NATO". Säkerligen det enda alternativ som medger ett trovärdigt försvar av svenskt territorium.

Alternativ 2:
"Vid ett angrepp utifrån skall vi själva försvara Sverige med vapenmakt". Mot en stormakt är det en fullständigt otänkbar målsättning. Dessutom är invasionsförsvaret avskaffat sedan 2010.

Alternativ 3:
"Vid ett angrepp utifrån skall Sverige inte sätta sig till motvärn". Valet står mellan alternativ 1 och ovillkorlig kapitulation med underkastelse enligt alternativ 3.

Vi hittar ingen dokumenterad regeringsorder men Alternativ 3 tycks ha varit målsättningen vid utarbetandet av Sveriges nya "försvars-inriktning". Något 4:e alternativ lär inte finnas.

19. BLITZKRIEG

Hitlertysklands storartade krigsframgångar i 1939-40 och senare uppnåddes med dåtidens nya angreppsmetodik, som Hitler kallade "Blitzkrieg". Med stridsvagnar trängde man sig genom försvarslinjer så snabbt, att försvararna inte hann retirera och upprätta nya linjer bakom de genombrutna.

Jämfört med de möjligheter som de närmaste åren framåt står en angripare till buds, var "Blitzkrieg" en relativt långsam företeelse. Det tog trots allt dagar innan markvinsterna blev anmärkningsvärda.

Med långdistansmissiler behöver morgondagens angripare inte ens förflytta sig utomlands för att sätta ett annat lands viktigaste militära och civila samhällsfunktioner ur spel. Det är avklarat på någon timme. Detaljerna fixar man sedan med precisionsbombning från snabba flygplan. Där marktrupper behövs transporteras de in med helikoptrar från hangarfartyg på internationellt vatten.

Det är ett förhållande som är allmänt känt. För att besätta ett alliansfritt land som Sverige räcker det därför med ett uttalat hot. Med de försvarsplaner vi numera redovisar är omedelbar kapitulation den ända möjliga åtgärden. Det hinner inte bli några krigshandlingar.

20. INVANDRARE

Efter WW2 har konflikter i andra länder resulterat i flyktingströmmar, som ibland har destination Sverige. Invandrare är välkomna - och majoriteten av våra politiker har försökt anpassa Sverige till deras behov.

Vi har infört hemspråksundervisning för invandrare, men har inte ställt kravet att de måste i första hand lära sig svenska språket i den omfattning som är nödvändig för att invandrare skall accepteras som svenskar av den infödda befolkningen. Att lägga övervikt på uppdatering av kunskaper i hemspråk har varit ett olyckligt val, som har förstärkt utanförskapet och försvårat inträdet på arbetsmarknaden.

Svensk integrationspolitik borde fokuseras på eliminering av konflikter, inte på att odla en multikultur. Det förefaller enklast och naturligast att i första hand uppmuntra invandrare att anpassa sig till traditionella svenska förhållanden, inte tvärt om.

Att som nu försöka anpassa etniska svenskar till en mängd invandrade, främmande kulturer och traditioner måste leda till, att antalet konfliktmöjligheter växer okontrollerat. Inte bara mellan svensk och varje utländsk kultur, utan även kors och tvärs mellan samtliga de utländska kulturer som odlas inom Sverige.

Tanken, bakom våra åtgärder till invandrares fromma, har kanske varit god. Tyvärr har åtgärderna lett till starkare konturer hos grupper och ghetton med sinsemellan växande etniska, religiösa och kulturella klyftor. Klyftor som så småningom kan växa sig stora nog för att orsaka allvarliga konflikter. En polarisering kan leda till våldsamheter mellan såväl grupper som individer. Det kan utveckla sig till situationer som insatsförsvaret måste reda ut.

En god kompassriktning torde vara att börja betrakta och behandla invandrarna som svenskar eller blivande svenskar, införa en effektiv och obligatorisk undervisning i svenska språket och i svensk kultur, och undvika åtgärder som förstärker klyftorna mellan invandrare och infödda medborgare. För att inte tala om klyftorna mellan alla importerade och olika utländska religioner, kulturer och traditioner - klyftor som kan minskas genom att alla invandrargrupper fokuseras på en gemensam nämnare; svenska språket med tillhörande kultur.

Med andra ord, vår integrationspolitik bör satsa på regler och åtgärder som inte ger invandringsfientliga grupper vatten på sin kvarn, utan istället ger invandrare stöd genom effektiv undervisning i demokrati, i svenska språket och i svenska kulturtraditioner.

21. FOLKETS HUMOR

I Norge, liksom i andra krigshärjade länder föddes många mer eller mindre roliga historier. Det behövdes, för att motverka den allmänna bedrövelsen. Här ett exempel, från skarven mellan krig och fred:

I den norska staden Kristiansand bodde Kjutta, ett by-original som av samtiden utnämndes till representant för omedveten humor. Han har presenterats som upphovsman till många historier men det troliga är, att så gott som alla är påhittade av andra. Kjutta dog 1955 men så länge han levde var han både ledsen och arg över de vandringshistorier som berättades, och som tillskrevs honom. Han gillade inte alls att bli skrattad åt.

Men, trots allt har detta berättande av historier gjort Kjutta odödlig, og ingen menade illa. Vi vågar oss på att presentera en av dessa historier, som relaterar till kriget i Norge:

Den 8:e maj 1945 kapitulerade de tyska styrkorna i Norge. Detta firades hörbart i hela Kristiansand. Kjutta är på väg mot centrum av helt andra orsaker. På vägen möter han folk som dansar, ropar och sjunger, tutar i trumpeter, viftar med norska flaggor, kastar konfetti och hemmagjorda smällare.

Kjutta hade ju sett något liknande förut, fast i mycket mindre omfattning, när man firade 17:e maj fem år tidigare - före ockupationen. Under ockupationen var dylika yttringar strängt förbjudna. Förskräckt frågar han en förbipasserande stadsbo: "Å ære, å ære som har hent?!!".

Svaret kommer snabbt: "Neimen Kjutta, vet du ikke det! Det er FRED!!". Kjutta, synnerligen förvånad: "Fred?! Hare vært KRIG?!!".

Det är uppenbart, att med en sådan aningslös insikt i aktuella händelser hade Kjutta platsat som en fullvärdig medlem av den norska underrättelsetjänsten i 1940. Det är heller inte omöjligt, att han kunde ha varit en med Koht likvärdig kandidat till utrikesministerposten eller med Nygaardsvold likvärdig statsminister. Jag avstår från en jämförelse med dagens Sverige.

22. SLUTORD

Sverige är landet annorlunda. I vår Regering och Riksdag sitter förstås enbart intelligenta, kunniga, förutseende och omdömesgilla politiker som håller vad de lovat - och som aldrig skulle försöka vinna våra röster med skryt eller valfläsk, eller genom att gnälla på motståndarna. Våra politiker är vaccinerade mot misstag, skandaler, korruption, bestickning, mutor och förräderi. De fattar alltid rätt beslut, i all synnerhet när det gäller Sveriges försvar. Eller?

Vad rätt de tänkt fast det blev rejält fel. Från 1940 års norska politiker har de svenska ärvt tron på en dagsfärsk hotbild som underlag för långsiktig planering av landets försvar.

Norge år 1940 - ena dagen ingen hotbild, andra dagen angrepp, invasion och början på 5 års ockupation. Sverige år 2015 - ena dagen ingen hotbild, andra dagen vadå?

När de ansvariga använder hotbilden som primär beslutsfaktor, det är då allting kan gå fel. Man har då lämnat över kommandot till MURPHYS GRUNDLAG. Den är global, och blir ofta presenterad på engelska:

"IF SOMETHING CAN GO WRONG, IT WILL"

Jag har vid många tillfällen under mitt långa liv haft möjlighet att studera grundlagens inverkan på ett flertal regeringars arbetsområden. När Murphys grundlag ges tillfälle att påverka politikers beslut kan man i 90% av berörda fall räkna med att grundlagen har 100% rätt.

Ett mycket intressant fall har varit regeringen Nygaardsvold i Norge under slutet av 1930-talet och början av 40-talet. Nu tycks svenska regeringar på 2000-talet vara på väg att förbereda en liknande placering i världshistorien.

Jag befarar, att Murphy kan även haft ett finger med vid sammanställningen av denna rapport, men jag litar fullt ut på eventuella läsares årvåkenhet. Vänligen håll mig underröttad om felaktigheter - som kan ha tillkommit genom inverkan av Murphys lag.

Sollentuna, 2012-04-20
Björn Odell

[Norsk statsborger av fødsel, bosatt i Norge 1930-1957, derav 5 år under tysk okkupasjon, 1940-45]
[Militærtjeneste 12 måneder 1950-51 i Norges luftforsvar, medlem av NATO]
[Invandrare i Sverige sedan 1958, från 1978 svensk medborgare. Pensionär sedan 1991.]

23. KÄLLOR

23.1 OM SVENSKA FÖRSVARET, PÅ INTERNET

Regeringens proposition 2008/09:140 - "ett användbart försvar"

Pressmeddelande 19 mars 2009 - "kraftigt stärkt försvarsförmåga"

23.2 OM KRIGET I NORGE, PÅ INTERNET

Angrepet på Norge 1940 - Wikipedia

Norwegian fortifications

NorgesLexi - Norsk Krigsleksikon

Norge under WW2

Vidkun Quisling

Blücher

Battle of Dröbak Sound

Norge under WW2, länkar till andra källor

Norge under WW2, åren 1939-1945

History of War, German invasion of Norway

Den norske militære undersøkelsekommisjonen av 1945

Norske digitale kildearkiv 1940-1945

Store Norske

Norway 1940, av Robert Mårtensson

HNoMS Norge i 1905

HNoMS Norge, information

HNoMS Norge, mer information

Per Askim, Store Norske

23.3 OM KRIGET I NORGE, BÖCKER

9.APRIL - NAZITYSKLANDS INVASJON AV NORGE
av Michael Tamelander og Niklas Zetterling
ISBN 978-82-430-0536-5

KYSTARTILLERIET 100 ÅR
av kommandørkaptein Odd T. Fjeld
ISBN 82-994738-6-1

KRYSSEREN BLÜCHER
av Alf R. Jacobsen
ISBN 978-82-8211-161-4

QUISLING
av Oddvar Høidal
ISBN 82-00-18401-3

24. CITAT

24.1 OFFICERSFÖRBUNDET 2012-01-23

(Citerat från Officersförbundets hemsida 2012-02-18)

REGERINGEN MÅSTE TA IN VERKLIGHETEN

Var beredd att öka försvarets budget med över åtta miljarder, eller skär ned sex miljarder. Det är slutsatsen i den rapport vi presenterade precis innan årets Rikskonferens. Flerårig forskning vid Totalförsvarets forskningsinstitut visar att kostnaderna inom försvarssektorn ökar mer än vad Försvarsmakten kompenseras för. En sorts ekonomisk pyspunka som kontinuerligt åderlåter försvaret.

Kostnadsökningen går inte att skylla på svensk försvarsindustri eller det svenska försvaret, enligt forskningen. Det är inget svenskt fenomen utan ett internationellt. Enligt FOI:s rapporter och Försvarsmaktens skrivelser uppgår det årliga underskottet till 3,5 procent per år i materielbudgeten och ungefär 1,7 procent för personalkostnaderna. Det kan låta lite, men med ränta på ränta blir effekten stor. Det är en av de viktigaste förklaringarna till försvarets ständiga nedskärningar.

I den modell vi utarbetat i rapporten blir det nästan nio miljarder i ökade kostnader från 2011 till 2019 som inte kompenseras. Man kan kritisera vår modell. Den är grov och behöver utvecklas. Men all forskning tyder på att detta är en reell effekt som politiken måste förhålla sig till. Antingen får man finansiera eller skära ned. Allt annat är oansvarigt.

Finansiera eller skär ned

Därför är det tråkigt att försvarsminister Sten Tolgfors i sina kommentarer valt att blunda för grundfakta i rapporten. Den baserar sig på forskning. Vidare påpekar ministern att vi är en facklig organisation som företräder den militära personalen och därför kräver mer pengar till försvaret. Det är sant att vi företräder personalen, men det är fel att hävda att vi endast kräver mer pengar till försvaret. Vi kräver balans mellan uppgifter och resurser. Vi kräver att politikerna gör ett val – finansiera eller skär ner.

Längtan efter arbetsro

Officersförbundet vill snarast se en bred parlamentarisk försvarsutredning med ett antal fristående expertbilagor som utreder både försvarets ekonomi och de stora globala förändringar som sannolikt väntar de kommande tjugo åren. De omställningar som världen står inför består bland annat i, men är inte begränsade till, klimatförändringar, fortsatt befolkningsökning, livsmedels- och vattenförsörjning, ökad global efterfrågan på energiråvaror kombinerat med en minskad tillgång på desamma, samt minskad biodiversitet. Dessutom finns en stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen i västvärlden.

Sammantaget skapar ovanstående utvecklingslinjer en stor osäkerhet över hur den ekonomiska, ekologiska och politiska utveckling kommer att te sig. Även detta behöver den av Officersförbundet föreslagna parlamentariska försvarsutredningen väga in i beslut om det framtida försvaret.

Försvaret har skurits ned enormt sedan 90-talet. Till stora delar har det varit en rimlig omställning med hänsyn till kalla krigets slut, men någon gång måste försvaret få arbetsro. De ständiga neddragningarna inom Försvarsmakten är skadliga för Sveriges försvarsförmåga. Jag brukar säga: På den åker som ständigt plöjs kan inget gro.

Verksamhetssäkerhet, operativ förmåga, de anställdas moral och myndighetens attraktionskraft undergrävs av tjugo år med successiva neddragningar och ekonomisk underfinansiering. Det är skillnad på reformering och deformering. Försvaret drabbas just nu av det senare till följd av att politikerna inte vågar ta de ekonomiska konsekvenserna av fattade beslut. Det är inte långsiktigt. Det är inte ansvarsfullt. Sveriges försvar är värt något bättre.

Var god stör ej - skönmålning pågår

Känslan jag fick från regeringshåll när vår rapport kom upp på bordet under Rikskonferensen var – Var god stör ej, skönmålning pågår. Och det var inte bara vi i Officersförbundet som fick den känslan. Det blev nämligen rätt uppenbart under Folk och Försvar att många, såväl anställda inom Försvarsmakten, som politiker är rejält trötta på den idealisering av försvarsmaktsreformen som regeringen ideligen presenterar.

Det är inte ett svaghetstecken att våga prata om utmaningar men det omvända kan bli reformens största hot.

Lars Fresker
Förbundsordförande

Stockholm den 23 januari 2012"

24.2 OFFICERSFÖRBUNDET 2011-05-05

(Citerat från Officersförbundets hemsida 2012-03-01)

OM ANTALET BEFATTNINGAR I FRAMTIDENS FÖRSVARSMAKT

Försvarsmakten utgår i budgetunderlaget från att Försvarsmakten 2014 består av:

ca 3550 officerare,
ca 5700 specialistofficerare,
ca 5200 anställda gruppchefer, soldater och sjömän (GSS) samt
ca 5550 tidvis tjänstgörande GSS.
ca 15600 i de nationella skyddsstyrkorna/hemvärnet
ca 5950 civila
ca 5000 reservofficerare
- - -
Regeringen säger dels att Försvarsmakten så långt som möjligt ska bemannas med befintliga officerare dels att karriärväxling är det som FM måste arbeta med för att avveckla de som har en icke passande kompetens."

Officersförbundet

Ovanstående antal befattningar 2014 var det antal Officersförbundet inkluderade i sina beräkningar våren 2012, för budget 2014. Det totala, budgeterade antalet var således 46.550 personer.

Försvarsmakten räknade å sin sida med att budgetbeloppet skulle räcka till för 50.000 till 55.000 personer i 2014.

Vad vi kan förstå, räknade båda instanserna med alldeles för låga kostnader.

DENNA SIDA: